Eftertankar

Eftertankar

Tack Hasse

Om livetPosted by Eftertankar Mon, December 13, 2010 14:52:40

I helgen blev vi tvungna att göra en snabbresa till Värmland tur och retur. Hemma igen sitter jag här och försöker processa mina upplevelser. (Processa: ett ord som förr i tiden betydde att man ville överklaga något, men som numera också betyder att man bearbetar sina tankar. Själv känner jag nog just nu att jag skulle vilja göra både ock. Tror jag.)

Orsaken till vår resa var ännu en begravning. Hasse, som snart skulle fyllt 60, var under en lång tid en så självklar del av våra liv. Som min mammas man blev han snart som en andra farfar till våra barn. När aftonböner skulle formuleras var ”farmor och Hasse” ett nästan sammansatt begrepp för Johan, Mikaela och Johanna. Orden kom som ett vattenfall, utan paus och i snabb takt: - Välsignafarmorochhasse…

Så dog mamma. Det är tolv år sedan i år. Vi höll kontakten. Hasse hittade en ny fru, vilket vi gladdes över, även om det ju också måste innebära att vår relation omdefinierades en aning. Men ofta innebar fortfarande ett besök uppe i Sunne också en kopp kaffe med Hasse. Så flyttade han från orten, och vår kontakt blektes liksom bort av åren. Den senaste tiden har samtalen varit få och sporadiska. - Vi borde nog ta upp kontakten, tänkte vi ibland. Men tiden går ju… så fort…

För några veckor sedan kom beskedet. Hasse var död. Hans död kom helt hastigt och oväntat. Därmed fick vi aldrig säga vare sig adjö eller tack till varandra. Och eftersom han levt ensam sedan en tid tillbaka hade det dessutom gått flera veckor innan något uppmärksammat vad som hänt.

Så begravdes han alltså i Sunne kyrka i fredags förmiddag, i den grav han ordnat med när mamma dött, d.v.s. vid hennes sida igen. Och prästen sa att han därmed återförenats med min mamma både i graven och i Himlen. Jag hoppas att hon hade rätt.

Så här i efterhand är det många tankar och känslor att reda ut. De senaste tolv åren har varit så fyllda av sorg för oss. Vi har under dessa år hunnit förlorat fem av våra bästa vänner och närmaste relationer. Ibland har det nästan känts som om ett krig dragit fram. I min fotosamling finns det gott om bilder på vår son Johan tillsammans med en stolt farmor och hennes Hasse. Nu är de borta. Alla tre. Eller kanske... o Gud vad jag hoppas att det är så… hemma.

Och från denna känslo-berg-och-dal-bana landar jag än en gång i min vanliga vardag. Åtminstone försöker jag, denna Lucia idag, som egentligen inte märks av alls här hemma. Hur som helst ska jag slå mig ner framför brasan med mina trötta katter och en varm kopp kaffe för att skriva några texter till ett antal foldrar för kyrkans verksamhet. För det måste ju trots allt göras också det. ”The show must go on.”, som någon sa. Fast ibland undrar man. Måste verkligen allt bara fortsätta framåt hela tiden, som om ingenting hänt?

Och så till sist

Några bilder från Sunneresan, tagna med min enkla mobiltelefonkamera, men ändå. (Det är vackert i Värmland. Bara så att du vet.)


Frostat fönster


Igensnöad stuga


Ljusbild


Uthuslänga


Ljuskaskad i mörk vinterskog


Ljuskaskad i ljus vinterskog


"Jag vill ha fred på jorden, rättvisa åt alla och... och en sådan där fin liten väska i plast."



  • Comments(2)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post85