Julaftonsmorgon
Om livetPosted by Eftertankar Thu, December 24, 2009 09:01:26Det är julaftonsmorgon 2009, och snön ligger vit på taken här hemma i Brämhult. Vyn utanför fönstret ser nästan ut som ett julkort. Snö på julafton var en självklarhet i min uppväxtbygd uppe i vackra Fryksdalen. Åtminstone som jag minns det. Nu känns det nästan som en extra bonus. Men vackert är det.
Julen firas på olika sätt. För någon är den stress, släktmiddagar och ett fullplanerat schema. Som pastorsfamilj har vi flyttat omkring i landet, och aldrig egentligen haft någon släkt i närheten att fira med. Förra året var både mormor och farfar på besök. Då blev det åtminstone lite större än vanligt. I år har vi bestämt oss för att fira julen småskaligt och enkelt. Det blir en fin middag med vår dotter Johanna och med vår dotter Mikaela och hennes man Patrik. Dessutom ska vi förstås öppna paketen under granen. (Vi öppnar dom förstås inte under granen. De bara ligger där.)
Man kan inte komma ifrån det faktum att sorgen går hand i hand med glädjen idag. Förra julen var Johan en självklar del av allt. Nu står hans rum tomt. Och det gör ont.
För några dagar sedan gick jag omkring lite på måfå i ett antal butiker med en stillsam förhoppning att kanske hitta någon julklapp, eller kanske någonting annat som kunde uppgradera julstämningen därhemma en aning. Jag hamnade till slut i en secondhand affär. Där fanns en julhörna med gammalt julpynt. I julhörnan stod en krubba. Det var en gammal och ganska vacker krubba. Med krubban följde en herde, några får, en jättestor kamel i plast, som nog inte hört dit från början, för den var så stor att den slog huvudet i krubbans tak. Där fanns också en åsna och två vise män. Eftersom några detaljer saknades kunde man nu få köpa krubban till ett väldigt förmånligt pris. Jag tror att den kostade 70 kr. Det fattades förstås en vis man. De skulle ju vara tre. De två som fanns kvar stod vända åt olika håll och såg därför helt förvirrade ut. Vart den tredje tagit vägen vet jag inte, men kanske hade han gått vidare, eftersom det han sökte nu inte fanns där, för både Josef och Maria och förstås Jesusbarnet själv hade kommit bort.
Jag tog en bild av den där krubban. Jag tycker att den var en slags förkunnelse där den stod. En tragisk julbetraktelse. En väckelsepredikan. För så tomt kan det bli. Julen kan bli tomtar, mat, paket och stress... men inget Jesusbarn. I år vill jag gå så nära krubban jag kan. Jag vill se barnet, höra änglasången, känna doften från stallet och hämta all tröst och kraft jag bara kan.
Bibeln säger, Hebr 4:15-16: "Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp." Det betyder att jag tror på en Gud som vet vad det är att vara människa. När jag frestas kan jag gå till en Gud som vet något om att frestas. När jag lider kan jag gå till en Gud som vet någonting om lidande. Och nu, när jag sörjer, vet Gud också någonting om vad det är att förlora en son.
Dagen ska avslutas med en julnattsgudstjänst i Korskyrkan. Det brukar vara en fin höjdpunkt och en given slutpunkt på våra julaftnar. Julnattsgudstjänsten hålls kl. 23.00 på julaftonskvällen. Då är kyrkan välfylld, julljusen tända och stämningen förtätad. Det är min fina uppgift att hålla julnattsbetraktelsen. I kväll ska jag bl.a. läsa en bibeltext som jag tycker ger en fantastisk kommentar till scenen i Betlehems krubba, 2 Kor 8:9: ”Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.”
Jag ser fram mot dagen. Den kommer att innehålla både det ena och det andra, både sorg och glädje. Till alla ljus som ska tändas idag kommer vi nu också att tända några gravljus vid Johans grav. Där ska jag stå en stund, med min familj, och längta efter min fina lilla pojke. Men när jag går därifrån ska jag också påminna mig om att Johan inte är där. Inte egentligen. För barnet i krubban har förändrat förutsättningarna för både liv och död.
...
Det är mörkt nu
Det skymmer i världen
Solen går ner
Över så många människors liv
...
O, Gud att du kunde ropa
Idag som förr
Nu som då
Ditt: - Varde ljus
...
Varför gör du inte det?
Nu
Direkt
Omedelbart
...
- Ropa Gud…
Ropa så högt att alla hör dig
Ropa så högt att världarna skakas
Och maktens män bleknar
Ditt: - Varde ljus
...
Men du ropade inte
Som en krigare sitt stridsrop
Med märktig röst
Ur djupen, från fjärran
...
Du blev barnet som grät i krubban
Du var mannen i samtal vid brunnen
Du är ljuset
Det tysta
Men brinnande, klara
Som besegrar det kalla och mörka
Genom att själv komma nära
...
Nej, du ropade inte
Du kom
Själv
Hit
Till oss
”… och det blev ljus.”
...
Så lyder profeten ord:
”Men natten skall vika där ångest nu råder…
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.” (Jes 9:1-2)
- Comments(2)http://eftertankar.micaelnilsson.com/#post52
