Det ska bli som Gud har sagt
Om livetPosted by Eftertankar Thu, February 25, 2010 12:27:03Det finns ett uttryck som återkommer då och då i Bibeln och som fascinerar mig. Så här kan man t.ex. läsa i 1 Krön 17:3: "Samma natt kom Guds ord till Natan." Guds ord "kom till" människor. Hur det gick till när Guds ord kom till dem får vi inte veta. Inte av bibeltexten i alla fall. Det får vi istället utforska genom den egna erfarenheten. Jag tror att jag var med om någonting liknande i morse. Jag ska snart komma tillbaka till det.
HUR SKA DET GÅ?
Det har gått några dagar sedan jag skrev ner mina anteckningar från livsresan i bloggen nu. Detta av några olika orsaker. Den första är en ganska tuff arbetsbelastning som för tillfället kräver rätt mycket av min tid. Det blir inte särskilt mycket tid över för eftertankar med andra ord. En annan orsak är en alldeles ledig vecka uppe i Sunne under sportlovet. Det blev en fin resa, om än rätt intensiv. Men dagarna var vackra... och våra alldeles egna. Maria och jag tog en runda i skidspåret en av dagarna. Min hustru påstår att det var roligt. Det enda roliga jag hade var möjligen när hon oväntat försvann ut ur spåret och rakt in i en alldeles oskyldig gran, en bra bit utanför dragen linje. (Sorry... men det var faktiskt rätt kul, och granen klarade sig ju trots allt rätt bra.) Annars var det mest att klättra uppför stigande backar, för att därefter snubbla nerför samma backar, på ruskigt dåligt vallade skidor, ofta med en vurpa som resultat.
Johanna och hennes kamrat Anna lade hellre tiden i skidbackarna. Det blev jättefin åkning för dem. Nästan ingen kötid, perfekt väder och bra preparerade pister. De var nöjda - och det var vi så klart också nöjda med.
Maria i granen
Vi åkte hem på lördagseftermiddagen. Det var dumt gjort. SMHI hade utfärdat en klass 2 varning p.g.a. av snöovädret. Det skulle komma att visa sig att just vår vägsträcka mellan Arvika och Borås, över Dalsland, blev den hårdast drabbade i hela landet. Ner mot Mellerud gick det bra, sedan tog det tvärstopp. Vi stod stilla i en snödriva, i en nästan oändlig bilkö, fem timmar. Vid några tillfällen gick vägverket ut över radion, men bara för att informera om att man ingen information hade. I 15 minusgrader och snålblåst utanför dörren, med en kyleffekt som gjorde att man knappt vågade gå ut och med en bensinmätaren som omutligt arbetade sig neråt nollstrecket blir situationen snart rätt obehaglig. Man lyssnar noga efter varje trafikinformation i radiosändningen, bara för att få veta att man fortfarande inget kan säga om nästan någonting. Det tog till slut tolv timmar att göra en resa som annars brukar ta drygt fyra.
Upplevelsen ger anledning till viss eftertanke. Vad händer med oss när vi inte längre har egen kontroll över situationen? En del blir arga, nästan aggressiva. Andra blir passiva och uppgivna, medan ännu en grupp bestämmer sig för att gilla läget och slå av på takten. Själv gick jag nog igenom alla dessa faser - i nämnd ordning.
DET SKA GÅ SOM GUD HAR SAGT
Guds ord kom till Natan. Hur upplever man sådant? Hur vet man att det är så? Jag vet inte hur Natan upplevde det, men jag vet hur det brukar vara i mitt liv. För mig är Bibeln inte bara en bok jag läser. För mig är Bibeln verkligen i djupaste mening en slags talbok. Rätt som det är, i min alldeles vanliga innantill läsning, händer det ibland någonting med bibeltexten mitt framför mina ögon. Det är som att några ord lyser upp, blir allt tydligare, som att de nästan blir magnetiska och biter sig fast hos mig. Det är som om orden framtäder ur textmassan, för att ofta bli väldigt personliga och närgångna. Jag upplever detta som att Gud vill ta upp ett samtal med mig. Och i morse var det just så med dessa ord:
Apg 27:22-26: "Men nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inga liv skall gå förlorade, bara skeppet. I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar, och han sade: 'Var inte rädd, Paulus. Du skall stå inför kejsaren, och alla som är med dig ombord har Gud skänkt dig!' Var därför vid gott mod! Jag litar på Gud, det blir som han har sagt mig. Men vi kommer att drivas i land på någon ö."
Aposteln Paulus befinner sig på en båt som snart ska lida skeppsbrott i en storm mitt ute på öppet hav. Med dessa är vill han nu stilla sina medpassagerares oro: "Var därför vid gott mod! Jag litar på Gud, det blir som han har sagt mig. Men vi kommer att drivas i land på någon ö."
Det finns två saker i texten som griper tag i mig. Först denna underbara förtröstan, denna vila mitt i stormen: - Det blir som Gud har sagt. Därefter detta tillägg, så fyllt av vardagsrealism: - Men vi kommer att driva i land på någon ö.
Jag tänker att så är det med livet. Ibland känner vi oss på drift mellan omständigheterna. Vi fastnar i en bilkö, eller så fastnar vi i något ännu värre, och kan inte komma loss. Saker och ting händer som vi inte kan kontrollera eller överblicka, och allt omgivningen har att säga oss är att man inget har att säga om vare sig framtiden eller lösningen. Ibland slår t.o.m. svåraste sorg till, och vi vet inte längre vad som är upp eller ner, eller vad som är Gud eller inte.
Det finns en sång som betytt mer för Maria och mig än kanske någon annan sång under vår sorgetid. Vi sjöng den t.o.m. på Johans begravning. Så här lyder texten:
Vi lägger våra liv i Dina trygga händer
Din trofasthet kan vi lita på
Du leder våra steg, Din omsorg är beständig
Din kärlek kommer alltid bestå
Även om vi inte ser vägen
kan vi tro och hoppas på Dig
Allt som Du har sagt, allt som Du har lovat
kommer att ske, förr eller senare
Allt som är bestämt, det som står skrivet
kommer att ske, förr eller senare
allt som Du har sagt
- Det blir som Gud har sagt. Det är min övertygelse. Även om jag ibland driver omkring på öppet hav till dess att jag hamnar på någon ö, så ska Gud ändå, på något sätt och till slut styra allt dit han vill. Jag vet inte varför min son måste dö? Jag vet inte varför Gud inte grep in och räddade honom undan olyckan. Jag står vid hans grav med tusen frågor i mitt hjärta. Jag hemsöks fortfarande nästan varje natt av just det ögonblick då jag, genom min mobiltelefon, hör min dotter skrika ut sin förtvivlan efter det att hon har funnit sin storebror död. Och jag hoppas fortfarande att jag ska vakna och upptäcka att allt bara var en mardröm. Och ändå bärs jag, varje enskild dag, av detta obändiga, envisa hopp: - En dag ska det ändå bli som Gud har sagt.
- Comments(2)http://eftertankar.micaelnilsson.com/#post59
