Eftertankar

Eftertankar

Profeten Daniel på kaffe

Om livetPosted by Eftertankar Sat, February 12, 2011 14:36:23


Det är lördag eftermiddag.
Mina förberedelser inför söndagens gudstjänst börjar gå mot sitt slut. D.v.s. åtminstone för idag. För söndag morgon tillhör förstås en av en pastors mer intensiva arbetstider. Imorgon ringer klockan tidigt, och än en gång ska jag upp memorera texter och vad annat som hör timmarna före en gudstjänst till.

Det blir nog en rätt spännande samling tror jag. Vårterminens predikotema lyder nämligen: "Möt människor jag gärna skulle vilja ställa några frågor till, över en god kopp kaffe." Det där med kaffet har förstås ganska liten teologisk tyngd. Det är bara... Det är liksom bara viktigt ändå.

Rent konkret går det till så att jag "stämmer möte" med någon person från Bibeln, vars liv intresserar mig, för att ställa en fråga till honom eller henne angående hans eller hennes liv. Därefter slår jag upp min Bibel och studerar berättelsen för att se om jag där kan hitta ett svar på frågan. Det blir faktiskt väldigt närgånget på det sättet. Dessutom är det ju Bibelns eget sätt att presentera tron på. Den berättar helt enkelt en massa små berättelser om människor, om deras liv, segrar och misslyckanden och inte minst om deras erfarenhet av Gud, mitt i allt.

Den här veckan har jag stämt möte med profeten Daniel. Och det blev minsann betydligt mycket mer än en kaffekopp av det samtalet. Faktum är att det pågått hela veckan. Han är bara sådan Daniel. Han gör intryck. Han dröjer sig kvar.

Eller vad sägs bara om den här enda versen:

”När Daniel fick veta att en sådan förordning hade utfärdats gick han hem. Fönstren på övervåningen vette mot Jerusalem, och där föll han tre gånger om dagen på knä och bad och tackade sin Gud, som han alltid hade gjort.” (Dan 6:10)

Tänk att så få ord kan säga så mycket om en människa. Förordningen som utfärdats var ett diktat från den persiske kungen Darejaves, och bestod av ett förbud för någon av hans undersåtar att be till någon annan gud än till Darejaves själv. Straffet för olydnad var en lejongrop. Och vad gjorde då Daniel? Han gick hem, öppnade fönstret mot Jerusalem och bad till ”sin Gud”, ”som han alltid hade gjort.”

Daniels raka rygg och Daniels böjda knän, Daniels frimodighet inför människor och Daniels ödmjukhet inför Gud, är så kännetecknande för hans liv. Det räddade inte Daniel undan prövningen, men det räddade honom ut ur den. Daniel kastades i lejongropen, men där fanns också Gud.

Morgondagens gudstjänst ska bli ett möte med Daniel över frågan: - Vad gör man när man ber och ber, men ändå inte tycker att man får något svar? För Daniel visste någonting om det. I tre veckor bad han för sitt folk, som var förda till exil i det mäktiga Babel, utan att se några som helst svar på sina böner. Så plötsligt dras liksom den slöja som skiljer vår värld och den andliga världen åt sidan, och vi får i Danielsbokens 10:e kapitel se in i den andliga världen. Och det är minst sagt en omtumlande syn.
Men det spar jag alltså några timmar än.

För att konkretisera utmaningen till oss att börja be likt Daniel har jag i veckan arbetat fram en böneguide som sträcker sig över 21 dagar. För den intresserade finns den här.

Och du... om du nu av ett eller annat skäl inte kan komma på gudstjänsten i Korskyrkan imorgon, eller om du kanske läser det här senare, men ändå är intresserad av vad Daniel fick för svar på sina frågor om obesvarade böner så varför inte ta ner din Bibel ur bokhyllan och slå upp Dan 10 och läsa berättelsen själv. Jag lovar, det är värt ansträngningen.


  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post91