Eftertankar

Domens dag

Om livetPosted by Eftertankar Tue, January 19, 2010 12:29:22

Denna vecka är jag ledig. Hyfsat ledig i alla fall. Jag har en del små hedersuppdrag jag behöver klara av, annars tänker jag försöka lägga min kreativitet i träda några dagar, vara så tyst jag kan och istället lyssna på andra. Jag har köpt hem en hel predikoserie av en av mina favoritförkunnare, Max Lucado. Det är en serie om 16 predikningar. Jag behöver fylla på. Det har varit mycket utgivande en period.

Förra veckan var svärmor på besök. Eller snarare var hon här för en kort mellanlandning efter nästan två månader hos sin dotter i Japan. I lördags skulle vi bara skjutsa henne till tåget. För att hon skulle slippa bytet i Herrljunga körde vi henne direkt dit. Hanna är gammal och har ont i sina ben. Då är det inte lätt att kånka omkring på en stor packning, samt att ha rullatorn under armen. Till Herrljunga gick allt som planerat. Vi kom i god tid till tåget och stod på perrongen och väntade ganska länge. När tåget väl kom skulle Maria hjälpa mamma till platsen inne i vagnen. Men Stockholmtåget hade brått. Knappt hade hon hunnit in genom dörren innan den slog igen bakom henne. Och kvar stod jag och tvingades se tåget dra iväg med både fru och svärmor. Jag jagade ifatt Maria i Falköping. Det blev en extra resa på fyra mil. På vägen hem var jag så trött och stressad - jag borde ha varit hemma för länge sedan för att förbereda min predikan för söndagen - att jag missade en avtagsväg. Efter ytterligare fyra mil slog det mig att jag nog borde vara framme i Ulricehamn nu. När jag så började försöka orientera mig igen visade det sig att vi snart var i Trollhättan! Den snabba resan fram och tillbaka till tåget blev tillslut mellan 20 och 25 mil lång. Så kul kan man ha det. Fast det tar några dagar innan man har distans nog att skratta åt allt.

Nu är jag nyss hemkommen från bilbesiktningen. Det spelar ingen roll om bilen är ny eller gammal. Varje gång man lämnar ifrån sig nycklarna till besiktningsmannen och bilen hissas upp på lyften, känner man sig som en hopplös loser. Han slår och rycker i allt han ser och verkar mycket bister. Själv sitter man i en hörna och smuttar på en kopp kaffe och försöker se så oberörd ut som det bara går. När jag satt där idag kunde jag inte låta bli att tänka: Det här är som en försmak av domens dag. Är det så här det ska kännas när mitt liv en dag ska in för granskning? Ska jag stå där orolig när Den Store Besiktningmannen slår i sina pärmar och synar sina böcker, för att till slut vända sig mot mig med orden: - Det ser inte så bra ut det här Micael.

Tror du på en Gud som dömer? Jag får frågan ibland. Och mitt svar är ja. Bibeln talar om en Gud som dömer, Rom 2:16: "Det skall framgå den dag då Gud, enligt det evangelium jag har fått från Jesus Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan."

Men hur går det ihop? Kan kärlekens Gud verkligen vara en dömande Gud? Också här måste mitt svar bli ett ja. D.v.s om vi tänker på ordet "dom" som "fördömande", d.v.s. en Gud med hårda nypor, förstår jag att vi alla vill rygga tillbaka. Men vad händer om vi istället tänker på ordet "dom" som "rättvisa"? För visst vill vi väl alla att våra liv ska betyda någonting? Inte hoppas vi väl att det inte spelar någon roll om man är ond eller god, till slut? Mitt svar blir alltså att jag inte kan tro på en Gud som inte dömer. En Gud som kan sitta i sin perfekta Himmel, långt borta från jordens elände, och se på alla orättvisor och all ondska, utan att döma det han ser kan omöjligt vara en kärlekens Gud. En sådan Gud skulle bara vara likgiltig.

Vid närmare eftertanke vet vi förmodligen alla att våra liv inte tål en alltför nära granskning. Guds lösning heter förlåtelse. Den Gud som visar sitt ansikte i Jesu liv kommer till det förlorade och uppsöker det vilsna. Jesus visar visst att livet spelar roll, men han visar också på en Gud som älskar det ofullkomliga och svaga, d.v.s. dig och mig, trots allt.

Besiktningsmannen på bilbesiktningen säger aldrig: - Bilen är full av fel... men jag förlåter dig. Bilens fel måste åtgärdas. Men Gud säger: - Jag förlåter dig, 1 Joh 1:9: "Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet." Däri ligger min vila. Jag vet att min frälsning inte kan förtjänas. Inte heller kan den köpas. I så fall vore den ju bara för de starka och för de rika. Och hur skulle vi någonsin kunna vara säkra på att vi gjort nog, eller betalat tillräckligt? Därför är frälsningen en gåva, till var och en som vill ta emot den, för bara på det sättet kan den vara för alla, och bara på det sättet kan vi veta att den verkligen är vår.

"Vad blir då kvar av vår stolthet?", frågan aposteln Paulus i Rom 3:27, och besvarar sin fråga med ordet: "Ingenting." Det tar ibland mycket lång tid för oss att inse hur bra det svaret är. För den som är rädd om sin stolthet blir svaret kanske aldrig riktigt bra. Men för den som är rädd om sin själ är det goda nyheter. Min sinnesfrid ligger inte i att jag är utan fel eller brister, utan i att Gud älskar mig och har förlåtit min synd.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utanför mitt fönster. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Så här kan man fundera fram och tillbaka, en "hyfsat" ledig dag. Så låter jag blicken vandra ut genom fönstret, och där... i grannens vildvuxna slyhäck sitter han... domherren. Han har alltid fascinerat mig, så länge jag kan minnas. Utanför mitt vinterfönster i uppväxthemmet i Värmland satt han ofta. Så oerhört vacker han är. Vilket intryck han gör med sina klara röda färger mot den vita kalla bakgrunden. Och idag påminner han mig dessutom om vem som egentligen är domens herre, Joh 5:22: "Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen." Jag har många frågor om hur och varför, men kommer till slut ändå till ro i dessa ord. Det är Jesus jag ska möta en dag. Och honom möter jag ju varje dag. Varje dag tröstar och bär han mig. Han är livet i mitt liv, trösten i min sorg och glädjen i min glädje. Visst bävar jag ibland, som sig väl bör för det mötet, men än mer - långt mycket mer - längtar jag efter att få se honom sådan han är.

Tack!

När vi samlas en gång i Din himmel,

står jag nog i de ringastes led.

När Du mött dem som lyckades bättre,

vill ock jag inför Dig falla ned.

Om jag vågar ska jag lyfta blicken,

för att skåda Ditt anletes drag.

När jag kysst Dina sargade händer,

vill jag viska dig Dig tack för var dag.

För var dag som Din nåd bar mig genom,

trots att jag aldrig blev vad Du tänkt.

För var dag Du förlät och förstod mig.

För den guldkant på livet Du skänkt.

För var prövosam dag av förändring,

då Du gjorde mig stark, och gav mod.

För var glädjefylld dag, full av vänskap,

och för det som jag aldrig förstod.

Sedan reser Du mig, inför tronen,

som Du gjort tusen gånger var dag.

Jag ska resa mig med millioner.

Millioner som känner som jag.

• Comments(0)http://eftertankar.micaelnilsson.com/#post55