Eftertankar

Eftertankar

Var, hur och när... är Gud?

PoesiPosted by Eftertankar Thu, October 20, 2011 10:58:59


Då skall Herren svara när du kallar,

när du ropar säger han: "Här är jag." (Jes 58:9)


Gud smyger sig sakta in i mitt sinne,

en ljummen sommarkväll vid Bäviks brygga,

hemma i vidunderligt vackra Fryksdalen.

Just när solen doppar penseln i vattenytan,

för att måla hela världen i azurblått

och i flammande rosso corsa rött,

sker det.

Och utan att jag ens tänker på det är han där.


Gud lägger sig på lur vid ett backkrön,

alldeles intill vägens kant,

likt en stråtrövare på jakt efter byte.

I ett gudomligt bakhåll

slår han en man till marken.

En man på viktigt uppdrag,

på väg mot Damaskus,

med hat i sitt hjärta.


Gud gömmer sig i en buske,

och väntar in precis rätt ögonblick,

innan han oväntat tänder sitt fyrverkeri.

Så får han busken att brinna,

och mannen att stanna.

Skräckslagen, fascinerad, drabbad,

och öppen som aldrig förr,

står han där

med Gud vid sin sida

viskande i den brännande ökenvinden,

förunderliga ord,

om framtid och hopp.


Gud går på maskerad,

i ett stall;

klär sig i människokläder,

och ropar på mänskligheten

genom ett spädbarns gråt i natten:

- Adam, var är du?


Och Gud är en ”hacker”.

En hacker och en ”cracker”.

Med kepsen bak och fram,

låter han den ena handen,

vant dansa fram längst tangentbordets tangenter,

allt under det att han håller colaburken i den andra…

... eller om det nu var ”hela världen” han höll.

Målmedvetet arbetar han sig förbi systemets alla säkerhetsspärrar,

och tränger sig in i de nervbanor som löper upp mot hjärnan,

där ord blir till,

och där tankar föds,

utan att någon ens av oss registrerat ett intrång.


Gud är en avundsjuk älskare.


Gud är en älskande pappa.


Gud är en klok gammal morfar,

som smeker din kind,

och stryker bort dina tårar,

i den varma, ljumma sommarvinden.


Gud är en hand i den döende mannens hand;

ett leende mitt i vardagsstressen;

initiativtagare till, och samordnare av din fanclub,

och den stränga tonen i den förmanande rösten

när du nyss var på väg att springa alldeles för fort över vägen,

trots långtradaren som närmade sig.


”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till.”


(Micael Nilsson den 20 okt 2011)





  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post105