Eftertankar

Uppgraderat

Om livetPosted by Eftertankar Tue, July 06, 2010 13:39:13

Jag borde uppgradera oftare, får jag höra då och då, med anledning av min blogg. Det är uppmuntrande. – Du borde uppgradera mer sällan, vore nämligen inte lika kul. Problemet är dock… min hjärna. Den går sakta nu. (Som att det vore någonting ovanligt.) Nästan på tomgång. Kanske är det stämningsläget. Kanske är det semesterbehovet. Jag har en vecka kvar att arbeta. Sedan tänkte jag ta mig an att måla garaget. Det är det som kallas semester.

En annan orsak till att jag inte uppgraderar mer ofta är kanske att jag är lat. Fast det vill jag inte erkänna. Det vill ingen. Alltså har jag ett mer fromt och för självkänslan mer passande argument till mitt försvar: Jag vill ha något att säga innan jag skriver. Och ändå blir det som det blir.

- Vad hjärtat är fullt av det talar munnen, säger Jesus. - Vad hjärtat är fullt av det skriver också handen, tillägger skribenten. Men om hjärtat är tomt… vad händer då. Då blir nog orden också tomma, eller så uteblir de helt. Fast det kanske inte är så illa det heller. Åkern behöver sin träda, och vi behöver säkert också vår. Jag minns att jag skrev, för mer än ett år sedan, då tystnaden lägrade sig över våra liv, under sorgetid och saknad att: ”Orden är en sådd. Tystnaden en åker.”

För första gången i mitt liv har jag känt av vad en verkligt djup depression är. Efter att ha ätit antidepressiv medicin under ett år, för att få nödvändig hjälp i sorgen, har jag nu försökt sluta med den. Jag är inne på min tredje vecka. Det har varit svåra dagar. Hade jag vetat att det skulle bli så mörkt omkring mig hade jag kanske inte ens vågat försöka. Men nu ville jag ”ta tjuren vid hornen”.

Jag känner helt enkelt inte igen mig själv. Jag är osäker, lättirriterad och säkert inte så kul att leva med. Fast jag nog har världens mest tålmodiga hustru. Jag sover tungt och länge och vaknar sakta som en gammal kastrerad hankatt. (Jag har nämligen en sådan som sover bredvid mig varje natt, och som vaknar lika sakta och ogärna som jag när klockradion ringer.) Tanken är trög och jag är lättrörd och gråtmild… Men jag tror att det börjar vända. Sakta som när en stor oljetanker svänger går det. Men det går. Och när det inte går bär Gud i alla fall.

Jag får fortfarande små mail ibland från Johans vänner. Läste ett idag, från en fantastisk ung tjej, som skriver ibland och hjälper oss att minnas. Det slog mig då hur ofta hon lyckas få iväg sina små hälsningar just när jag behöver dem som mest. Kanske vet hon det inte ens, men använd av All Trösts Fader, det är hon. Absolut. Och det hjälper.

Jag har ägnat en hel del tid den senaste veckan åt att ta tag i inte mindre än tre gamla projekt, som liksom kommit av sig och bara blivit liggande, nämligen tre opublicerade böcker. Ja, en av dem är tidigare publicerad, men utgången ur handeln för länge sedan. Då och då har jag fått frågan om jag inte kan ge ut den igen. Med en enkel liten touch, några små justeringar och med ny sättning är det nu gjort. Bok nummer ett är en diktsamling. Den andra är skriven för den som är ny i tron, och för den som söker en tro. Den tredje tycker jag själv är något av det viktigaste jag skrivit. Den handlar om vår självbild. Eller rättare sagt om vad man kan göra åt den. Eller ännu rättare sagt om vad Gud vill, och kan, göra åt en kass självbild. (Är du intresserad så finns dessa böcker nu publicerade i samarbete med Vulkan.se, vilket är en ny och fin möjlighet för den som på ett enkelt sätt vill publicera sina texter. Böckerna hittar du här: www.micaelnilsson.com/bok.html.)

...

...

Jag fönstershoppar ibland på Tradera. Det är kul. Oväntat kul ibland. Vissa säljartexter vore värda att samlas i en egen liten bok någon gång. Och av någon anledning blir det ofta alldeles särskilt roligt under avdelningen för ”Ikoner”. Det är förmodligen kombinationen religion och djup, pengar och ytlighet som ställer till det. En klassiker i sammanhanget är väl det här försöket från en försäljare med stora förhoppningar på sitt väl kitschiga krucifix: ”Krucifix i pärlemor med Kristus i nysilver.” Huu. Kan inte heller låta bli att förundras över en text jag hittade här om dagen. Den kanske t.o.m. blir en hel predikan en dag: ”Vackert krucifix i mässing… Höger hand på Jesus sitter ej fäst vid korsarmen… inget som stör.”

”Inget som stör…” Något mer olämpligt kan förmodligen inte sägas om korset. Fil 3:18: ”Många - jag har ofta sagt det och säger det nu med tårar - är fiender till Kristi kors…” Gal 6:14: ”Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen.” 1 Kor 1:18: ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.”

Jo då, det stör. Korset stör. Den lidande Frälsaren som inte genast slår tillbaka, åtminstone på vårt sätt, han stör. ”Om-det-finns-en-Gud-som-är-god-och-allsmäktig-varför-gör-han-då-ingenting-åt-ondskan-nu-genast-med-en-gång?” Denna klassiska frågeställning, som ibland är en brottningskamp med Gud, och ibland bara ett försök att bli av med Gud, liknar en av frågorna omkring korset när Jesus dör, Mark 15:32: ”Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom.”

För det stör visst. Guds sätt att älska, och att göra upp med ondskan, stör. Och det stör oss att han vill så djupt in i oss, att han utmanar oss så helt och att han älskar så passionerat. Och vi som i vår otålighet önskar en Gud som kliver ner från korset och gör någonting åt ondskan, nu direkt, och – inte minst - på vårt sätt, vi störs av att Gud verkar ha sina egna planer. Så därför naglades Jesus - helt - vid korset. Och de brutala romerska bödlarna missade minsann inte högerhanden heller.

Dessutom stör det oss att vi behöver korset. Att vi är så hjälplösa utan Gud att vi måste ha hans hjälp. Att vi är förlorade utan hans nåd. ”Vad blir då kvar av vår stolthet?”, frågar aposteln Paulus i Rom 3:27, och besvarar sin fråga med ett enda kärnfullt ord: ”Ingenting.” Och det tar sin tid, och det kräver sin mognad, innan vi faktiskt förstår vilket fantastiskt uppmuntrande svar detta är.

...

Råd till den trendkänslige

Du måste förstå det:

du kan inte vara cool

inför korset.

Golgata är ingen innekrog,

dit de trendkänsliga går.

Den smutsiga bakgård,

där den förkastade dog,

är ingen bra plats

för den som är rädd

om sin image.

Dra därifrån!

Dra till Café Opera!

Umgås med de vackra,

och med de lyckade!

Det är bra för ditt rykte,

och har du riktigt tur,

kan du hamna på en bild

i ett tidningsreportage,

och då vet du att du finns,

för då ser du att du syns,

och får höra att du hörs...

Men du måste förstå det:

du kan inte vara cool

inför korset.

Dit går du bara

när du är beredd

att tappa din mask,

för att vinna din själ.

...

Tja, det här var tydligen vad mitt hjärta var fullt av idag. Någon som vill hjälpa mig med analys och förslag på lämplig behandling?

Hur mår du själv?

• Comments(2)http://eftertankar.micaelnilsson.com/#post72