Eftertankar

Eftertankar

Enhet... är det något att bråka om?

Om livetPosted by Eftertankar Mon, January 24, 2011 17:25:05

Det är måndag eftermiddag, och jag ligger nedbäddad i min säng. Huvudet värker, termometern visar en bit över 38 grader och tröttheten ligger tung som en dimma över livet.

Men det är rätt okay ändå. Måndag må det vara hänt. Måndag det är min lediga dag, men resten av veckan går det bara inte an att vara sjuk. Framför ligger en kursstart på terminens ALPHA-kurs imorgon kväll, ett antal viktiga samtal under veckan, en begravningsgudstjänst på fredag, församlingens årsmöte på lördag och en gudstjänst på söndag. Alltså ligger jag här och samlar så mycket kraft jag bara kan idag, och ber Gud om hjälp med hälsan imorgon.

Det blir lite tid och plats över för eftertanken också. Förra veckan inbjöd kyrkorna i vår stad till en ekumenisk bönevecka för kristen enhet. Jag hann med tre bönekvällar och en halv föreläsningsdag i relation till detta. Tisdagens samling i Pingstkyrkan var välfylld och varm. Onsdagens samling i Borås Kristna Center var något mindre, men ändå med en mycket god atmosfär. Vid fredagens samling i Brämhults kyrka var vi bara några få som mött upp till en kväll som trots allt kändes meningsfull.

Söndagskvällen vecka 2 var jag inbjuden att hålla ett bibelstudium vid en annan ekumenisk bönevecka, denna gång uppe i Skövde. Det var rätt länge sedan jag gjorde ett liknande gästspel på annan ort. Tidigare har det ofta ingått i de tjänster jag haft att också resa omkring i vårt land på typ 10-20 %. Då hörde dessa små besök till mitt arbete och till min vardag. Det gör det inte längre. Ovanan innebar att jag fick kämpa med mig själv och min vånda den här gången. Hur som helst var det uppmuntrande att möta de olika församlingarna på platsen. Jag tog med min fru. Det blev en fin liten utflykt och vi mötte faktiskt mycket av tacksamhet. Dock ville en man gärna förmana mig vid kaffet efteråt för att jag också innefattat den katolska kyrkan i min längtan efter enhet, genom att citerat påvens predikant Cantalamessa som sagt att ”det som förenar oss är mycket större än det som åtskiljer oss.”

Denna samling, liksom den gångna veckan här i Borås har med andra ord gett orsak till ytterligare reflektion och dessutom till ett antal nya frågor, som: Vad är egentligen kristen enhet? Hur viktig är den? Och hur ska den någonsin bli möjlig?

Jesus bad om kyrkans enhet, Joh 17:21: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.”

En man sa: - Ni tror alla på samma Gud. Ni ber alla ”Fader vår”. Och ändå slåss ni. Jag förstår inte vad det är ni bråkar om, men eftersom ni bråkar är jag inte heller intresserad.” Mot bakgrund av dessa ord förstår vi bättre vad Jesus menar när han ber om kyrkans enhet för att världen ska kunna tro.

Dessutom är vår splittring ren kapitalförstöring och resursslöseri. Jag brukar tänka då jag möter mina kolleger här i staden: - Tänk om detta var ett arbetsmöte en helt vanlig vecka på expeditionen. Nu går vi alla hem till vårt för att ofta göra ett och samma arbete. Tänk om vi istället arbetade i samma kyrka. Så mycket mer vi skulle få gjort, och så mycket längre vi kunde nå.

Men samtidigt ska det sägas att kristen enhet inte är vad som helst. Jag anser att en av de allvarligaste splittringsfaktorerna för den kristna kyrkan är bibelkritiken och den liberala teologin. Enheten behöver ett samlande centrum. Judas, Jesu bror, skrev, Judas 1:3: ”Mina kära, i min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning känner jag mig tvungen att sända er en maning att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga.”

Judas skriver om tro i bestämd form, d.v.s. om en tro med ett bestämt innehåll, och om något som ”en gång för alla” getts till kyrkan.

Denna tro är vår möteplats. Splittrar gör den som bryter upp grunden. Utan denna grund är vi utlämnade åt människors tyckande och tänkande. Därför slår den enkla bibeltron vakt om såväl kyrkans tro som hennes enhet.

Till Bibeln får vi komma med ödmjukhet, medvetna om att vi som läser inte förstår allt. Alla våra tolkningar blir bristfälliga. Vår insikt är ett styckeverk. Utifrån en sådan förståelse får vi mötas som syskon inför Gud för att tillsammans söka väg framåt, Ef 3:17-19: ”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.”

Den kristna kyrkan i vårt land är splittrad i sin syn på Bibeln och därav kommer diverse olikheter gällande ställningstaganden i etiska debatter, omkring synen på äktenskap och samlevnad o.s.v. också till uttryck. Utifrån detta vill jag fortsätta att be, med Jesus själv, om den enade och förenade kyrkan. Men ska enheten bli verklighet och inte bara en vacker utopi behöver vi förstås också våga gå till grunden med vad det egentligen är som splittrar Guds kyrka. Kristen enhet är nämligen inte vad som helst. Kristen enhet är enhet omkring Kristus, och bibelordet är garanten för att det verkligen är omkring honom vi samlas och förblir.

Jag drömmer om en enad kyrka i Borås, och i och vårt land, där kristna människor förenas omkring sitt möte med, och omkring sin kärlek till, Jesus Kristus.

Jag drömmer om en ödmjuk kyrka som söker gemensam väg inför en öppen Bibel.

Jag drömmer om en kyrka som blir till hjälp för sökarna och ett hem för längtarna, öppen för Gud och människor, och där evangeliet blir förkunnat i både ord och i handling.

Jag drömmer om en kyrka om vilken människor än en gång skulle vilja säga: ”Hos er finns verkligen Gud.” (1 Kor 14:25)



  • Comments(1)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post90