Eftertankar

Eftertankar

Hurra för Alingsås!

Om livetPosted by Eftertankar Fri, August 20, 2010 05:36:21

Klockan visar 04.03. Och jag har legat vaken i en dryg timme. Du vet kanske hur det är. Man vaknar till mitt i natten och tror att det snart är morgon, klarvaken, för att konstatera att man bara sovit några timmar. Man vrider och vänder på sig och hoppas att bli trött igen… förgäves. Så kommer stressen. För man borde ju sova, hämta kraft för morgondagen. - Är det inte väldigt varmt och kvavt i rummet?, tänker man och öppnar fönstret lite till. Efter ytterligare några varv är man snart invirad i täcket som en fjäril i sin kokong.

Alltså har jag bestämt mig för att ge upp… eller åtminstone för att gå upp. Lika bra att börja dagens arbetsuppgifter lite tidigare, och kanske satsa på en eftermiddagslur istället. Och vem vet, kanske lyckas jag hitta på en tillräckligt sövande predikan för att jag skulle kunna slumra till efter en liten stund.

Med andra ord är semestern nu mera avklarad och lagd till handlingarna. Den blev väl… sådär. Maria och jag var helt enkelt för trötta under våren för att orka planera sommaren. - Vi tar den som den kommer, sa vi. Vår första gemensamma vecka skulle tillbringas uppe i Värmland där svärmor behövde hjälp, där vår lilla sommarstuga var i behov av en del underhåll, och där släkten skulle besökas. Det blev en bra, men kanske väl intensiv vecka.

Hemma i Borås igen hade solen gått i moln. Dagarna lämpade sig bättre för trädgårdsarbete och en och annan dagsutflykt till Göteborg än för lata dagar på stranden. Efter ytterligare några arbetsorienterade semesterdagar med ommålning och upprustning av tvättstugan, och ett påbörjat oändlighetsprojekt med att försöka åstadkomma lite ordning i förrådet, återstod till slut bara sista helgen. Då kände vi att det här går inte an. Vi behöver några dagar av vila innan höstens arbete tar vid. Ingen tid för någon längre resa, förstås, men bor man vackert, och det gör man ju om man bor i Borås, så behöver man ju inte åka så långt. Alltså beställde vi ett rum på ett vandrarhem i närheten. Det fick räcka med en resa till Hjälmaredsgården i Alingsås. Och så fick en lite glåmig och småtråkig semester trots allt ett väldigt fint slut. För Alingsås är en väldigt vacker liten plats, har jag nu upptäckt. Där finns tydligen inte mindre än 26 olika caféer. Bara en sådan sak. Dessutom finns det ju ingen jag hellre går till ett café med än min fru. Och här fanns alltså 26 olika att välja mellan. Vilket eldorado!

Alltså begav vi oss ut på upptäcktsfärd i stadens många trånga gränder och hittade snart både det ena och det andra. Framför allt hittade vi ett alldeles fantastiskt glasscafé där vi åt den godaste glass jag smakat någonstans i världen. Utan tvekan. (Kanske är det ett lite sorgligt ålderstecken när man åker för att ha en romantisk helg tillsammans, och höjdpunkten visar sig vara en glass… Men ändå.)

Några snapshots från Alingsås:

...

På en av Alingsås 26 caféer

...

Hjälmaredsgården i skymningsljus

...

Vid Gräfsnäs slottsruin... Men ärligt talat: Vem bryr sig om ruiner när det går att äta desertbuffé på den närliggande slottsrestaurangen?

...

Nu tackar vi Gud för sommarens vila. En sommar som varit rätt tung, som jag ju tidigare skrivit om, eftersom jag i början av sommaren tog beslutet att avsluta min behandling med antidepressiv medicin. Det har varit tufft av två skäl. För det första reagerade kroppen på det uteblivna serotonintillskottet med att göra mig väldigt, väldigt låg och tung till sinnet. För det andra har jag fått möta sorgen efter Johan på nytt, och på ett nytt sätt, utan smärtlindring. Många som har läst detta tidigare blogginlägg har hört av sig och undrat hur det gått för mig, och, jo, visst har det vänt. Absolut. Sorgen är kanske mer naken och brutal med mig nu än förut, så är det nog, men visst har det vänt. Jag ser ljuset i tunneln, livsglädjen återvänder sakta och… det är helt enkelt tid att ta sig an arbetet igen.

Igår mötte jag mina vänner och pastorskollegor från ett antal andra församlingar på Luterska Missionskyrkans vackra sommargård Ekhagen. Jag ser alltid fram mot dessa korta små möten och samtal. De är på riktigt, ärliga och förvånansvärt ”oreligiösa”. (Precis som Jesus.) Pastor Egbert bjöd på etiopisk pepparsås, stark som ett vulkanutbrott, och samtalet runt bordet hade lika nära till skratt som till bön. Klart man längtar efter sådant.

Allt som allt hann jag med fyra sammanträden på en dag. Kanske inte så märkligt då att hjärnan går på högvarv i natt. Först fyra lata veckor, och så rakt in i full fart igen.

Sist av allt fick Peter, en av kyrkans alla trofasta och uthålliga tjänare, upp terminens fasadbanderoll på kyrkans vägg, så att varje förbipasserande bil eller fotgängare nu kan läsa: ”För dig som undrar… blir hösten i Korskyrkan en upptäcktsfärd i kristen tro.” Med hjälp av olika frågor - frågor som vi säkert alla delar - ska vi försöka närma oss Bibelns budskap. Det ser jag fram mot. Och jag hoppas verkligen att orden på fasaden med tiden ska bli en verklighet, beskriva en slags riktning och process, för Paulus bön är också min, Fil 3:10: ”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse…”

Nu ska jag väcka min fru med frukost på sängen. Du ser ju själv hur glad hon blir när hon får något att äta. :-)

  • Comments(1)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post74