Eftertankar

Eftertankar

Johans födelsedag

Om livetPosted by Eftertankar Mon, November 15, 2010 12:00:17

Det är måndag morgon. Jag har skjutsat fru och dotter till arbete och skola. Själv har jag en ledig dag. Jag och katten har haft vår morgonandakt. Och… nu sitter jag här och funderar över hur jag bäst borde (detta jobbiga ord) använda den här dagen. Garaget behöver städas. Där finns absolut ett ”borde”. Dessutom behöver trädgården en sista översyn, innan permafrosten slår till, och snön täcker allt. Ett ”borde” till, med andra ord. Fast helst tog jag nog bara en härlig, varm, rykande kopp kaffe med mig och slog mig ner framför kaminen med en god bok. (Det tycker dessutom katten låter väldigt bra, säger hon… tyckte jag.) Vi får väl se.



För det här är en tung, tung dag. Den 15 november är nämligen Johans födelsedag. Han skulle ha fyllt 24 år. Han borde ha fyllt 24 år. Han borde ha varit 24 år, fylld av idéer och tankar och planer och livsglädje… så som Johan alltid var… vet du som också kände honom.

Jag vaknade i morse med minnet av hur det brukade vara den 15 november, när Johan var liten. En yrvaken liten vilde som slet upp paketen med lysande ögon och stor iver. Hans 24 års dag började nu istället med att vi tände ljus på hans grav. Och det gör så fruktansvärt ont alltihop. Så fruktansvärt… svårt att orka… eller ens vilja fortsätta att leva vidare, utan honom vid vår sida. För ingen borde någonsin behöva tända ljus vid sitt barns grav när det skulle – borde - varit födelsedagstårta och glädjefest istället.

Jag har så ofta undrat hur man klarar av att sörja utan Gud. Hur kan man överleva ett barns död utan hoppet om Himmel och återseende? Det förstår jag inte. Så ofta har jag stavat på artisten Keith Greens lilla bön till Gud: ”Hur kan de leva utan Dig?” Fantastiska Keith Green, som skrev sånger som fortfarande berör miljoner människors liv. Fantastiska Keith Green, som den 28 juli 1982 störtade med sitt flygplan, tillsammans med sina två barn, 2 och 3 år gamla, och dog, vid 28 års ålder. Så obegripligt… outhärdligt. Och kvar står vi med alla våra varför? Frågor som kanske inte har några svar. Åtminstone inte sådana svar som vi kan förstå.

Min vän och kollega Dave Boomsma, som själv förlorade en alldeles underbar son, Jacob, 16 år gammal, en hemsk vinterdag 2007, och som dessutom var Johans handledare under hans praktiktid som ungdomsledare i Sunne Missionskyrka, sa på Johans begravning: - Med Gud blir det ibland obegripligt. Utan Gud blir det istället outhärdligt. Jag väljer hellre det obegripliga med Gud än det outhärdliga utan Gud.

Jag vet inte om Daves ord innehåller några egentliga svar på mina frågor. Men de gömmer, eller kanske t.o.m. uppenbarar, en otroligt stark upptäckt och upplevelse: - Gud finns hos oss, även när vi inte förstår det. Några dagar efter Johans död skrev jag därför ner dessa ord, och satte dem på vår spegel i hallen, för oss att se varje dag, liksom för var och en som besökte oss: - Gud envisas med att finnas.

Och det gör Gud fortfarande, även om också sorgen fortfarande, ett och ett halvt år efter Johans död, varje dag skär som vassa knivar genom själen, och även om knappast någonting har blivit särskilt mycket lättare att vare sig förstå eller bära. Men Gud - för så är det - envisas med att finnas. Även om vi inte alltid förstår att han finns hos oss. Och kanske är det där, någonstans, som svaret på min fråga om hur man kan klara av sorgen utan Gud borde sökas. För kanske är det så att ingen egentligen sörjer utan Gud. Ja, kanske finns Gud, eller som Paulus skriver ”barmhärtighetens Fader och all trösts Gud” ändå hos alla sörjande, gråtande, förkrossade små människor på jorden, trots allt, och på något sätt.

Och detta är det hopp jag greppar tag i, denna gråa, tunga sorgedag. För om Gud nu är hos mig, då vill jag också välja att vara hos Gud. Och med Bibelns kung David vill jag be med i orden från Psaltarens 131:a psalm:

”Herre, mitt hjärta står inte efter vad högt är,

och mina ögon ser ej efter vad upphöjt är,

och jag umgås inte med stora ting,

med ting som är mig för svåra.

Nej, jag har lugnat och stillat min själ,

som ett avvant barn i sin moders famn,

ja, som ett avvant barn, så är min själ i mig.

Hoppas på Herren, Israel,

från nu och till evig tid.”


”Hoppas på Herren…” Hoppet tar oss dit grubblerierna aldrig finner. För hoppet är en stigfinnare mot framtiden och evigheten. Mina grubblerier fastnar ofta i alltför små cirklar. Men hoppet har en riktning. I mitt liv mognar den insikten med tiden och blir till en bön. Till en bön om hjälp. Till en bön om hjälp med ett slags bildbyte. För vid Johans grav behöver jag särskild hjälp… att lyfta blicken mot himlen… Himlen… och hjälp att tro och hoppas det Bibeln lovar, att detta inte är slutet. Eller, som Jesus säger det i Luk 20:38: ”Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande."

Det förklarar kanske inte allt, med det gör åtminstone att det obegripliga inte är lika outhärdligt. För om Jesus har rätt, vilket jag vill tro, så är Johans gravsten bara en minnesplats, men själv är han då mer levande än någonsin.

Detta är min bön om hjälp med bildbytet och med hoppet. Och om du vill är det dessutom också min bön för dig:

”Gud hjälp alla oss som sörjer och saknar någon vi älskar

att våga tro och hoppas på dig.

Hjälp oss att finna vår vila i tron

och vår trygghet i hoppet.

Som barnet vilar i sin moders famn,

låt också oss finna ro hos dig,

trots livets,

och dödens

osäkerhet.

Gud hjälp oss att tro att du har

såväl oss

som våra älskade

och allt annat därutöver

i dina händer.

Amen.”




  • Comments(3)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post81