Eftertankar

Eftertankar

Lite allvar... och mycket hopp

Om livetPosted by Eftertankar Sat, January 01, 2011 15:29:49

I går, nyårsafton, festades det nya året in i vår kyrka. Vi var väl omkring 75 personer, i alla åldrar, som kort sagt mådde väldigt bra tillsammans, med god mat och med många goda skratt. Till årets sista dag hör förstås också att få bli stämd till eftertanke. Lite allvar hör väl till. Lite allvar... och mycket hopp.
Det blev därför också min uppgift att avsluta dagen med en kort andakt. Eftersom någon bett om att få ta del av texten i efterhand publicerar jag den nu här, med en önskan om Guds välsignelse över dig och över ditt nya år:


NYÅRSANDAKT
- hållen i Korskyrkan, Borås, fredagen den 31 dec 2010

Här följer ett antal beslut. Detta är de beslut Jonathan Edwards (1703-1758, teolog och predikant som spelat en mycket viktig roll för den amerikanska evangelikala kyrkan) grundade sitt liv och sin tjänst på. Han skrev ner dem och läste dem om och om igen för att påminna sig och pröva sig själv inför dem, varje vecka. Han börjar dock med att förklara att han inte kommer att lyckas leva upp till allt detta om inte Gud först ger sin nåd och sin hjälp därtill.

Jag har beslutat mig för att leva på det sätt som leder till att Gud får störst ära, och som leder till mitt eget bästa, ger bästa resultat och störst glädje, så länge jag finns till, utan att bry mig om ifall jag får se resultatet av detta omedelbart eller i evigheten.

Jag har beslutat mig för att göra vadhelst jag uppfattar som mitt ansvar, det som är bäst och blir till störst hjälp för mina medmänniskor.

Jag har beslutat mig för att inte förslösa min tid. Jag vill växa och utvecklas så mycket jag kan.

Jag har beslutat mig för att leva av all min kraft så länge jag lever.

Jag har beslutat mig för att inte göra någonting som jag skulle avstå från att göra om det vore den sista timmen jag hade i livet.

Jag har beslutat mig för att aldrig handla utifrån hämndbegär.

Jag har beslutat mig för att aldrig tala om någon så att det skulle leda till att han blir vanärad. Det enda jag vill ha att stå till svars för inför någon är det goda jag gjort.

Jag har beslutat mig för att studera de heliga Skrifterna, ofta och målmedvetet, så att jag också växer i kunskap och insikt.

Jag har beslutat mig för att inte be en bön, inte ens kalla det bön, om den inte också är motiverad och formulerad så att jag också kan förvänta mig att Gud skulle vilja besvara den. Inte vill jag heller ge en bekännelse som jag inte tror att Gud skulle vilja ta emot.

Jag har beslutat mig för att fråga mig själv i slutet av varje dag, vecka, månad och år i vilken mån och på vilket sätt jag hade kunna handlat annorlunda och bättre.

Jag har beslutat mig för att inte ge upp, inte heller att slappna i min iver att bearbeta mina svagheter, hur lite framgång jag än tycks ha.

Jag har beslutat mig för att när olyckor drabbar mig fråga mig varför de kommer, vad jag kan lära mig av det som inträffat och hur jag kan bli bättre skickad att möta dem nästa gång.

Jag har beslutat mig för att alltid leva så som jag önskar att jag gjort när jag ser andra göra det. Jag vill att det ska finnas välvilja i allt jag säger.


- Jag får ångest av nyårslöften, säger komikern och skådespelaren Robert Gustavsson i en tidningsintervju. Säkert är han inte ensam om att känna så. Kanske säger det någonting om en tid där människor baxnar under alla krav. Kanske säger det också någonting om vårt problem med längre överlåtelse. Vår kultur kallas ibland för ”narcissistisk”, d.v.s. den är självbespeglande och kortsiktig. Vad vi känner och upplever för stunden blir ofta det vägledande, och när snabba klipp och eget välmående blir norm får vi förstås också svårt med löften. Vi vill inte "lova bort oss". Som att vi sakta håller på att tappa långsiktigheten ur våra liv.

Men kung David kände det tydligen annorlunda:"Jag har gett mina löften till dig, o Gud, jag skall infria dem med tackoffer" (Ps 56:12)

Man kan inte säga att det är bibliskt med nyårslöften. Men det är bibliskt att stanna upp och reflektera över sitt liv. Det är bibliskt att vilja någonting, och att staka ut sin väg i den riktningen. Och det är faktiskt bibliskt att ge löften åt Gud.

David förknippar inte sina löften med ångest, utan med tacksamhet. För David blev dessa löften nämligen till hjälp. De strukturerade och skärpte livet och gav konturer åt hans överlåtelse. Davids löften handlade på många sätt om att ställa sig vid rodret i det egna livet, för att inte bara driva omkring vind för våg, eller kastas hit och dit av känslostormar.

Låt oss fundera en stund över Jonathan Edwards. Han dog för 250 år sedan, och ändå kunde vi nyss läsa om vilka löften och beslut han ville bygga sitt liv på. Jag tycker att det stämmer till eftertanke.

Jonathan Edwards är en man som är värd att studera. Han blev inte så gammal, bara 55 år, men hann faktiskt med väldigt mycket under sitt liv, och kom att sätta djupare fotspår i historien än de flesta andra. Vad är förklaringen? Förklaringen är den här: Jonathan Edwards bestämde sig för att leva för Gud, stämde av sina beslut varje vecka och såg till att något hände. Och när man lever så dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år, kommer man också till slut att påverka sin tid och sin omgivning. Ja kanske t.o.m. andra tider och efterkommande generationer.

Men Jonathan Edwards visste någonting mer. Han visste också att utan Gud var detta inte möjligt. Han visste att han först måste få både nåd och kraft för att lyckas leva upp till sina beslut. För att ställa sig under kraven utan kraften leder bara till förtvivlan. Krav utan kraft blir snart bara kramp.

Alltså behöver vi kraft. Men var ska vi hämta den kraften? Jo, den kraften hämtar vi, som en växt hämtar sin växtkraft ur jorden, ur Guds löften till oss. Därför är det där vi måste börja, för evangeliet handlar inte i första hand om vad vi borde utan om vad Jesus gjorde, och om vad detta nu kan göra i våra liv. Låt mig därför påminna dig om några sådana löften från Gud. Tre löften inför ännu ett nytt år:


"Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny - stor är din trofasthet." (Klag 3:22-23)

Löfte nummer 1: Ny nåd varje dag.

Det är inte bara den 1 januari vi börjar på nytt. Varje ny dag är en ny möjlighet. Ny nåd varje dag, lovar Bibeln. Ny förlåtelse – varje dag. Ny kraft – varje dag. Ny start – varje dag.

Vi talar ibland i kyrkan om att Gud ger oss en andra chans. Det kanske trots allt inte är så svårt att ta till sig. En andra chans verkar väl… rimligt. Det är betydligt svårare att tro på den 102:a chansen, eller varför inte den 1002:a chansen. Men kärleken räknar inte. ”Ny nåd varje dag.”

Om det är sant att Gud ger oss ny nåd varje dag, då kanske vi, likt växten som hämtar sin kraft ur jorden, också skulle kunna hämta kraft ur detta löfte för att själva våga formulera ett löfte: Om Gud ger mig ny nåd varje ny dag, då vill jag också ge mina medmänniskor ny nåd varje dag. Då vill jag bli en människa präglad av denna nya nåd. För ny nåd är nog trots allt en förutsättning för varje fungerande gemenskap.


Det andra löftet handlar om bön - och bönesvar.

- Be så skall ni få, säger Jesus.

- Ni har ingenting för att ni inte ber, skriver Jakob, Jesu bror, i sitt brev. Kanske en skarp analys också för vårt lands väckelsefattiga kristendom: - Ni har ingenting för att ni inte ber.

- Be så skall ni få. Kanske inte alltid det du ber om, men inte desto mindre skall du få. Du har inte hela perspektivet, därför får du inte alltid just det du ber om på just ditt sätt. Men du får, för bön är alltid en givande sysselsättning. Och till slut är det alltid sant att bedjaren är rikare än andra.

Tänk om vi inför detta löfte skulle våga formulera ett gensvar. Om Gud har lovat att både lyssna på, och besvara min bön… Då vill jag att mitt liv skulle få präglas lite mer av bön.


Det sista löftet är det största: Det sista löftet handlar nämligen om handlar om Jesu närvaro: "… jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matt 28:20).

Jag vet inte vad detta nya år ska innebära för mig, men jag har ett löfte om Guds närvaro, alla de okända dagar som ligger framför.

Och om detta är Guds löfte kanske vi ur detta löfte om närvaro också skulle kunna hämta kraft till ännu ett eget löfte: Om Gud har lovat sin närvaro, då skulle också jag vilja lova att vara mer närvarande. Jag vill inte ständigt på väg någon annanstans. Jag vill lära mig att stanna upp, leva närmare marken och mer på riktigt. Stressen gör oss till slut allestädes frånvarande, men genom att besinna Guds närvaro kunde vi kanske också få hjälp att själva stanna upp och bli mer närvarande.

Tre löften, som alltså hämtar sin kraft ur Guds ännu större löften:

1) Om Gud ger mig ny nåd varje dag så önskar jag bli en människa som också ger mina medmänniskor ny nåd.

2) Om Gud lovar att lyssna till, och besvara min böner, så önskar jag att mitt liv skulle få präglas ännu mer av bön.

3) Om Gud har lovat vara närvarande i mitt liv så vill också jag bli en mer närvarande människa.

Undrar vad dessa löften, eller önskningar, skulle kunna få för konsekvenser i våra liv. Vad skulle hända om vi faktiskt blev människor som var fyllda av nåd, präglade av bön och närvarande, för Gud, för våra medmänniskor och kanske t.o.m. för oss själva?

Men - som Jonathan Edwards påminner oss - inget av detta är möjligt utan Guds nåd och kraft. Därför vill jag avsluta detta år och inleda ett nytt med att stämma nytt möte med Kristus. Med honom som står över tid och rum, Hebr 13:8: ”Jesus Kristus är densamme igår idag och i evighet.”

  • Comments(1)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post87