Digital flaskpost
Om livetPosted by Eftertankar Mon, January 04, 2010 14:45:56
Det är märkligt det här med att skriva blogg. Man kastar sin flaskpost i blindo ut i det digitala infomationshavet. Inget vet man om var den landar, om den alls driver i land på någon annans strand, eller om den alls blir läst. Så jag antar att jag egentligen i första hand skriver till mig själv, och tänker att det nog trots allt är nyttigt att reda ut sina tankar och känslor så gott det går. Jag märker också att ordet "reflektera" har blivit ett ofta återkommande ord i min vokabulär. Om nu munnen säger vad hjärtat är fullt av betyder nog det att jag befinner mig i ett läge av mitt liv där det är väldigt viktigt att få tid för eftertanke. Det handlar säkert om att finna fotfäste igen. Jag behöver få tänka - och jag behöver få tänka långsamt. Min favoritplats för tillfället är alltså inte talarstolen utan fåtöljen framför husets kamin. För trots allt har jag inte kommit särskilt långt i mitt sorgearbete. Det är nog snarare så att jag i ganska hög utsträckning fått fly mina känslor för att klara av min vardag, att vara make, pappa, pastor... och en del annat. Men allt kommer tillbaka. Så måste det vara. Alternativet vore att försöka glömma Johan, och det ska vi aldrig. December har därför varit en tårarnas månad för Maria och mig. Känslorna har varit kaotiska, och ofta ganska mörka. Men ändå inte hopplösa. Och så fortsätter jag att kasta mina flaskposter ut i öppet hav, som en ganska ofarlig, men ändå inte helt oviktig form av terapi.
Jag minns en resa med familjen, på väg hem från Värmland efter några dagars ledighet. Barnen var små och Johan alltid full av upptåg och idéer. Efter fikat någonstans vid Vänerns strand, i närheten av Mariestad, stod hans läskeflaska tom kvar på bordet. En snabb idé for genom hans lilla huvud. Det blixtrade till i ögonen och hela ansiktet lyste upp. Han krafsade snabbt ner några ord på ett papper, en liten hälsning och så adressen hem. Flaskan korkades igen och snart stod han på en sten så långt ut i vattnet det gick att komma. Så ett snabbt kast, och snart guppade flaskan omkring i Vänerns vågsvall. Det gick någon månad. Händelsen glömdes bort. Men en dag kom ett brev på posten, från en man som plockat upp flaskan och som haft nog mycket kvar av barnasinnet för att skriva ett litet svar. Det tyckte vi var kul.
Jag får också svar ibland. Kanske i kommentarfältet nedanför inläggen, eller i ett och annat mail, eller kanske i samtal och möten med människor. Jag tycker att det är intressant att ibland få ett vittnesbörd om hur mina tankar landar i andras tankevärldar. Ibland håller någon med. Ibland uttrycker någon t.o.m. tacksamhet. Särskilt uppmuntrad blir jag när andra som sörjer fått hjälp, eller kanske känt igen sin egen situation i mina ord. Andra gånger håller läsaren inte med. Särskilt många reagerade på mina inlägg omkring förra årets händelser i församlingen The River, men kanske än mer på den insändare vi skrev, fem boråspastorer, för Borås Tidning. Insändaren väckte genklang långt utanför vår stad, och kom t.o.m. att nämnas i Expressens nätupplaga. Ämnet var hett, och känslorna likaså. Många har hört av sig. De allra flesta har uttryckt sin tacksamhet för att någon velat och vågat uttala sig. Människor som lämnat sammanhanget har uttryckt sin lättnad över att slippa stå ensamma. Andra har inte hållit med oss. Och så måste det förstås få vara, för vårt inlägg handlade ju bland annat om hur farligt det blir när ett auktoritärt ledarskap utövar våld mot den enskildes frihet att tänka själv. Jag tycker därför också att dessa kommentarer har varit viktiga och tänker ibland på Britt G Hallqvist vackra psalmtext:
Blott i det öppna har du en möjlighet.
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.
Det är måndag idag. Igår hölls Korskyrkans årsmöte. För en pastor innebär ett årsmöte en ganska stor arbetsinsats. En årsberättelse ska skrivas. Program ska läggas för våren och försommaren. Vi arbetar med temasatta gudstänster. Alltså måste en hel termin tänkas igenom och temasättas. Presentationsmaterial ska tas fram. Layouten ska vara någotsånär, och en mängd ingresstexter behöver skrivas, o.s.v. Eftersom vårt årsmöte i år bara kom några dagar efter årsskiftet, blev nästan alla dagar i jul och nyår arbetsdagar, där alltså gårdagen stod som en slags orubblig deadline för när allt måste vara klart. Sista arbetsmomentet blev slutfört sen kväll mot söndagen.
Särskilt känsligt blev ett moment under mötet där namnen på dem som avlidit under året skulle läsas upp. Det var två kvinnor, som blev 89 och 101 år gamla och så Johan, som bara blev 22. När det väl var dags för att läsa hans namn svartnade det nästan för mina ögon och rösten blev svag och matt. Det gick, men jag mådde inte särskilt bra efteråt. Nu är hur som helst årsmötet avklarat. Jag är trött, men också lättad. Livet och arbetet kan återgå till ett något mer normalt tempo igen.
Mitt stora predikotema för den nya arbetsterminen kommer att vara: Tusen skäl att leva. Efter vår kamp med sorgen, och efter ett år där jag mött en hel del livströtthet och uppgivenhet också i andra människors liv, kände jag ett stort behov av att få formulera ett upplyftande, uppmuntrande och livsbejakande tema. Min önskan är att den som redan är kristen skulle få hjälp att växa vidare i sin tro, men också att längtaren och sökaren och kanske den ovane kyrkobesökaren skulle få hjälp att upptäcka vad en levande gudsrelation kan få betyda för en människas liv. Tre söndagar framme i maj - tre söndagar i rad - ska jag predika om Himlen. Vad säger Bibeln om Himlen? Vad händer med dem som dör? Och vad ska vi göra en hel evighet? Dessa tre samlingar kommer att bli mycket viktiga för mig personligen. De blir en slags redogörelse för det hopp Maria och jag funnit och som burit oss genom vår svåraste tid i livet.
Idag är Marias första arbetsdag, sedan Johan dog, där hon arbetar 100% igen. Jag vet inte om hon är stark nog för det än, men hon gör i alla fall ett försök. Jag ska ta en kopp kaffe, sitta kvar en stund framför brasan och tänka riktigt, riktigt långsamt. Några av mina tankar ska få bli bön. Därefter ska jag åka och hämta hem min fru. Jag ser alltid lika mycket fram mot det. Och om några dagar firar vi vår 27:e bröllopsdag. Det är väl inte illa?
- Comments(4)http://eftertankar.micaelnilsson.com/#post54
