Förklara dig Micael
Om livetPosted by Eftertankar Wed, December 23, 2009 00:00:24Med tungt hjärta, men också med stor övertygelse, skrev vi förra veckan, fem pastorer i vår stad, en insändare till Borås Tidning med anledning av en artikelserie omkring rörelsen The River, där människor som upplevt sig misshandlade av ledarskapet trädde fram. (Se tidigare blogginlägg: "Vem vill vara pastor idag?") Reaktionerna har inte uteblivit. Några - rätt många - har uttryckt sin tacksamhet för att någon vågat säga något i frågan. Människor som lämnat rörelsen och som känt sig utsatta i sin ensamhet har utryckt lättnad över att någon ställt sig vid deras sida. Men naturligtvis har vi också fått en del kritik, och mött en del frågor. Vilket förstås är bra. Vår insändare handlade ju faktiskt bland annat om friheten att få ställa sina frågor, och att inte låta sig domineras eller manipuleras av andra. En fråga har varit om det alls är bibliskt att skriva insändare där man framför kritik mot andra. Det är en bra fråga. En annan fråga är den här: - Vem tror du då själv att du är?
På fråga A svarar jag att den som ställer sig på deras sida som blivit misshandlade av ett hårdhänt religiöst ledarskap sannerligen inte saknar Jesu föredöme. Sådana exempel är nämligen evangelierna fyllda av.
Är då en insändare rätt redskap? Jag har själv tänkt mycket på den frågan, för jag tror verkligen inte att en insändare alltid är rätt sätt att angripa ett problem på. Men när nu saker och ting påstås och speglas i det offentliga rummet, som i en tidningsartikel, måste man också få begära replik i det rum där samtalet pågår. Det som sagts i det offentliga måste därför också få kommenteras i det offentliga.
Jag sticker inte under stolen med att det var en svår sak för mig att skriva under insändaren. Jag skyr gärna konflikter för egen del, och att idag, fortfarande med öppna sår efter min sons bortgång, tvingas ut i hetluften var ingen enkel sak. Och ändå måste man ibland våga säga ifrån.
Jag vill också påpeka att vi som skrev insändaren på inget sätt heller har tagit kampen för oss själva, utan för andras skull. Vi har velat skriva för sanningssökare som längtar efter Gud, men som nu riskerar att skrämmas bort från kyrkan. Vi har har dessutom velat skriva för att ge vårt stöd till människor vi mött och som idag mår väldigt illa efter svåra upplevelser av maktmissbruk i Guds namn.
På fråga B är mitt svar att vare sig vår insändare, eller mitt blogginlägg är ett anspråk på att själv ha nått fullkomlighet. Jag är medveten om att jag är en mycket liten människa, full av brister och med ett oändligt stort behov av Guds nåd. Så är det. Därför säger jag gärna till mina åhörare: - Du ska inte tro blint på det jag säger. Pröva allt inför Guds eget ord, och om det jag säger inte överensstämmer med vad Gud redan har sagt så lämna det. Jag försöker vara så ärlig och uppriktig jag kan. Jag ber om, och söker Guds ledning. Jag försöker vara så noggrann jag förmår. Jag läser, funderar, samtalar och ber varje gång jag förbereder min undervisning. Men jag vet också att jag både kan höra och göra fel. Och ändå... måste även mycket små människor ibland säga sitt.
Till sist, några ord jag skrev för flera år sedan. De handlar alltså inte direkt om den aktuella situationen, men de handlar om vår frihet att tänka själv.
...
Vi lyssnade till en profet;
en sådan som allt ser och vet;
förstummade,
fördummade,
när mannen gav besked.
...
Han sa oss att Gud säger så...
Fast märkligt var det väl ändå,
att vad han sa,
och vad han va´
stod Gud där och höll med.
...
Han sa oss att om tron var sann,
så skulle alla tro som han.
Förjagade,
försvagade
och kränkta av förakt.
...
Då drog en vind genom vårt hår;
en viskning ifrån Fader vår:
- Vem är profet?
- Den som allt vet,
och tala kan med makt?
...
Nej endast den profet är sann
som tystnat har och lyssna kan.
Som tvekade,
förbleknade
och vid Guds tron stått tyst.
...
Ja, endast den kan tala tröst
som någon gång har mist sin röst.
Som inget haft
av egen kraft
och ej fått fram ett knyst.
- Comments(1)http://eftertankar.micaelnilsson.com/#post51
