Eftertankar

Eftertankar

Sorgens riktning

Om livetPosted by Eftertankar Tue, February 22, 2011 13:08:20


Det är tisdag förmiddag.
Katten sitter i fönstret och lapar sol.
Själv sitter jag framför datorn och ordnar med kyrkans hemsida.
Annars har jag en ledig vecka, så här mitt i terminen och helt utan planering. Men den behövs. Året har börjat intensivt och jag behöver tid för bön och eftertanke. Utöver det tänker jag försöka sova en hel del, ta några promenader och kanske göra som katten, d.v.s. inte sitta i fönstret, men kanske lapa lite vårsol.

Sorgen går i vågor, och just nu känner jag det som om jag befinner mig mitt i en vågdal. Det har snart gått två år sedan Johan dog, men det händer fortfarande att jag kan tänka att det nog ändå inte har hänt; att jag sover och drömmer och snart ska vakna.
Min överlevnadsstrategi har blivit att fly. D.v.s. när jag har för mycket att göra och måste fokusera för att orka slår jag bort alla minnen av Johan. Fast det förstås inte alls är bra i längden, och t.o.m. fyller mig med en massa skuldkänslor. För mina minnen och mitt hopp om Himlen är ju det enda jag har att tillgå för att komma nära min son igen.

Kanske är det också därför det känns så tungt just nu. För att jag har lite extra tid att tänka. Och då går gärna tanken till Johan.
Jag saknar honom så att det gör ont.
Men även om varje minne just nu blir som en sylvass pil i bröstet måste jag ändå våga stå kvar en stund. För vem blir man tillslut annars?

Jag hittade en liten dikt i går, om sorg. En av Harry Martinsons dikter. Jag tyckte om den. Jag brukar säga till sörjande människor att sorgen är ett slags kvitto. Ett kvitto på att det liv man delat har varit viktigt, värt att sakna och sörja. Därför kan sorgen också, mitt i all smärta, ha stränder mot tacksamheten.

Harry Martinssons dikt handlar om något liknande. Den handlar om sorgens riktning. Jag tycker särskilt mycket om orden: "Låt inte sorgen glömma sitt ärende."
För så tror jag att det är. Jag tror att min sorg efter Johan har ett ärende.
Och därför får man inte alltid fly undan. Ibland bara måste man orka - och våga - stanna kvar i sorgen för att lyssna in dess ärende. För den säger ju faktiskt att jag älskar min son, och att jag längtar efter den dag då jag ska få krama om honom igen.

Här är Harry Martinsons dikt:

"Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få."

  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post92