Eftertankar

Den börda som bär mig

Om livetPosted by Eftertankar Fri, January 29, 2010 11:03:49

Det är fredag förmiddag. Jag har startat dagen långsamt efter ett långt styrelsemöte som slutade först fram emot elvatiden igår kväll. Det har gått åt ett antal koppar kaffe för att komma igång. Nu sitter jag här, med ännu en rykande kopp på bordet. Där ligger också min Bibel, samt ett antal andra goda böcker. Jag har dessutom stängt av mina telefoner för att avskärma mig så mycket som möjligt från alla utifrån kommande signaler. För fredag förmiddag, och oftast även eftermiddag, är tid vikt åt min förkunnaruppgift. Detta är en tid jag oftast avskiljer åt att tänka, bedja, läsa, lyssna inåt och så småningom skriva mina predikningar. Förberedelsearbetet har då kanske inletts redan någon gång i början av veckan, med insamlande av material, intryck och tankar. Jag lägger nog åtminstone tio arbetstimmar på en "normal" predikan. För så lång tid tar det.

Profeten Jeremia ger vid två olika tillfällen uttryck för sin egen ambivalens inför sin kallelse:

"När jag fick dina ord, blev de min föda, ja, dina ord blev för mig mitt hjärtas fröjd och glädje. Ty jag är uppkallad efter ditt namn, Herre, härskarornas Gud." (Jer 15:16)

"Men när jag sade: 'Jag vill inte tänka på honom eller vidare tala i hans namn', då blev det i mitt hjärta som om där brann en eld, instängd i mitt innersta. Jag ansträngde mig för att uthärda den, men jag kunde det inte." (Jer 20:9)

Jeremia kunde säga: - Dina ord är min föda och min glädje. Men profeten kunde också skriva: - Dina ord är en eld som förtär mig.

Jag vet något om detta. Detta är predikantens kamp och liv. Detta är uppgiftens både kostnad och lön. Jag har alltid fått brottats med att försöka förstå Guds tanke med att kalla mig in i en så offentlig roll som förkunnarens. Jag var en trasig tonårsgrabb från ett splittrat hem, med väldigt dåligt självförtroende. Bara tanken på att stå inför en massa människor och hålla föredrag var förskräckande, näst intill otänkbar. Jag kanske inte kan säga att just den delen av uppdraget har blivit särskilt mycket enklare med tiden. Men ändå, jag var omkring 15-16 år gammal då satt jag en kväll i en liten och mycket enkel kvällssamling i Missionskyrkans sommarhem uppe i Sunne i Värmland, när tanken slog ner som en blixt från klar himmel i mitt liv: - En dag ska du stå i talarstolen Micael. Gud lade också i mitt liv en mycket stark kärlek till Bibeln, och en djup glädje i att studera och tänka omkring den kristna tron och lärjungaskapet.

Det är på många sätt så märkligt alltihop. Om Gud behövde en talare, varför då välja en som helst är tyst? Fast jag minns också mannen som själv börjat axla förkunnaruppgiften, och som sa till mig: - Jag tänkte att om du kan så kan väl jag också. Det ekade en gammal bibelvers i hans ord, 1 Kor 1:27: ”Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam…” För hur skulle det se ut om Gud bara använde de starkaste bland oss, de mest självsäkra och lysande? Vid närmare eftertanke måste det nog vara så att Gud använder människor som dig och mig, för att människor som du och jag ska få hopp om sin egen framtid. Och kanske är det också, i själva verket, sunt att det inte är "pratgladheten" som ligger till grund för uppgiften att predika, utan glädjen och respekten inför Ordet.

Jag älskar min uppgift, men det är på många sätt en komplicerad kärlek. Den är fylld av vånda, och den kräver ofta väldigt mycket tid och kraft. Att skriva en och annan predikan när man är i "flow", d.v.s. mitt i sin inspiration och skaparglädje är väl en sak, men att vecka efter vecka träda fram inför en församling för att ge en undervisning som ska hjälpa människor att komma till tro, att växa i sin tro, att klara av att bekämpa olika frestelser, att trösta och uppmuntra, att förmana ibland och att ge råg i ryggen och hjälp med glädjen, är en ganska imponerande utmaning. Den avkräver förkunnaren ett stort mått av ödmjukhet och respekt inför människor och en stark motivation att själv alltid arbeta med sin egen gudsrelation. Paulus skriver, 1 Kor 9:27: ”Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.”

Och ändå är förstås detta en ständig kamp i mitt liv, som det förmodligen är i varje pastors liv: medvetenheten om att jag visst till slut ändå kommer till korta, och att jag därför bara kan ha min frimodighet i Guds nåd och kärlek.

Särskilt svårt har det förstås varit att jag nu under snart ett år fått kämpa med min egen livskris i sorgen efter vår son, samtidigt som jag, vecka efter vecka, haft uppgiften att försöka ge andra tröst och vägledning. Men så måste det också vara. Bibeln säger att Guds ord är som ett "tveeggat svärd". D.v.s. det måste gå både inåt och utåt. Predikanten får inte bara prata på. Han måste leva sig genom sitt budskap. Gud tog själv ingen genväg. Gud blev människa, och delade våra livsvillkor i allt. Så förkunnade Jesus evangeliet. Han förkroppsligade det. Och detta är naturligtvis den största utmaningen av dem alla.

Jag har alltid tyckt mycket om Nils Bolander lilla dikt, ”Följ mig":

"Följ mig! Två aggande orosord

var hans lystringssignal,

och för hans brinnande ögons skull

hade jag intet val.

…

Jag hade förhinder av hundrade slag -

det kunde han väl förstå.

Jag var för oviss, för ung, för svag -

och ändå måste jag gå...

…

Fråga mig inte varför och vart

och hur jag stod upp och gick.

Jag vet blott, att allt blev förvandlat och nytt

den gången jag mötte hans blick.

…

Följ mig! - två saliga orosord -

Min Gud, jag välsignar dem!

De skänkte mig allt som gör livet till liv:

en kamp, ett fäste, ett hem."

…

”De skänkte mig allt som gör livet till liv: en kamp, ett fäste ett hem.” För sådan är kallelsen. Den är både en kamp och ett förtroende som ger livet mening. Ibland känns uppgiften rätt tung att bära, men oftare är det ändå uppgiften som bär mig. För uppdraget att predika Guds ord är ett fantastiskt uppdrag. Det är så svårt att det i själva verket blir omöjlig… utan Gud. Det ställer livet inför en mycket frisk utmaning, för sådant vi klarar av själva gör oss ibland både stolta och felaktigt självsäkra. Sådant vi inte klarar av gör oss istället beroende av Gud.

När förkunnaren lyckas som bäst träder han eller hon i själva verket åt sidan. Predikantens uppgift liknar Johannes döparens, när han vid ett tillfälle talar till folket och ser Jesus komma gående. Då tystnar Johannes, pekar på Jesus och säger: - Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Vid sådana tillfällen är uppgiften som bäst och lönen som störst, nämligen när jag får träda åt sidan och som Johannes stå där, liksom vid sidan av, för att få se hur människor möter Gud. Tillslut är det ju det allt handlar om.

Söndagens predikan har ett tema: Det finns en Gud! Det är en trumpetstöt in i själarnas värld. Astronomen Carl Sagen ägnade en livstid åt att studera stjärnehimlen. Detta är hans slutsats: ”Vår planet är en ensam fläck i det stora inneslutande kosmiska mörkret. I vårt dunkel, i all denna omättliga rymd finns det ingen fingervisning om att hjälp kommer någonstans ifrån för att rädda oss från oss själva.” Vilken ensamhet. Allt är bara svart och öde därute, skriver han. På söndag ska jag försöka säga någonting helt annat till mina lyssnare: - Det finns en Gud. Och det betyder dessutom så mycket mer. Det betyder också att det finns hopp, att det finns gemenskap, att det finns en evighet, och att det finns minst tusen andra skäl att leva. Att be över, att studera och att tänka i detta, det är dagens första och största uppgift. Håll med om att den är fin!

• Comments(2)http://eftertankar.micaelnilsson.com/#post56