Eftertankar

Eftertankar

"Det är inte klokt så fort allt går."

Om livetPosted by Eftertankar Thu, December 30, 2010 15:20:05


”Det är inte klokt så fort allt går. Jag kan inte förstå att det snart är jul.”

Ungefär så har många av oss sagt till varandra när vi sprungit på, eller kanske förbi, varandra i något storköp mitt i decemberstressen.

Och så kom julen.

Och snabbt gick den.

Och nu… ja nu är det snart slut på året och ett nytt ska firas in.

Det är ändå rätt märkligt det där med upplevd tid. Som vuxen upplever jag att december rasar fram… och förbi. Svisch! Men som barn tyckte jag istället att dagarna kröp väldigt sakta fram innan det äntligen blev dags att få ta sig an julklapparna under granen.

Och ändå lär det fortfarande vara 24 timmar på ett dygn.

Precis som på det gamla glada 70-talet.

Fast julen gick fort. Det gjorde den. Och intensiv blev den, med släkt och vänner, och skinka och sill… Svisch!

Maria och jag har inte varit vana med att ha särskilt mycket släkt i närheten. Våra jular har vi alltså oftast firat enkelt med barnen och med kyrkans julgudstjänster. Numera har vi dock rätt mycket släkt inom några mils räckvidd, vilket är en ny och rätt trevlig erfarenhet. Fast, som sagt, intensiv. Under juldagarna hade vi både min pappa och Marias mamma inneboende, samt stort släktkalas för femton personer på annandagen. (Och ändå måste jag äta rester hela veckan innan kylskåpet är tömt.) Kul, men… intensivt alltså. Och mäktigt... som julmaten.

Helgens höjdpunkt var utan tvekan julnattsgudstjänsten i Korskyrkan. Det är väl ändå rätt fantastiskt. Mitt i natten öppnar vi dörren till kyrkan, och den fylls till nästan sista plats, år efter år. Jag tyckte att årets gudstjänst blev stark. Julkören sjöng som vanligt bra, atmosfären var både varm och laddad, och budskapet tog liksom tag.

Nu är det ”mellandagar”. Det innebär bland annat rea här i Borås. (I likhet med de flesta andra dagar på året, eller?) Men den håller jag mig helst borta från. Jag har svårt att tänka mig att någonting skulle vara så billigt att det vore värt att kasta sig in bland alla människor i alla fulla varuhus på Knalleland.

”Mellandagar” är ett konstigt ord. Som om dagarna inte riktigt klarar av att stå på egna ben utan måste stötas upp på var sida av jul och nyår. Eller kanske som om de kommit i kläm på något sätt.

En del är lediga under dessa ”mellandagar”. De flesta arbetar dock. Själv försöker jag jobba i kapp sådant jag kommit efter med, och konstaterar då att jag absolut skulle behöva fler sådana där ”mellandagar” under året. En och annan "mellandag" att bara göra det som behövs av kunde alltså med fördel läggas in lite här och där när det nya året nu ska planeras, för jag tycker nog att "mellandagen" är en underskattad dag.

När nu julen gått så fort behöver jag dessutom ägna några minuter åt eftertankar. Julen är svår för den som sörjer. Ingenting var lättare den här julen än förra årets jul. Det var nog nästan tvärtom istället. När syskon och kusiner samlades omkring borden där hemma blev Johans frånvaro så väldigt påtaglig. Det har varit en tung helg på det sättet. Och så har det kanske varit rätt länge. Min dysterhet har fått djupa rötter och jag är rädd att jag är på väg att fastna i den. Därför har jag efter noggrant övervägande bestämt mig för att ta hjälp av min antidepressiva medicin igen, efter ett halvårs uppehåll. Men det bara är så just nu. Jag behöver den lyfthjälp jag kan få för att få energi nog att orka ta tag i saker och ting. Och då får man kanske ändå får tacka Gud för att det finns medicinsk hjälp att få, när man behöver den. Även om jag hoppas att jag inte ska behövas den så länge den här gången.

Imorgon firar vi in det nya året. Jag tycker att det ändå stämmer till eftertanke. ”Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda”, skriver aposteln Paulus och fortsätter, och ”… låt er uppfyllas av ande.” (Ef 5:16-18) Andfådd eller andefylld alltså. Det är frågan. Snabbt springande genom livet, med andan i halsen och elden i baken, eller tacksamt vandrande i nuet, med Anden i sinnet och elden i hjärtat? Jag önskar verkligen att det senare skulle bli det som fick beskriva mitt 2011. Jag önskar förstås det samma för dig, och skickar med några ord på vägen:


Jag märker att jag tänker

på evigheten som…

… som vore den min framtid.

ett stort ”en annan gång”.


I evigheten ska jag

få se Dig som Du är,

och tröstas i mitt möte,

med dem jag miste här.


I evigheten går jag

på gator utav guld.

I evigheten blir jag

ett helgon utan skuld.


I evigheten ska jag,

bli allt jag inte är,

så visst har jag väl önskat

att jag redan var där.


Fast det slog mig här om dagen,

att jag nog missat nå´t,

något levande och viktigt,

och kanske tänkt för smått.


För om evighet är något

utan början, utan slut,

kan den väl knappast vara

bara ”sedan” och ”förut”.


Och jag anade den Evige…

… som om Gud i Himlen log,

när ett barn av denna tid,

mycket sakta förstod,


att evigheten också,

kan vara ”här” och ”nu”.

Ja, sakta Gud förstod jag:

min evighet är Du!


Så slutade jag tänka,

på allt som blir och var.

En stund kom Du helt nära,

och bara vi fanns kvar.


Du viskade så stilla,

vart ord har trängt djupt in,

att evighet är alltid

om all tid får bli Din.


(Micael Nilsson, december 2010)

  • Comments(3)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post86