Eftertankar

Eftertankar

Hemma hos Gud

Om livetPosted by Eftertankar Thu, March 17, 2011 14:10:24

FÖRST: OM JAPAN


Mitt i all dramatik, med ett världsläge som skakar och skälver på mer än ett sätt, fortsätter livet på, i sin gilla lunk, trots allt.
Den senaste veckan har vi följt nyhetsrapporterna från Japan timme för timme. Förra fredagen var för min del vigd åt att skriva en predikan samt åt att förbereda en ledardag som skulle hållas i vår kyrka dagen efter. Min vana trogen slog jag på morgonnyheterna på TV:n där reportern just då meddelade att en stor jordbävning nyss inträffat i Japan och att vi skulle få veta mer om det om en stund. Jag lämnade genast lite morgontrötta SVT och slog över till CNN där jag möttes av chockerande bilder av städer som sköljdes bort framför mina ögon... i direktsändning.

Värst drabbat var staden Sendai i norra Japan fick jag veta. Och frös till is.
För Sendai är en rätt välbekant plats för oss. Förutom att jag själv en gång badat vid den strand jag nu såg förstöras har min svåger och svägerska, Evert och Ann-Christine Kullberg, sin sommarstuga bara några meter från havet. Var familjen där nu var detta förstås en väldigt farlig plats att befinna sig på.

Min predikoförberedelse övergick med andra ord snabbt istället i försök att på något sätt få kontakt med dem. Att koncentrera sig på någonting annat än vad som hände med våra vänner, och med Japans befolkning för övrigt, var förstås näst intill omöjligt.

Men inget livstecken hördes. Inte ens dottern här hemma i Sverige visste något. Bilder av en slags multikatastrof med skakningar, tsunamivågor och läckande kärnkraftsverk sköljde över oss och oron blev allt större för varje tyst timme från Japan. Först framåt kvällen fick vi via facebook kontakt med Tommy, sonen i familjen, som då kunde meddela att de alla var vid liv. Tystnaden berodde på att hela området norr om Tokyo där de befann sig var strömlöst och utslaget för all kommunikation.

De senaste rapporterna har handlat om att familjen, som bara bor några mil från de läckande kärnreaktorerna, evakuerats till en plats söder om Tokyo, vilket vi känner oss rätt lättade över. Men som pastor tror jag också att jag kan förstå något om den svåra kampen med att ta detta beslut, och att därmed också vara tvungna att behöva lämna arbetet och vännerna i kyrkan i Takanezawa, där allt just nu är så osäkert. Ja, det var nästan inte ens möjligt. Till slut fick samfundet i det närmaste beordra dem att åka iväg.

Vi gör just nu vad vi kan för dem. Vi ber.

Tidningen Dagen citerar (den 15 mars) ett stycke ur ett av Evert och Ann-Christines informationsbrev hem till understödjare i Sverige där de delger oss några viktiga böneämnen. Kanske vill du också ta en stund för att be för detta:

Bed för alla som mist anhöriga i jordbävningen och i Tsunamin.

Bed för alla chockade människor, inte minst barnen.

Bed för alla från andra länder som bor och arbetar i Japan, de har särskilt svårt att förstå nyheter.

Bed för återuppbyggnaden och sophanteringen.

Bed att de kristna församlingarna får bli till välsignelse.

Bed att sekterna inte får framgångar efter det som hänt.

Bed att ekonomiskt stöd från olika håll blir till stor välsignelse.

Detta är skrivet för några dagar sedan. Idag vet vi också att det är mycket viktigt att vi ber för krisen med kärnkraftsverken i Fukushima, där tidningarna i skrivande stund rapporterar om att strålningen ökar allt mer minut för minut, och där myndigheterna står rådlösa och maktlösa. Så bed gärna också för det.


EBBA FRANSÈN

Och så, mitt i allt dramatiskt fick vi besked i morse att en mycket viktig person i våra liv, Ebba Fransén, stilla fått avslutat sitt liv. Ebba, min svärfars syster, var en mycket, mycket viktig person för min fru och hennes systrar, och för många andra. Vi kommer att sakna henne. Så är det.

Förr tänkte jag ofta, när någon trogen bedjare hade slutat sitt liv, att jag med detta också hade förlorat en förebedjare. Och Ebba bad nog för oss varje dag. En sådan förlust är förstås oerhörd. Numera tänker jag annorlunda. Bibeln säger nämligen att vi efter vår död kommer att vara hos Jesus. Dessutom säger Bibeln att Jesus ber för oss. Och om nu Ebba är hos Jesus, och om Jesus ber för oss, då tror jag också att Ebba ber, friare och mer klarsynt än någonsin. Det är i alla fall vad jag tror och dessutom tycker mig kunna utläsa ur min Bibel.

Nu är Ebbas kamp med sjukdom och svaghet slut. 93 år gammal har hon gått hem till Gud. Så fick hon alltså på det sättet sluta sitt liv lika stilla som hon levt det. Och vi unnar henne att äntligen få komma hem.

För några år sedan skrev jag ett litet kåseri om Ebba och hennes hem, Norrby i Grebo, Östargötland i vår församlingstidning. Jag väljer att publicera det här, för att hedra en av de finaste gamla damer jag någonsin träffat. (Vilket verkligen inte vill säga lite.)


VAD MAN SÅG FRÅN EBBAS FÖNSTER

Från Ebbas fönster såg man Guds rike.

Så var det.

Vårt Norrby var ett annat Norrby. Vårt Norrby var en liten gård, vid vägs ände, i utkanten av lilla Grebo på den östgötska landsbygden, någonstans mitt emellan Linköping och Åtvidaberg och i närheten av Ingenting.

På vårt Norrby bodde Ebba och Ragnar, ett gammalt syskonpar som vuxit upp på gården och hållit den vid liv – alla dessa år. Syskonen var min hustrus faster och farbror. Så kände vi varandra.

Norrby var en ficka i tiden. En fristad. En slags oas mitt i livets villervalla. På gården Norrby gick tiden sakta. Där regerade enkelheten och anspråkslösheten. Och i det lilla köket fanns Ebba. Alltid. Där fanns också den gamla vedspisen och Ebbas kaffepetter. Så var det på Norrby. Kaffepetter – ja. Viktigpetter – nej.

Ebba hade inte mycket. Tvättmaskin hade installerats, men av någon orsak hade den dött en tidig död. Typiskt nymodigheter. Men det gick bra ändå. TV, diskmaskin, videoapparater och datorer var och förblev okända eller ovälkomna på Norrby.

Men Ebba hade någonting de flesta av oss påstår att vi saknar. Ebba hade tid. Alltid. All tid. Och plats. Tyckte att hemmet var väl enkelt förstås, men visst fanns det plats för en nattgäst. Och sov man över hos Ebba och Ragnar fick man ”kura skymning”. D.v.s. man satt i köket och pratade till dess det var så mörkt att man fick gå och lägga sig.

Utanför Ebbas köksfönster stod en gammal stenmur. Den stod där och påminde om det gamla jordbrukarsamhällets slip och släp. Vem skulle få för sig att bygga en stenmur idag? Men den stod där den stod, i ur och i skur, i krigstid och i fredstid, följde det böljande landskapet genom ungdom och ålderdom och blev till slut bara vackrare och vackrare med åren.

På stenmuren satt som oftast en katt i solskenet. En av dessa katter som hade en trogen välgörare i Ebba. För Ebba älskade sina katter. Hon var den enda människa på jorden som fick komma dem nära. Med tiden hade hon lärt sig att tala deras språk. – Mio, mio, mio… lät Ebba och snart var gårdsplanen full av hungriga katter.

På fönsterbrädet vid Ebbas fönster låg en bok. En fågelbok. För Ebba tyckte om att se på fåglarna. Hon visste vad de hette. Och visste hon det inte letade hon upp dem i sin bok.

Utanför köksfönstret på Norrby växte vilda växter och allsköns grönska. Somligt gick att äta. Bakom den röda ladugården stod korna. Såg man dem inte hörde man dem. Det var deras mjölk vi drack till kaffet och som blivit ost på smörgåsen vi åt till kaffet som kokats i kaffepetter på vedspis.

Ebba tillhörde, och tillhör, de förnöjsamma. De nöjda. De tacksamma.

Om dem talar Jesus.

Han varnar oss för att jaga omkring efter allt möjligt ”som hedningarna”. Han råder oss att se på fåglarna, som Ebba. Och på blommorna, som Ebba. Han ber oss att tänka efter om inte den Gud som skapat allt detta också har makt att ta hand om våra liv. Han råder oss att söka honom – inte allt detta andra – först av allt.

Och detta är den enkla men också starka tron. Den jordnära, kaffedoftande, ost och potatisproducerande, varma och vänliga tro, som alltid var så självklart närvarande på den gamla gården Norrby i Östergötland.

Det var vackert på Norrby. För enkelheten och anspråkslösheten är skön. Jag har mött många som haft mer pengar än Ebba. Men ingen som varit rikare. För den förnöjsamme är rikast i världen.

Reser man världen runt får man se mycket. Men varför fara och flänga? Från Ebbas fönster såg man Guds rike.

”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.” (Jesus)



_____________________________ Ebba Fransén _____________________________


  • Comments(2)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post93