Eftertankar

Eftertankar

I vargtimmen

Om livetPosted by Eftertankar Tue, September 21, 2010 07:05:26

...

Det har gått lång tid sedan jag hade ro nog att sätta mig ner och skriva ett blogginlägg. Men nu så. Klockan är i skrivande stund omkring halv sex på morgonen, och jag kan ändå inte sova. Så har det varit en tid nu. Jag har vaknat tidigt, omkring kl. fyra på morgonen och inte klarat av att somna om.

Fast det är jag ju så klart inte ensam om. Jag talar tvärtom rätt ofta med människor som har samma problem. Du kanske t.o.m. själv vet något om detta. Tiden mellan kl. 03.00 och 05.00 på dygnet har t.o.m. fått ett eget namn, ”Vargtimmen”. Så här skriver Moa Rautenberg i sin bok ”Vargarnas återkomst”: ”Vargtimmen är nattens sista timmar på dygnet, precis innan dagsljuset återvänder. I folktron är vargtimmen dygnets svåraste timmar. Det påstås att det föds fler barn under dessa timmar än på resten utav dygnet. Likaså sägs det att fler också dör under dessa timmar. Vidare tror man att det är under dessa timmar vi plågas utav våra värsta mardrömmar, och att den sömnlöse vid samma tidpunkt upplever svår ångest.” (Källa Wikipedia)

Nåväl, särskilt svår ångest har jag inte plågats av för min del den här gången. Det är bara det att ”motorn” har startat upp och gått igång på högvarv direkt hjärnan kommit upp i medvetande, och så ligger men där och tänker på allt man inte hann igår eller måste göra idag för att klara av morgondagen… till dess man inser att det är bättre att stiga upp och göra något åt saken än att ligga kvar och må illa.

För några år sedan var detta ett stort problem i mitt liv. Jag levde i ekorrhjulet, fick allt högre blodtryck till dess hjärtat sa ifrån. Man konstaterade då att jag fått hjärtsvikt. Jag höll alltså – 40 år gammal - på att dö, och slogs av insikten att om jag nu bara fortsatte att leva på det sätt jag gjorde så skulle jag faktiskt inte leva särskilt mycket längre.

Men jag fick bra hjälp, av läkare, av en handfull mediciner, av en kristen terapeut som kunde hjälpa mig med en god portion sunt förnuft och en god portion sund teologi, och jag fick hjälp, det är jag övertygad om, av många vänners varma förböner.

Min egen kropp förestående kollaps och vår sons död har förstås fått mig att omvärdera väldigt mycket i mitt liv. I själva verket lever jag mest hela tiden, efter allt detta, i en ständig och nödvändig omvärdering. Och jag söker inte längre (åtminstone inte i lika hög grad) min bekräftelse från almanackan, d.v.s. ”om jag är upptagen är jag efterfrågan och därmed viktig”. Istället stavar jag rätt ofta på en klok gammal psaltarpsalm. Den verkar enkel, men det är den inte. Den kan först verka lite barnslig, men det är den heller inte. Den handlar tvärtom om en mogen människas upptäckt, för det krävs att du mognar väsentligt innan du verkligen vågar bli som ett barn igen, Ps 131:1-3:

En vallfartssång, av David.

Herre, mitt hjärta står inte efter vad högt är, och mina ögon ser ej efter vad upphöjt är, och jag umgås inte med stora ting, med ting som är mig för svåra.

Nej, jag har lugnat och stillat min själ, som ett avvant barn i sin moders famn, ja, som ett avvant barn, så är min själ i mig.

Hoppas på Herren, Israel, från nu och till evig tid.

...

Det är förstås lättare sagt än gjort att inte umgås med ting som är för svåra, och det krävs en mogen tro för att klara av att vila som ett barn. Men visst finns det något väldigt attraktivt i det enkla, och en alldeles oförställd skönhet i en opretentiös och äkta tacksamhet.

Fast det är svårt att vila lugnt när orons vargar ylar i kapp med de kalla ovänliga höststormarna utanför fönstret. Höstens arbete har börjat i ett våldsamt tempo. Semestern har lagts till handlingarna. Och en pastor har så kallad ”oreglerad arbetstid”. Jag brukar säga att min arbetsbeskrivning kunde formuleras som den gamla Nike-reklamen: ”Just do it!”. Dessutom för jag ett pågående samtal med Gud om hur han egentligen har tänkt sig att jag ska klara av att inte ”umgås” (ett väldigt intressant ord i sammanhanget!) med ”stora ting, med ting som är mig för svåra” när han å andra sidan säger åt att jag ska gå ut i hela världen och göra alla människor till hans lärjungar genom att a) lära dem allt Jesus lärt oss och b) dessutom, vilket är det helt avgörande kriteriet på om uppdraget lyckats eller inte, lära den att hålla allt detta. Det tycker åtminstone jag låter svårt.

Min erfarenhet är att Gud är en god lyssnare men ofta ordknapp och återhållen i sina svar. Fast häromdagen tyckte jag nog att jag hörde honom svara: - Men Micael, du ska ju inte göra allt själv.

Problemet med att argumentera med Gud är att man alltid till slut upptäcker att man själv har fel! Eller så är det kanske inget problem alls. Bara nödvändigt.

Nu har jag hur som helst en ledig vecka. Den ska jag ägna åt att brädfodra om ett fönster på vår sommarstuga, njuta av att vara tillsammans med min fru och att hitta tillbaka till vilan i Guds famn igen. För elden ska man ha i hjärtat. Inte i baken.

Igår fick vi avliva en av våra katter. Vi har haft en liten uppfödning av ocicater, som numera ligger nere. För en tid sedan upptäcktes juvertumörer på en av våra honor. Radja var framförallt vår yngsta dotter Johannas katt. Vi försökte med en operation, men tyvärr hjälpte den inte. Så har vi skjutit i det längsta på beslutet att låta henne somna, men till slut måste man, som djurvän, också ta det ansvaret. Och igår fick hon under väldigt värdiga former somna in i Marias knä på Blå Stjärnans djursjukhus här i Borås. Det gjorde ont, inte minst att se Johanna så ledsen. Och sorgen över ett husdjur är verkligen sorg alldeles på riktigt. Kom inte och påstå något annat.

En annan sorg är valresultatet. När detta skrivs blåser kalla snåla vindar omkring husknuten. Det gör det i vårt land också. För första gången har svenska folket i ett öppet demokratiskt val valt in ett främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag. För det är de kalla vindar som blåser omkring det svenska folkhemmet just nu. Och jag sörjer, för det är verkligen ordet. Jag sörjer över det.

Inför valet intervjuades en sverigedemokrat från Filipsstad. Reportern undrade vad denne politiker egentligen menade med ”svenskheten”. Vad var det för svenskhet som nu var hotad och som han ville slå vakt om? Efter att ha kämpat rätt länge med frågan gav han till slut tre svar. Detta var vad han ville slå vakt om:

1. Våra fornminnesmärken

2. Den svenska julen

3. Midsommar!

Hå hå ja ja…

Låt oss be för Sveriges framtid, för dessa ylande ulvars röster handlar om betydligt mycket mer än en och annan vaknatt.

  • Comments(1)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post75