När Gud förde mig vilse
Om livetPosted by Eftertankar Mon, February 08, 2010 12:22:58Det är måndag förmiddag… och huvudvärken ligger över livet som dimman över landskapet utanför mitt fönster. Bredvid mig sitter min lilla katt och säger att jag ska gå och lägga mig igen. Tyvärr går det inte. Inte än i alla fall. Jag måste försöka arbeta en liten stund, annars hamnar jag i tidskris imorgon.
En förkylning har slagit till med full kraft. Det är mycket synd om mig. Jag är dessutom ensam hemma – förutom katterna då – och har ingen att beklaga mig för. Gårdagen klarades av med hjälp av ett större antal Alvedon, för det är inte så lätt i mitt arbete att bara ringa till arbetsgivaren och säga att man inte kommer idag. Visst måste också det kunna hända, men ribban ligger nog rätt högt en söndagmorgon när kyrkan snart kommer att fyllas av gudstjänstbesökare. Det gick hur som helst rätt bra. Rösten höll och huvudvärken höll sig borta. Idag är det värre, vilket ju å andra sidan är rätt OK då jag ju ändå är ledig och får vara hemma. Bara en liten arbetsuppgift måste klaras av. Det handlar mest om att sammanställa ett föredrag, som redan till största delen är förberett, men som nu måste redigeras. Föredraget ska jag hålla imorgon kväll i en av våra vänförsamlingar här i Borås. Det ska handla om Abraham, har man önskat. Två lektionstimmar ska det omfatta.
Jag tycker mycket om utmaningen i att på det här sättet få ett ämne att först sätta mig in i för att sedan föreläsa om. Det tar förvisso rätt mycket tid, då man inte har en massa redan förberett material att ta till, men är också väldigt utvecklande.
Naturligtvis har jag ofta läst om Abraham, och kanske t.o.m. predikat över texter som handlat om honom någon gång. Men en hel föreläsningskväll kräver förstås mer av både efterforskning och eftertanke. Och det är klart att Abraham fascinerar. Tänk efter själv. Det är 4000 år sedan han levde. Länge kritiserades den gamla berättelsen om Abraham och hans ursprung. Bibeln säger att han kom från en stor stad i nuvarande Irak som kallades för Ur i Kaldéen. Men något Ur i Kaldéen kände inte forskarna till. Berättelsen var alltså bara en myt, menade man. Åtminstone fram till dess sir Leonard Woolley grävde fram staden på 1920-talet, och plötsligt låg den där, den bortglömda och förnekade staden.
Ziqquraten i Ur
Idag vet vi ganska mycket om Abrahams uppväxtstad. Ur var ett blomstrande centrum för både handel och politik och en av sin tids kulturellt mest högtstående och framåtsträvande städer. Man tror att den beboddes av omkring en kvarts miljon människor. Ett fynd av en lertavla visar att stadens matematiker behärskade mycket avancerade matematiska beräkningar. Beräkningar man kommit ifatt först i våra dagar. Den gamla bilden man före dessa fynd hade haft av Abraham som en fattig och enkel nomad fick alltså korrigeras. Abraham var medborgare i sin tids London eller New York. Han bodde i en framåtsträvande världsmetropol. Vad fick honom då att lämna detta och bege sig ut på vandring mot nya och okända mål?
Så här beskriver Bibeln vad som hände, 1 Mos 12:1-3: ”Och Herren sade till Abram: ’Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.’” Gud ville något med en människa. Gud kallade Abraham till uppbrott. Gud hade en tanke med hans liv. Sedan dess har alltså 4000 år passerat. Miljarder människor har kommit och gått, fötts, levat och dött… och glömts bort. Men 4000 år efter Abrahams liv på jorden minns vi fortfarande vem han är. Är inte det rätt märkvärdigt? Och allt beroende på att han svarade ja när Gud kallade honom.
Förra söndagens gudstjänsttema löd: Det finns en Gud! Jag berättade då om filosofiprofessorn Anthony Flew, vars senaste bok just hade titeln: ”Det finns en Gud”, eller ”There is a God”. Det var en något oväntad boktitel för att komma från honom. Anthony Flew har nämligen varit en av världens mest aktiva och inflytelserika ateister under mer än ett halvt sekel. Nyhetskanalen ABC kallar honom t.o.m. för ”världens mest kände ateist”. Hur kommer det sig då att en sådan man ger ut en bok med en sådan titel? Det som fick Flew att börja tvivla på sina tvivel och tillslut också att förneka sin förnekelse var den moderna DNA forskningen. Han säger: ”Biologernas forskning i DNA har visat att intelligens måste vara inblandad.” Men Anthony Flews vandring från ateism till gudstro har ännu inte tagit honom fram till en kristen bekännelse, även om han är på god väg åt det hållet. Anthony Flew säger att han idag tror på en Guds existens. Dock vågar han ännu inte tro på en Gud som vill kommunicera med sin skapelse, som man kan lära känna och ha gemenskap med.
På 1600-talet föddes ”deismen”. Deismen innebar tro på en Skapare som inte längre handlade med sin skapelse. Gud ansågs ha skapat himmel och jord med vissa naturlagar, för att sedan lämna skapelsen åt sitt eget öde. I själva verket är nog rätt många människor just deister, förmodligen utan att de vet om det. Olika undersökningar visar att en majoritet av det svenska folket fortfarande svarar ja på frågan om de tror på Gud, eller på en högre makt. Men det är förstås inte vare sig kristen tro eller någon annan religion, utan snarare en slags allmän religiös hållning. Biblisk gudstro är nämligen inte bara tron på Guds existens. Bibeln säger inte bara att det finns en Gud. Bibeln säger också att det finns en Gud som bryr sig om att vi finns. Och Abraham är ett underbart exempel på detta. Gud kommer till en människa, som visar sig vara just en människa, d.v.s. med såväl fel och brister som förtjänster. Och Gud handlar med Abraham på ett sätt som fortfarande, 4000 år efter hans död, ger hopp till den som vill studera hans liv och erfarenheter.
Ett bibelord gör berättelsen än mer närgången, Ef 2:10: ”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.” Det som var sant om Abraham, menar Paulus, är också sant om oss. Gud har en tanke med varje liten människas liv. En tanke man kan fly, eller söka och bejaka.
Det finns en liten strof i berättelsen om Abraham jag har lärt mig att älska särskilt mycket. I 1 Mos 20:13 berättar han om sin egen upplevelse av Guds kallelse: ”Men när Gud sände mig ut på vandring bort från min faders hus… ” Ett lite djupare studium av den här meningen hjälper oss att komma närmare Abraham. Ordet som översatts ”sände mig ut på vandring” är det hebreiska ordet ”taw-aw”, vilket också kan översättas ”gå vilse”. Det är alltså fullt möjligt att översätta Abrahams ord ungefär så här: ”När Gud ledde mig vilse…” Orden avslöjar något om hur Abraham kände sig när Gud liksom tog honom vid handen och ledde honom bort från de gator och gränder han vuxit upp. Abraham kände sig vilsen, bortkommen och osäker. Och ändå säger Bibeln: ”I tro lydde Abraham när han blev kallad…”
I dessa ord är det som om en distans på 4000 år mellan Abraham och mig suddas ut. Jag minns hur jag satt i en tågkupé, 18 år gammal, med min gitarr och en liten klädpackning i en väska, på väg bort från mitt hem i Värmland till mitt första församlingsarbete i en liten kyrka uppe i Boden i Norrbotten. Tåget ångade på, timme efter timme genom urskogen. Och jag kände mig vilse. Vilse, fast tillsammans med Gud. Utelämnad åt min himmelske Faders godhet och kärlek.
Jag älskar Abrahams ord om att gå vilse med Gud. Är det inte i själva verket just det som är tro, d.v.s. förtroende för Gud: - Jag vet inte vart du leder mig, men jag vet att du inte sviker, och jag tror att du vet bäst. På min expedition hänger en liten text som jag ofta läser: Guds vilja tar oss aldrig dit Guds nåd inte kan bevara oss.
Idag ska jag tänka lite till på Abraham och hans liv. Jag vill dessutom be till Gud att mitt studium inte ska bli alltför teoretiskt. Istället vill jag be om att få besmittas av Abrahams tro och mod. Han var ingen felfri människa, men han vågade sticka sin hand i Guds hand och ”gå vilse” med Gud.
- Comments(0)http://eftertankar.micaelnilsson.com/#post57
