Eftertankar

Eftertankar

Hur ger man den kristna tron en ärlig chans?

Om livetPosted by Eftertankar Wed, September 29, 2010 08:58:18

Eigers nordsida

...

Ibland är det spännande att öppna mailkorgen. Vanligtvis dundrar det väl in ett tjugotal meddelande per dag. Mitt filter fiskar upp de flesta så kallade skräpmail. Ett och annat tränger ändå igenom. Därtill nås jag av ett stort antal rundbrev. Några kommer från mina vänner, eller församlingens kontakter ute i världen. Det är viktiga brev, som bör läsas noga och under bön. Andra kommer från människor som tycker att jag ska informeras om deras verksamhet och tankar vare sig jag vill det eller inte, eftersom jag ju är pastor. För att inte tala om alla ”erbjudanden”… Men utöver allt detta, d.v.s utöver det dagliga flödet, hamnar ibland ett och annat litet meddelande i min elektroniska brevlåda som fångar min uppmärksamhet mer än andra. Ibland är det en uppmuntran, som det mail ”Stefan” skickade för en tid sedan. Stefan kom till tro för många år sedan, men tappade ganska snart fotfästet i tron och försvann ut ur gemenskapen. Men nu, kanske tio år senare kom hans hälsning. Han hade funnit tillbaka till Jesus. Wow! Gissa om den dagen var räddad.

Häromdagen kom ett annat mail. Mailet var personligt ställt, och personligt får det förstås också förbli. Det är en hederssak. Men kanske att mitt svar på en av frågorna i denna mailväxling ändå kan beröra fler. Därför väljer jag att publicera några valda delar av det, där alla personliga detaljer får förbli mellan mig och avsändaren. (Och därmed vill jag också gärna inbjuda dig som läser detta till ett liknande samtal. Skicka gärna både dina frågor och upptäckter till mig. Det som gäller fler kan fler få ta del av. Det personliga får personligt förbli.)

Detta här är ett försök att besvara frågan ”hur”. Hur får man tag på Gud? D.v.s. om jag nu är beredd att ge den kristna tron en ärlig chans, hur gör man då det?

”Din fråga är bra: Hur gör man? Hur gör man för att få sin tro att växa? Hur gör man för att få tag på Gud? Eller om det egentligen kanske är det motsatta som är det mer korrekta: Hur gör jag för att bli gripen av Gud? Hur får Gud tag på mig?

Jag såg en film häromdagen. Den handlade om bestigningen av berget Eigers nordsida, en väldig vägg, rakt upp, ofta täckt av is och snö. För att det skulle vara möjligt att besegra berget var klättrarna tvungna att slå fast starka stålsprintar in i bergsskrevorna. Detta för att ha något att fästa sina rep i och för att kunna få fotfäste på.

Tänk en stund på den där lilla sprinten. Vi behöver den. Vi behöver fotfäste.

Alltså måste jag få slå fast ett och annat i mitt eget sökande, dra några slutsatser, skapa ett antal utgångspunkter. Låt mig betona att det på inget sätt handlar om att sluta tänka, eller att okritiskt bara ta över någon annans åsikter, en annan människas eller en kyrkans bekännelse.

När bergsklättraren slagit fast sin sprint drar och sliter han i den så mycket han orkar. Han vill nämligen veta om han kan anförtro den sitt liv. På samma sätt kan vi gå tillbaka och pröva våra fasta punkter, våra fotfästen, våra ståndpunkter så ofta vi behöver. Själv har jag prövat mina ståndpunkter och slitit och dragit i dem många gånger. Det som lossnat och fallit har fallit. Det som har förblivit litar jag på.

Så låt mig slå fast några saker. Detta är i korthet vad Bibeln lär:

1. Människan är skapad av en Gud som ville henne

2. Människan har syndat, d.v.s. valt att vända Gud ryggen och gå sin egen väg

3. Gud älskar ändå och fortsätter att söka oss

4. Berättelsen om Jesus är just berättelsen om detta

5. Nya Testamentets evangelier återger denna berättelse på ett trovärdigt sätt

6. Vårt ja till Gud är vårt sätt att öppna upp dörren till den Gud som knackat på

Några kommentarer:

1. Människan är skapad av en Gud som ville henne

Vi kan förneka Gud, men knappast vår längtan efter Gud. Kyrkofadern Augustinus bad en märklig bön: "Du, o Herre, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig”. För utan Gud är jag gudlös, faderslös, hemlös och rastlöd, ett vintergatans gatubarn.

2. Människan har syndat, d.v.s. valt att vända Gud ryggen och gå sin egen väg

I den bästa av världar valde människan sig själv, framför Gud och sin nästa. Detta beskrivs kortfattat och summariskt i 1 Mos 3. Men låt dig inte luras av berättelsens enkla form. Den är djup. Och den handlar verkligen om oss alla, d.v.s. inte bara om Adam och Eva och deras uppror mot Gud, utan också om vårt.

Någon sa att synd nästan är detsamma som egoism. Om vi tänker så upptäcker vi snart hur fast vi själva är i vår synd. Du ser ett gammalt skolfoto, och den första du letar efter är… dig själv. Och till slut kan vi knappast tänka en enda tanke utan att vi utgår från oss själva och vårt eget. Den långtgående konsekvensen av detta brott med Gud blir svår. Vår skevhet i själen får världen att välta. Ytterst sett leder den oss bort från Gud, d.v.s. till en evighet utan den Gud vi själva valt bort. Med andra ord: Vi behöver hjälp.

Paulus uppmanar oss därför: - Låt er försonas med Gud. Någonting behöver alltså ske i min relation till Gud som kan beskrivas som ”försoning”. Här blir den stolte stött och går sin väg. Så var det också på Jesu tid, läs t.ex. Joh 6. Men den ödmjuke hittar snart sitt evighetshopp i dessa ord. D.v.s. i orden om att få bekänna sin synd, ta emot förlåtelse och – verkligen inte minst – leva vidare som en förlåten människa, omvänd, d.v.s. med ansiktet mot Gud.

3. Gud älskar ändå och fortsätter att söka oss

Bibeln är inte berättelsen om hur människan söker Gud. Bibeln är berättelsen om hur Gud söker människan. Jesus säger det tydligast i sin liknelse om den förlorade sonen i Luk 15, som jag egentligen hellre skulle kalla ”liknelsen om den längtande Fadern”. Fast sonen gjort uppror, ja dödförklarat sin pappa, står han där och längtar, vareviga dag. Fariséerna gillade knappast Jesu liknelse. Den framställde ju Gud som svag, släpphänt, ja som en gammal sentimental, smått patetisk figur. Och ändå menar Jesus att det är så vi ska tänka på Gud. Som att Gud inte har gett upp med oss. Som att han älskar oss, över allt och till varje pris.

Jag brukar säga: - Det var Gud som drog först. Jag har längtat efter Gud så länge jag minns, men den första knackningen kom från Guds sida av dörren. Detta är Guds kärlek. Gud älskar dig. Det låter kanske först som en religiös plattityd, men det är i själva verket allt annat än det.

4. Berättelsen om Jesus är just berättelsen om detta

Johannes inleder sitt evangelium med att konstatera att, Joh 1:18: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.”

För ordet Gud är för stort. Att förklara Gud för mig är nog som att försöka förklara begreppet ”hav”, för en liten guldfisk som levt hela sitt liv i en skål.

Jesus är Guds självpresentation, i kött och blod, ”in action”. Själv Gud fattar han Guds hand. Själv människa fattar han min. Så mycket mer fattar inte jag. Men det räcker. Också i de mörkaste tiderna i mitt liv har jag känt Guds hand i min. När vi för ett och ett halvt år sedan förlorade vår son i en tragiskt olycka, skrev jag på en liten lapp som jag satte på vår hallspegel… Det var faktiskt inte så mycket en bekännelse som ett konstaterande. Där stod: ”Gud envisas med att finnas.” Och så mycket mer begrep jag inte just då.

5. Nya Testamentets evangelier återger denna berättelse på ett trovärdigt sätt

Jag tror på Bibelns framställning av Jesus Kristus. Evangeliernas författare är trovärdiga och noggranna. Texterna är väldokumenterade och omsorgsfullt bevarade. Fast jag inser förstås att du kanske behöver dra i den här ”sprinten” ett tag innan du upptäcker att den håller. Bibeln är ju (och har alltid varit, jämför 1 Mos 3: - Skulle då Gud ha sagt?”) en ifrågasatt bok. Jag föreslår Lee Strobels bok ”Fallet Jesus”, för den som vill gå till djupet i denna fråga.

Fast vill man ta reda på om Bibeln verkligen är Guds ord kan man också gå till väga på ett annat sätt. Man kan nämligen själv läsa boken! Läsa och lyssna. Lyssna noga för att själv ta reda på om inte Gud än idag talar genom dessa ord.

Jag rekommenderar dig att börja med evangelierna i Nya Testamentet för att sedan följa Jesus, steg för steg, in i Ordet. Läs sakta. Läs gärna i bön. Fastna inte i de detaljer du inte förstår. Gläd dig över det du förstår. Och lyssna hela tiden efter den stilla rösten som talar genom orden. För Bibeln är nämligen en talbok. Den talar.

6. Vårt ja till Gud är vårt sätt att öppna upp dörren till den Gud som knackat på

Jesus sa, ja lovade, Upp 3:20: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.”

”Om någon öppnar.”

För det blir till slut den springande punkten. Vågar sökaren bli en upptäckare? Vågar längtaren öppna dörren? Vågar vi vårt ja till Gud?

Gud säger genom profeten Jeremia, Jer 29:11-14: ”Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp. Och ni skall åkalla mig och gå och be till mig, och jag vill höra på er. Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig, om ni frågar efter mig av hela ert hjärta. Ty jag vill låta mig finnas av er, säger Herren…”

En Gud som söker.

En Gud som vill bli funnen.

Och ändå blir allt bultande förgäves om ingen vågar öppna dörren.

Nej, Gud kommer inte alltid för att ge oss det vi vill ha. Men Gud ger oss det vi behöver. Och Gud vet vad vi behöver, bättre än vad vi själva vet, som så ofta tror att det vi önskar alltid är det vi behöver. Framförallt erbjuder Gud sin närvaro i våra liv, här och nu och för all evighet, om vi vill.

Jag gav mitt liv till Gud någon gång i tonåren. Jag bad min frälsningsbön utan att veta särskilt mycket vare sig om Jesus eller om vad det är att följa honom. Men för inget – för inget i världen – skulle jag vilja vara utan hans närvaro, en enda dag.

Fast… hur var det nu då? Hur öppnar man dörren?

Tre konkreta steg.

Först en enkel bön. Den kan se ut på många sätt. Den här bönen har jag ibland bett tillsammans med längtande människor:

”Gud, du har sagt att den som tar emot din son tar emot ditt liv, därför tar jag nu emot min din son, Jesus Kristus, som min Herre och Frälsare.

Jag tror på honom i mitt hjärta och bekänner honom med min mun. Gud, jag tar emot ditt liv. Hjälp mig nu att leva det. Att leva det här och att leva det för alltid.

Fader, jag tackar dig för hoppet. Men störningssignalerna är många, och jag glömmer så lätt. Låt därför den Helige Ande vara min hjälpare som varje dag påminner mig om allt som du har sagt.

”Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.” (Ps 139:23-24)

Så, hjälp mig Gud att hitta tröst i min sorg och hopp bortom min förgänglighet.

Låt dimman lätta och hjälp mig att se din Himmel för min inre syn, så att jag förblir vid gott mod och så att jag kan leva för dig varje dag jag får på den här jorden. Amen”

Det andra sättet att ta emot Jesus är att låta döpa sig. Mitt dop är mitt ”ja” vid altaret till Gud, i nöd och lust, för nu och för evigt.

Ett tredje sätt är att gå till nattvard, där tvivlande, grubblande människor, som har svårt att tro, svårt att få ro och som har svårt att ta emot, får ta emot Jesus, i ett stycke bröd och en klunk vin. Detta är en märkvärdig, enkel, men på samma gång bråddjup gudomlig pedagogik.”

Jag ber att Gud ska hjälpa den som tvivlar att tro.

Jag ber att Gud ska hjälpa den som söker att också våga bejaka sina upptäckter.

Och jag ber att Gud ska hjälpa den frusne att våga öppna upp sitt hjärta, trots allt.

För om Gud finns då är han ju faktiskt också hos dig, just nu.

  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post76