Eftertankar

Eftertankar

Vad sa Jesus om lidandet, sorgen och livet efter döden?

Om livetPosted by Eftertankar Mon, March 26, 2012 20:24:20


Predikan hållen i samband med kampanjen "100 dagar för dig som vill veta", i Borås Kristna Center, dem 25 mars 1012.

Jag tycker att vi upplever en spännande höst tillsammans. För fast vi samlas i olika kyrkor är vi ju faktiskt flera församlingar som valt att läsa en och samma bok varje dag, och att möta samma bibeltexter och samma frågor varje söndag. Dagens fråga lyder: - Vad sa Jesus egentligen om lidandet om sorgen och om livet efter döden?

Dessa frågor hör förstås till några av de svåraste vi kan ställa och det är så klart alltför mycket att tro att man skulle kunna besvara dem allihop på bara några korta minuter. Men, å andra sidan, kan vi åtminstone säga något om detta så kan kanske också det lilla bli till stor hjälp. Så lyssna till en minst sagt dramatisk händelse ur Jesu liv, Joh 11:1-45: ”En man som hette Lasarus var sjuk. Han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde. Det var Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasarus som var sjuk. Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: "Herre, den som du har kär ligger sjuk." Jesus hörde det och sade: "Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den." Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus. När Jesus nu hörde att Lasarus var sjuk, stannade han två dagar där han befann sig. Därefter sade han till sina lärjungar: "Låt oss gå tillbaka till Judeen." Lärjungarna sade till honom: "Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen." Jesus svarade: "Har inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten snavar, därför att ljuset inte finns i honom." Sedan han sagt detta tillade han: "Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom." Då sade lärjungarna till honom: "Herre, sover han, så blir han frisk." Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn. Nu sade Jesus helt öppet till dem: "Lasarus är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom." Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: "Låt oss gå och dö med honom." När Jesus kom fram, fann han att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån. Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta fick höra att Jesus hade kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om." Jesus sade: "Din bror skall uppstå." Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen." Då hon hade sagt detta, gick hon och kallade på sin syster Maria och viskade till henne: "Mästaren är här och kallar på dig." Så snart hon hörde det, reste hon sig och gick ut till honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom. Judarna som var hemma hos Maria och tröstade henne, såg att hon hastigt reste sig och gick ut. De följde då efter henne i tron att hon skulle gå till graven för att gråta där. När Maria kom till den plats där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött." När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd och frågade: "Var har ni lagt honom?" De svarade: "Herre, kom och se." Och Jesus grät. Då sade judarna: "Se, hur han älskade honom!" Men några bland dem sade: "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hindrat att Lasarus dog?" Jesus blev åter häftigt upprörd och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sade: "Tag bort stenen!" Den dödes syster Marta sade till honom: "Herre, han luktar redan, det är fjärde dagen." Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?" De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Fader, jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för att folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön." När han hade sagt det ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut!" Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: "Befria honom och låt honom gå." Många judar, som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom.

Det här är en fantastisk berättelse. När jag satte mig ner med den i torsdags var det på dagen 3 år sedan vi förlorade Johan, vår son. Det var alltså på många sätt en svår dag. Samtidigt kunde jag inte tänka mig ett bättre sätt att använda den på än att gå i närkamp med just den här bibeltexten. Det uppstod nämligen ett slags samtal mellan min sorg, Marta och Marias sorg, och Jesu ord in i alltihop, och det var som att jag på något sätt bjöds in i berättelsen. Jag hoppas kunna förmedla något av det till dig som behöver tröst och uppmuntran idag. Så låt oss nu repetera vad vi läst, sakta och steg för steg. Först, de inledande orden, en gång till: ”En man som hette Lasarus var sjuk. Han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde. Det var Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasarus som var sjuk. Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: "Herre, den som du har kär ligger sjuk."

Det börjar med en kort summering av vad som hänt, och med en liten inblick i några människors relation till Jesus. Och då förstår vi något väldigt viktigt, nämligen att det inte alls börjar här. I själva verket börjar allt långt tidigare. Bibeln berättar nämligen om hur Jesus en gång besökte hemmet i Betania, och hur Marta då tjänade honom och hur Maria satte sig ner vid hans fötter för att lyssna till hans undervisning. Systrarna i Betania kände alltså redan Jesus. Och nu, när nöden drabbar hemmet, så vet de till vem de ska gå.

För så är det. Livet är svårt ibland. Och du är klok om du lever så, så att Jesus blir din vän också i den goda tiden. Jag tror att de flesta människor i vårt land sänder bud till Gud när nöden och döden slår till, för man kan förhålla sig till Gud som man förhåller sig till brandkåren eller ambulansen. De flesta dagar tänker vi inte på dem. Inte förrän det brinner eller förrän olyckan är framme ringer vi larmcentralen och kallar på hjälp. Men för Marta och Maria var Jesus så mycket mer än så. Visst var han en hjälpare i nöden, men också en god vän mitt i livet och glädjen. Så slog sjukdomen till, och tanken på att sända bud till den bästa vännen var självklar.

Och vad är det då de säger? Jo, detta är deras bud till Jesus: - Den du älskar är sjuk.

Jag tycker så mycket om detta. Först av allt skriver de inte: - Lasaros, som älskar dig, är sjuk. Utan: - Lasaros, som du älskar är sjuk. För om vår kärlek till Gud skulle vara grunden för vår relation till honom så skulle allt vila på sank mark. För vår kärlek är som en ljuslåga i vinden. Den blossar upp. Den slocknar nästan. Den flämtar och den vacklar hit och dit. Men Guds kärlek är inte sådan. Gud säger genom profeten Jeremia, Jer 31:3 - Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig.

- Lasaros, som du älskar är sjuk… Marta och Maria drar alltså inte slutsatsen att denna sjukdom betydde att Gud övergett dem eller att Jesus inte längre älskar dem. Att svårigheter drabbar våra liv hör till livets villkor. Paulus skriver i 1 Kor 10:13: ”Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.”

D.v.s. prövningar möter vi alla.

Den äldre översättningen talade om ”sådant som vanligen möter människor”. Det som vanligen möter människor, d.v.s. problem och t.o.m. stor sorg, möter också en kristen. Men det betyder inte att Guds kärlek överger oss. Det förstår de Marta och Maria när de skriver: - Lasaros, som du älskar är sjuk.

Vi läser sakta lite till: ”Jesus hörde det och sade: "Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den."

Jo, vi som redan läst slutet av berättelsen vet ju att Jesus uppväckte Lasaros från döden. Så denna sjukdom slutade alltså inte med döden. Fast jag är övertygad om att texten går ännu djupare, för faktum är ju att Lasaros också en gång, till slut, dog. Jesus uppväckte några människor under sin tid ibland oss. Men ingen av dem lever förstås idag. Så hur ska vi förstå detta? Slutade det ändå med döden?

Så här tänker jag. Jag tycker om att gå och handla på fredagseftermiddagar, för då är ”vår” butik full av smakprov. Man blir inte mätt på dem, men man får en föreställning om hur bra man kan få det där hemma på fredagskvällen, om man bara köper hela paketet. Och så tänker jag att det är. Jesu under kallas faktiskt för ”tecken”. Ett tecken är ett under med et budskap. Det är et tecken på något, det pekar mot något ännu större. Eller, om du vill, det är ett slags smakprov. När Jesus gör ett under i tiden är det ett ”smakprov” av det stora under Jesus en dag ska göra i evigheten. Han gör under här och nu, men han tar oss inte bort från tidens nedbrytande krafter - än. Sjukdomar drabbar oss. Vi får möta sorg. Vi kommer att uppleva prövningar. Men en dag ska han hela allt. En dag ska inte bara Lasaros, utan alla på Jesus Kristus troende uppstå till en helad värld, utan sjukdom, nöd, död eller sorg. De under vi upplever här är bara smakprov. En dag ska Gud bjuda oss till ett väldukat bord i en upprättad värld.

Det är detta Jesus antyder med sina ord: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Det är som om Jesus omdefinierar själva döden med dessa ord. – Leva om man än dör. - Aldrig någonsin dö… Som att döden inget annat är för en troende människa än en övergång, från liv till… till ett mer levande liv.

Vi kan ju undra omkring detta att Jesus nu inte sätter på blåljuset och drar med väldig fart genom landskapet, utan tvärtom stannar två dagar till där han är, så att Lasaros hinner dö. Och allt jag förstår av det är att Gud har sin egen tidsplanering. Jag vill att det mesta ska ske direkt; att problemen skulle lösas sig nu, och att den jag ber för ska bli frisk på en sekund. Ibland gör Gud det så. Andra gånger dröjer han. Men aldrig kommer han försent. Inte ens när vi tror det. För nu när Jesus väl kommer säger Marta och Maria båda två samma sak, som om de först sagt det till varandra, kanske tusen gånger dessa dagar: - Om du hade varit här hade vår bror inte behövt dö. (Är det en anklagelse eller en bekännelse... eller kanske både ock?)

- Om du hade varit här hade inte vår bror behövt dö. Två saker i en och samma mening. Först tron på att Gud kan göra allt. Sedan insikten att han ibland tycks avstå. Och ur detta föds den ofrånkomliga frågan ”varför”.

Så går Jesus med systrarna till graven. Och där, vid graven, finns bibelns allra kortaste vers, Joh 11:35: ”Och Jesus grät.” Märkliga ord... Fast hade vi verkligen stått ut med en Gud som lite urskuldande försökt ge svar på varför det värsta har drabbat oss?

Jag älskar orden om att Jesus grät. Hans tårar är på riktigt. Han delar mitt liv. Han t.o.m. känner vad jag känner. Och aldrig har jag gråtit ensam.

- Varför gråter han?

Kanske gråter han över att den här världen gör oss så illa.

Kanske gråter han också över vår oförmåga att se vad han ser och tro på det han säger.

Säkert gråter han för att han inte är oförmögen att känna med oss.

Men ibland… Ibland har jag undrat om han inte också gråter lite för Lasaros skull. Över att han nu måste kalla ut Lasaros ur den bästa av alla världar; ut ur festen och glädjen; ut ur Guds omedelbara närhet och in i denna trasiga värld igen. Kanske.

Så kallar då Jesus Lasaros tillbaka. Fast det luktar förruttnelse och hopplöshet över hela scenen gör han det omöjliga, som ändå bara är en försmak av en annan dag i fjärran, nämligen vår uppståndelses dag. Så avslutas vår text med orden: ”Många judar, som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom.”

Om det nu finns ett svar på frågan varför detta måste ske måste det nog sökas i den här meningen. För om Jesus bara hade gjort det Marta och Maria önskat, på deras sätt och i deras tid så hade kanske inte dessa människor kommit till tro. Guds sätt att göra det han gör var för en tid helt obegripligt för Marta och Maria, men till slut när allt blev tydligt ledde det till någonting mycket större än ett helande, nämligen till många människors räddning.

Jag tror inte att allt som händer har en mening i den bemärkelsen att Gud iscensätter det och vill det. Men jag tror att Gud kan vända och t.o.m. använda det svåra vi möter. När Marta kommer till Maria efter sitt möte med Jesus säger hon nämligen: - Mästaren är här och kallar på dig. Och så tror jag att det är. Det finns någonting när vi möter sorg och prövning som liksom kallar oss närmre Gud. C S Lewis sa en gång att Gud viskar till oss i glädjen, talar till oss i våra samveten och ropar till oss i våra lidanden. Och så verkar det ju vara. Det är i samband med katastrofer och sorg som våra kyrkor fylls.

Jag vill avsluta med att citera ett stycke av Niklas Piensoho från boken ”100 dagar med Jesus”: "Kristen tro är ingen garanti mot sorg och lidande. Men den är en kraft mitt i lidandet och den är ett löfte om att lidandet har en gräns. Guds sista ord i lidandets fråga är ännu inte uttalat, men vi vet vad han kommer att säga. Lidandet kommer att ta slut och glädjen och festen ska bryta ut. Det är egentligen inga ord som behövs i sorgen. Det är inte information vi längtar efter. Det är en känsla eller upplevelse som är lika stark som sorgen men som har ett annat budskap. Lidandet bedövar oss och överskuggar allt annat. Bara det som är lika kraftfull som sorgen och lidandet kan tränga igenom. Sådan är Jesu närvaro."

- Mästaren är här och kallar på dig. Inför dessa ord kan vi nu gå till bön. Finns du här som är ledsen, som är trött, som sörjer utan att förstå vad Gud håller på med, eller ens var han håller hus? Så här är det: Ju tuffare livet blir desto mer av Jesu närhet behöver vi. Kanske får vi inga svar, men han bryter vår ensamhet. Han gråter med oss en stund. Han bär oss en vägsträcka. Och han viskar in i vårt inre: - Var lugn. Jag vet vad jag gör och jag överger dig aldrig.



  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post106