Eftertankar

Eftertankar

I mitt tankeutrymme

Om livetPosted by Eftertankar Fri, October 08, 2010 14:27:10

...

Efter tre sena kvällar i rad går jag omkring i en slags tung trött dimma idag. Det är ändå rätt okej. Igår hade jag inte mindre än fyra sammanträdestider att passa in. Idag har jag ingen. Och en stor del av dagen ska vigas åt att förbereda ett bibelstudium om bön som ska hållas nästa torsdag. Med hjälp av en varm kopp kaffe försöker jag nu finna den kraft och inspiration jag behöver för att komma igång. Fast segt är det.

Onsdagskvällen i Korskyrkan var avsatt för en ledarskapskurs/inspirationskväll, riktad mot våra husgruppsledare. Det blev en ganska bra kväll tycker jag.

Vårt husgruppsarbete är viktigt. En vanlig gudstjänst samlar vanligen upp mot 140-150 besökare i vår kyrka. Då är det fest och glädje. Det är kul att vara många ibland. Men det är klart att den stora gruppen också kan vara rätt anonym. Och man kan faktiskt känna sig väldigt ensam fast man är bland många människor. Inte sant? Av den anledningen försöker vi också att skapa andra slags mötesplatser. Våra husgrupper är ett sådant försök. Där samlas människor för enkel gemenskap och för ett mer livsnära samtal en gång i veckan, eller kanske varannan vecka.
Med mig från onsdagskvällen tar jag kanske framförallt ett litet citat från den lille tänkaren Nalle Puh (!). Jag tycker att det säger en hel del om en aspekt av den mindre gruppens fördelar, nämligen att den också kan få vara en miljö där man får pröva sina egna tankar, fast de kanske inte är så helt färdigtänkta än: "Ibland när jag säger vad jag tänker, märker jag att så tycker jag inte." Det är faktiskt rysligt bra sagt. Det är farligt att snava omkring djupt inne i sig själv utan att aldrig hitta ut till andra människor. Man kan lätt fastna i den egna rundgången. I det goda samtalet får vi hjälp att pröva oss fram till den egna övertygelsen, som när man försiktigt går över nattgammal is.

Under mer än en månad har vi renoverat och städat vårt förråd. Vilket också innebar att vi var tvungen att röja i Johans saker. Efter det att vi tömt hans lägenhet efter hans död, snabbt och motvillig, hade vi helt enkel bara ställt alla hans saker i förrådets ena hörn. Och där har de stått sedan dess utan att vi ens orkat se åt dem. Men nu var det dags. För det gick nästan inte att öppna dörren in till förrådet längre.

Det har varit ett stort och tungt arbete. Ibland har det räckt med att jag funnit någon liten papperslapp med något han skrivit, och så har allt brustit. Jag har tänkt på Johan på dagen och jag har drömt om Johan om natten. Ett och ett halvt år har gått sedan han lämnade oss, men ingenting har egentligen blivit enklare att bära. Vår sorg är fortfarande så bottenlöst och smärtsam. Vi längtar efter Johan varje dag.

När förrådet skulle tömmas var vi tvungen att använda mitt andaktsrum som tillfällig avlastningsplats. Eftersom nästan all ledig tid fått läggas på arbetet, och eftersom mitt bönerum varit ockuperat av saker, har mitt andaktsliv under denna period gått på lågvarv. Det har inte varit bra. Jag har känt mig både uttunnad och utmattad. Nu när förrådet fått sitt var det alltså dags för mig att börja renovera mitt inre rum igen. Och sakta, när bönen återvänder, som flyttfåglar om våren, känner jag mig både tryggare, gladare och starkare igen. Och jag inser att om jag ska orka fortsätta att leva ett så krävande liv som en pastors är det dags för mig att utforska bönens värld mycket djupare än vad jag hitintills har gjort. Och detta är verkligen vad jag vill.

Jag är glad över att min bönegemenskap med Gud fått nytt liv igen. Om detta ska jag skriva mer, fast en annan gång. Bilden högst upp i detta inlägg är i alla fall en bild från mitt andaktsrum. Jag kallar det ibland för mitt andaktsrum och ibland för mitt t a n k e u t r y m m e. Och nu ska jag alltså stänga dörren om mig i detta tankeutrymme för att läsa, tänka och be inför nästa veckas studium. Du är förstås välkommen, om du både kan och vill, till Korskyrkan, torsdagen den 14 november kl. 18.30.

  • Comments(1)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post77