Eftertankar

Eftertankar

Jag saknar dig Johan

Om livetPosted by Eftertankar Tue, March 22, 2011 13:57:50


Det är den 22 mars idag, och redan har det hunnit gå två år.

Två år har sedan vi förlorade vår son, en obegripligt mörk och kall natt, i ljusaste, vackraste vårtid.

Två år av sorg och saknad.

Två år sköljda av tårar och skuggade av frågor.


Jag såg sorgset på den vita liljan i snövallen,

strax intill den gamle mannens grav,

med bud om en sista hälsning från en vän.

Vacker var den i sin knoppning,

men frusen,

biten av den iskalla vinden,

och redan död.

Ingen skulle någonsin få se den slå ut i full blom.

Ingen skulle någonsin få se dess fullkomning,

aldrig känna dess doft.

För det var det redan för sent.


Du dog om våren.

Om våren när fåglarna sjöng i kapp mot ljus och värme.

I ungdomens vår,

ännu bara i din knoppning.

Redan kunde vi ana hur vacker du skulle bli,

när allt frös inne,

en iskall natt i mars.

Och aldrig fick vi se dig stå i full blom;

aldrig se dina planer och förhoppningar bli verklighet.


Vilket slöseri.

Så fullkomligt meningslöst.

Om detta vore allt, vore allt nästan ingenting.

För vad är en människa om hon inte är mer än så?

Vad vore jorden utan en Himmel?


Vilket slöseri…

om det inte vore för hoppet om att också du en dag,

bortom allt som skymmer,

ska stå där i full blom

inför din Gud

och inför oss alla,

i evighetens vårsol,

där allt är liv

och värme

och ljus

igen.


Under hopplösheten vilar hoppet,

som grönskan under vinterns snötäcke.

Bortom saknaden väntar återseendet,

som staden väntar bortom den blånande kullen i horisonten.

Och ”den vackraste dag som sommaren ger har det hänt att jag längtat dit”.


Under mina mest hopplösa dagar känns det som om varje sekund,

varje minut,

varje timme

och varje steg

är ett steg bort från dig.

Sakta tystnar din röst i fjärran.

Sakta bleknar mina minnen,

likt våra grådaskiga gardiner i sommarstugan uppe i Värmland.


Så blir varje dag till ännu en ny dag utan dig.

Vem kan då förstå en mammas eller en pappas sorg?

Vem kan ens ana hur tungt du väger

i våra tomma armar?


Men hoppets dagar ser det annorlunda.

För dessa dagar blir varje steg ett steg närmare dig,

och närmare vårt återseende.

”Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro.” (Rom 13:11)


Gud, du är deras vän,

som än en tid

måste vandra sin beskärda vägsträcka

genom dödskuggans dal.


”Om inte din lag vore min lust skulle jag förgås i mitt lidande.” (Ps 119:92)


Jag saknar dig Johan.

Pappa



  • Comments(3)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Anki Fri, March 25, 2011 22:15:42

När jag läser vad du skriver känner jag kasten mellan förtvivlan och hopp. Hisnande kast. Skönt att du kan beskriva känslorna.

Det är inte så lätt att förstå hur Gud tänker ibland, men nog slösar han med skönhet. Allt som blommar där ingen ser, "blomman för dagen" etc. En del blommor slängs innan de blommat ut eftersom vi ser knoppen som blomma.

Johan levde inte förgäves, hans lever i himlen naturligtvis, men också här genom alla som mött honom. Han hann att forma många och hans död får oss att inte glömma det han betydde för oss. En Johannes som får oss att tänka mer på Jesus.

Posted by Eftertankar Wed, March 23, 2011 11:06:29

Tack för dina kloka ord Linda. Micael

Posted by Linda Tue, March 22, 2011 19:44:34

Ingen kan förstå. Men jag tror att det finns en enorm självhelande kraft i oss, speciellt när de som är kvar hjälps åt att ta vara på varandra. Kanske är det så att när det känns som om minnena bleknar litegrann, så är det inte regelrätt glömska (för inte kan man glömma en människa så...) utan istället kroppens och sinnets sätt att läka och gå vidare. Så att man så småningom kan se positiva stunder, och någonstans ändå må bra till slut. Utan att fördenskull ha förlorat sina minnen. För jag tror att Johan inget hellre vill än att se er må bra och vara lyckliga, där han vakar över er, någonstans på andra sidan.