Eftertankar

Eftertankar

Oro

PoesiPosted by Eftertankar Wed, May 04, 2011 08:56:45


O, tänk att kunna vara alla till lags…

Men detta blev mig aldrig givet.

Det är svårt för den som måste kämpa

med tron på sig själv,

att ändå finna frid,

och vila

- detta så smärtsamt vackra ord -

i tron på Gud.

Oron är en massmördare.

Den lilla pojken blir snart vuxen

och glömmer bort att leka.

- Herre, förbarma dig.


  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post100

En sörjande pappas trevande efter hopp

PoesiPosted by Eftertankar Wed, May 04, 2011 08:16:33


En dag ska tiden öppna sig,

som om någon vred om nyckeln

till en gammal fastrostad dörr.

En dag ska världen öppna sig,

ja världar, och åter världar,

som när vandraren äntligen når den gröna ängen

strax intill lugna vatten,

efter många års mödosam vandring,

den smala vägen

genom dödskuggans trånga, kalla dal.

Och ögon som vant sig vid mörker,

ska lysa och glittra igen.

Säg Gud… Säg att det är så det måste bli.

  • Comments(1)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post99

Som papper

PoesiPosted by Eftertankar Mon, April 25, 2011 13:04:29


Ångesten river själen,

som vore den en gammal papperslapp,

blekt och skör,

där någon snabbt krafsat ner

svårtydda bokstäver.

Kanske är det ord.

Kanske var det meningar.

Kanske var det meningsfullt.

Men det är svårt att lägga pusslet igen.


  • Comments(1)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post98

Stilla veckan

Om livetPosted by Eftertankar Sat, April 16, 2011 10:44:07


Läsning och eftertankar i stilla veckan

För dig som vill följa med i påskveckans händelseutveckling.
Till hjälp för andakt och reflektion.
(Läses helst sakta och gärna under bön.)


Måndag: Jesus i Getsemane
Textläsning: Luk 22:39-62

- Be att ni inte utsätts för prövning, sa Jesus till
sina närmaste, på väg mot sitt eget livs stora
prövning.
Jesus kämpar i natten. Kämpar mot ångest och
mot ondska. Kämpar i ensamhet. För lärjungarna
sover. Och än en gång måste han påminna dem: -
Be att ni inte utsätts för prövning! Så
kommenterar Hebreerbrevets författare, Hebr
4:15-16: ”Vi har inte en överstepräst som är
oförmögen att känna med oss i våra svagheter,
utan en som har prövats på alla sätt och varit
som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt
träda fram till nådens tron för att få förbarmande
och nåd i den stund då vi behöver hjälp.”


Tisdag: Rättegången inför Pilatus
Textläsning: Matt 27:11-14

Jesus var helt utan skuld men han försvarade sig
inte. Tyst lät han sig gisslas och hånas, tyst lät
han sig krönas med törnekronan. Pilatus insåg att
Jesus var oskyldig men vågade inte stå för sin
åsikt av fruktan för att förlora kejsarens
förtroende och av fruktan för den upphetsade
folkmassan. Vi som har så många fel och brister
urskuldar oss och skyller på omständigheterna
eller på andra. Men Jesus teg. Låt oss pröva oss
själva inför hans föredöme.


Onsdag: Dödsdomen
Textläsning: Joh 19:13-24

Inför allas blickar fördes Jesus ut som en
brottsling för att bära, inte bara den tunga
korsbjälken utan också all vår synd.
- Den som vill vara min lärjunge, säger Jesus,
måste varje dag ta sitt kors på sig.

Bön: ”Herre, du bar ditt kors, men ditt kors var
vårt. Utan synd bar du all vår synd. Dag för dag
bär du oss. Hjälp oss att aldrig glömma det.”


Torsdag: Den sista måltiden
Textläsning: Luk 22:14-23

Nattvardsbordet var ett vanligt bord, brödet ett
vanligt bröd och bägaren en vanlig bägare. Och
ändå är måltiden annorlunda. I brödet och vinet
ger Jesus sig själv. Han säger att han längtat.
Långt innan du längtade. Gud har längtat efter
dig. Därför ger han sig till dig. Utan att hålla
någonting tillbaka.


Fredag: Jesu kors
Textläsning: Mark 15:21-41

Han som är livet dör för att vi ska leva. Han som
är arvinge till allt ger upp allt för att vi ska få del
av alla hans rikedomar. Han lämnar sin ande i
Faderns händer för att vi ska uppfyllas av hans
Ande. Genom korset kom glädjen till hela världen
och genom döden livet.

Bön: ”Så annorlunda ditt rike är. Du utmanar
ondskans välde med ett spädbarn i en krubba. Du
visar din makt genom att avstå från att slå
tillbaka. Du uppenbarar din härlighet genom att
låta dig förnedras. Du segrar genom det som för
oss ser ut som ett nederlag och för liv och
oförgänglighet in i världen genom att dö. Lär oss
då att förstå vad det är att följa dig.”


Lördag: Jesus i graven och dödsriket
Textläsning: Mark 15:42-47
Herrens lidande är slut. Alla har övergivit honom
utom några få. Ingen tackar dem för denna
kärlekstjänst. De slår vakt om mänsklig värdighet
i en förtvivlad situation. Men de får inga svar på
sina frågor. Inte då. Inte än.
Låt oss be för dem, för alla dem och för alla oss,
som brottas med våra frågor. Låt oss be om hjälp
att kunna tjäna Gud trots att vi ännu inte förstår
allt. Låt oss be om hjälp att tro också när kampen
är som svårast och frågorna som tyngst att bära.
Denna lördag håller skapelsen andan.
Är detta slutet? Eller ska Gud återigen gripa in?
Snart ska alla veta. Men inte riktigt än. Denna dag
råder sorg och stillhet vid graven. Ännu en liten
tid.


Söndag: Uppståndelsen
Textläsning: Joh 20:1-18

Johannes berättar om dagen som förändrade allt.
Detta är dagen då död och förintelse förlorade
greppet. Jesus är uppstånden!
Men lärjungarna har svårt att förstå och svårt att
ta det till sig. - De hade ännu inte förstått skriften
ord, förklarar evangelisten.
Och så kan det vara denna påskdag, då allt blivit
nytt och hela skapelsen brister ut i jubel, att en
och annan lärjunge fortfarande sörjer. För detta
är inte så helt lätt att förstå. Det tar tid.
Också den starkaste och tydligaste andliga
upplevelse och gudserfarenhet behöver bearbetas
i bönevrå och studiekammare, så att allt leder till
att vi bättre förstår ”skriftens ord”. Så att tron
mognar och blir personlig.
Men trädgården badar i morgonljuset och graven
är tom, liksom dödens makt är tom. Därför är
avslutningen på påskens berättelse i själva verket
bara början. Början på ett nytt liv, med nya
förutsättningar, och i en ny gemenskap med den
Uppståndne.

Detta är den verklighet som möter dig denna dag.

Denna glädjedag.

Denna Uppståndelsedag.



  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post97

Och kvar fanns bara en massa "får"

PoesiPosted by Eftertankar Tue, April 12, 2011 12:31:38


I avslutningen av våra söndagsgudstjänster
avskiljs nästan alltid tid
för bön,
stillhet,
lovsång,
eftertanke...

Under söndagens andaktsstund,
en liten frizon i tiden,
ett enkelt vindskydd,
och med påtagligt hög och klar luft,
skrev jag snabbt ner några ord:


Alla "måsten" låg tunga över livet

likt den tjocka morgondimman

över de väldiga myrmarkerna

i min barndoms lite vemodiga värmländska landskap

en tidig dag i slutet av september,

men löstes upp...

ja, blev till intet

då nådens sol gick upp

med läkedom under sina vingar.


Och se, där låg en äng

strax invid stilla vatten,

och kvar fanns bara en massa "får".

  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post96

Det hissnande stupet

PoesiPosted by Eftertankar Mon, April 11, 2011 13:33:00
Det hissnande stupet...

Den djupa skrevan
mellan vetenskap och verklighet,

mellan sökande och sanning...

Liksom den milsvida klyftan mellan
upptäckter och konsekvens
gjorde vandraren knäsvag...

...och ödmjuk.



Borås den 11 april 2011

  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post95

Jag saknar dig Johan

Om livetPosted by Eftertankar Tue, March 22, 2011 13:57:50


Det är den 22 mars idag, och redan har det hunnit gå två år.

Två år har sedan vi förlorade vår son, en obegripligt mörk och kall natt, i ljusaste, vackraste vårtid.

Två år av sorg och saknad.

Två år sköljda av tårar och skuggade av frågor.


Jag såg sorgset på den vita liljan i snövallen,

strax intill den gamle mannens grav,

med bud om en sista hälsning från en vän.

Vacker var den i sin knoppning,

men frusen,

biten av den iskalla vinden,

och redan död.

Ingen skulle någonsin få se den slå ut i full blom.

Ingen skulle någonsin få se dess fullkomning,

aldrig känna dess doft.

För det var det redan för sent.


Du dog om våren.

Om våren när fåglarna sjöng i kapp mot ljus och värme.

I ungdomens vår,

ännu bara i din knoppning.

Redan kunde vi ana hur vacker du skulle bli,

när allt frös inne,

en iskall natt i mars.

Och aldrig fick vi se dig stå i full blom;

aldrig se dina planer och förhoppningar bli verklighet.


Vilket slöseri.

Så fullkomligt meningslöst.

Om detta vore allt, vore allt nästan ingenting.

För vad är en människa om hon inte är mer än så?

Vad vore jorden utan en Himmel?


Vilket slöseri…

om det inte vore för hoppet om att också du en dag,

bortom allt som skymmer,

ska stå där i full blom

inför din Gud

och inför oss alla,

i evighetens vårsol,

där allt är liv

och värme

och ljus

igen.


Under hopplösheten vilar hoppet,

som grönskan under vinterns snötäcke.

Bortom saknaden väntar återseendet,

som staden väntar bortom den blånande kullen i horisonten.

Och ”den vackraste dag som sommaren ger har det hänt att jag längtat dit”.


Under mina mest hopplösa dagar känns det som om varje sekund,

varje minut,

varje timme

och varje steg

är ett steg bort från dig.

Sakta tystnar din röst i fjärran.

Sakta bleknar mina minnen,

likt våra grådaskiga gardiner i sommarstugan uppe i Värmland.


Så blir varje dag till ännu en ny dag utan dig.

Vem kan då förstå en mammas eller en pappas sorg?

Vem kan ens ana hur tungt du väger

i våra tomma armar?


Men hoppets dagar ser det annorlunda.

För dessa dagar blir varje steg ett steg närmare dig,

och närmare vårt återseende.

”Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro.” (Rom 13:11)


Gud, du är deras vän,

som än en tid

måste vandra sin beskärda vägsträcka

genom dödskuggans dal.


”Om inte din lag vore min lust skulle jag förgås i mitt lidande.” (Ps 119:92)


Jag saknar dig Johan.

Pappa



  • Comments(3)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post94

Hemma hos Gud

Om livetPosted by Eftertankar Thu, March 17, 2011 14:10:24

FÖRST: OM JAPAN


Mitt i all dramatik, med ett världsläge som skakar och skälver på mer än ett sätt, fortsätter livet på, i sin gilla lunk, trots allt.
Den senaste veckan har vi följt nyhetsrapporterna från Japan timme för timme. Förra fredagen var för min del vigd åt att skriva en predikan samt åt att förbereda en ledardag som skulle hållas i vår kyrka dagen efter. Min vana trogen slog jag på morgonnyheterna på TV:n där reportern just då meddelade att en stor jordbävning nyss inträffat i Japan och att vi skulle få veta mer om det om en stund. Jag lämnade genast lite morgontrötta SVT och slog över till CNN där jag möttes av chockerande bilder av städer som sköljdes bort framför mina ögon... i direktsändning.

Värst drabbat var staden Sendai i norra Japan fick jag veta. Och frös till is.
För Sendai är en rätt välbekant plats för oss. Förutom att jag själv en gång badat vid den strand jag nu såg förstöras har min svåger och svägerska, Evert och Ann-Christine Kullberg, sin sommarstuga bara några meter från havet. Var familjen där nu var detta förstås en väldigt farlig plats att befinna sig på.

Min predikoförberedelse övergick med andra ord snabbt istället i försök att på något sätt få kontakt med dem. Att koncentrera sig på någonting annat än vad som hände med våra vänner, och med Japans befolkning för övrigt, var förstås näst intill omöjligt.

Men inget livstecken hördes. Inte ens dottern här hemma i Sverige visste något. Bilder av en slags multikatastrof med skakningar, tsunamivågor och läckande kärnkraftsverk sköljde över oss och oron blev allt större för varje tyst timme från Japan. Först framåt kvällen fick vi via facebook kontakt med Tommy, sonen i familjen, som då kunde meddela att de alla var vid liv. Tystnaden berodde på att hela området norr om Tokyo där de befann sig var strömlöst och utslaget för all kommunikation.

De senaste rapporterna har handlat om att familjen, som bara bor några mil från de läckande kärnreaktorerna, evakuerats till en plats söder om Tokyo, vilket vi känner oss rätt lättade över. Men som pastor tror jag också att jag kan förstå något om den svåra kampen med att ta detta beslut, och att därmed också vara tvungna att behöva lämna arbetet och vännerna i kyrkan i Takanezawa, där allt just nu är så osäkert. Ja, det var nästan inte ens möjligt. Till slut fick samfundet i det närmaste beordra dem att åka iväg.

Vi gör just nu vad vi kan för dem. Vi ber.

Tidningen Dagen citerar (den 15 mars) ett stycke ur ett av Evert och Ann-Christines informationsbrev hem till understödjare i Sverige där de delger oss några viktiga böneämnen. Kanske vill du också ta en stund för att be för detta:

Bed för alla som mist anhöriga i jordbävningen och i Tsunamin.

Bed för alla chockade människor, inte minst barnen.

Bed för alla från andra länder som bor och arbetar i Japan, de har särskilt svårt att förstå nyheter.

Bed för återuppbyggnaden och sophanteringen.

Bed att de kristna församlingarna får bli till välsignelse.

Bed att sekterna inte får framgångar efter det som hänt.

Bed att ekonomiskt stöd från olika håll blir till stor välsignelse.

Detta är skrivet för några dagar sedan. Idag vet vi också att det är mycket viktigt att vi ber för krisen med kärnkraftsverken i Fukushima, där tidningarna i skrivande stund rapporterar om att strålningen ökar allt mer minut för minut, och där myndigheterna står rådlösa och maktlösa. Så bed gärna också för det.


EBBA FRANSÈN

Och så, mitt i allt dramatiskt fick vi besked i morse att en mycket viktig person i våra liv, Ebba Fransén, stilla fått avslutat sitt liv. Ebba, min svärfars syster, var en mycket, mycket viktig person för min fru och hennes systrar, och för många andra. Vi kommer att sakna henne. Så är det.

Förr tänkte jag ofta, när någon trogen bedjare hade slutat sitt liv, att jag med detta också hade förlorat en förebedjare. Och Ebba bad nog för oss varje dag. En sådan förlust är förstås oerhörd. Numera tänker jag annorlunda. Bibeln säger nämligen att vi efter vår död kommer att vara hos Jesus. Dessutom säger Bibeln att Jesus ber för oss. Och om nu Ebba är hos Jesus, och om Jesus ber för oss, då tror jag också att Ebba ber, friare och mer klarsynt än någonsin. Det är i alla fall vad jag tror och dessutom tycker mig kunna utläsa ur min Bibel.

Nu är Ebbas kamp med sjukdom och svaghet slut. 93 år gammal har hon gått hem till Gud. Så fick hon alltså på det sättet sluta sitt liv lika stilla som hon levt det. Och vi unnar henne att äntligen få komma hem.

För några år sedan skrev jag ett litet kåseri om Ebba och hennes hem, Norrby i Grebo, Östargötland i vår församlingstidning. Jag väljer att publicera det här, för att hedra en av de finaste gamla damer jag någonsin träffat. (Vilket verkligen inte vill säga lite.)


VAD MAN SÅG FRÅN EBBAS FÖNSTER

Från Ebbas fönster såg man Guds rike.

Så var det.

Vårt Norrby var ett annat Norrby. Vårt Norrby var en liten gård, vid vägs ände, i utkanten av lilla Grebo på den östgötska landsbygden, någonstans mitt emellan Linköping och Åtvidaberg och i närheten av Ingenting.

På vårt Norrby bodde Ebba och Ragnar, ett gammalt syskonpar som vuxit upp på gården och hållit den vid liv – alla dessa år. Syskonen var min hustrus faster och farbror. Så kände vi varandra.

Norrby var en ficka i tiden. En fristad. En slags oas mitt i livets villervalla. På gården Norrby gick tiden sakta. Där regerade enkelheten och anspråkslösheten. Och i det lilla köket fanns Ebba. Alltid. Där fanns också den gamla vedspisen och Ebbas kaffepetter. Så var det på Norrby. Kaffepetter – ja. Viktigpetter – nej.

Ebba hade inte mycket. Tvättmaskin hade installerats, men av någon orsak hade den dött en tidig död. Typiskt nymodigheter. Men det gick bra ändå. TV, diskmaskin, videoapparater och datorer var och förblev okända eller ovälkomna på Norrby.

Men Ebba hade någonting de flesta av oss påstår att vi saknar. Ebba hade tid. Alltid. All tid. Och plats. Tyckte att hemmet var väl enkelt förstås, men visst fanns det plats för en nattgäst. Och sov man över hos Ebba och Ragnar fick man ”kura skymning”. D.v.s. man satt i köket och pratade till dess det var så mörkt att man fick gå och lägga sig.

Utanför Ebbas köksfönster stod en gammal stenmur. Den stod där och påminde om det gamla jordbrukarsamhällets slip och släp. Vem skulle få för sig att bygga en stenmur idag? Men den stod där den stod, i ur och i skur, i krigstid och i fredstid, följde det böljande landskapet genom ungdom och ålderdom och blev till slut bara vackrare och vackrare med åren.

På stenmuren satt som oftast en katt i solskenet. En av dessa katter som hade en trogen välgörare i Ebba. För Ebba älskade sina katter. Hon var den enda människa på jorden som fick komma dem nära. Med tiden hade hon lärt sig att tala deras språk. – Mio, mio, mio… lät Ebba och snart var gårdsplanen full av hungriga katter.

På fönsterbrädet vid Ebbas fönster låg en bok. En fågelbok. För Ebba tyckte om att se på fåglarna. Hon visste vad de hette. Och visste hon det inte letade hon upp dem i sin bok.

Utanför köksfönstret på Norrby växte vilda växter och allsköns grönska. Somligt gick att äta. Bakom den röda ladugården stod korna. Såg man dem inte hörde man dem. Det var deras mjölk vi drack till kaffet och som blivit ost på smörgåsen vi åt till kaffet som kokats i kaffepetter på vedspis.

Ebba tillhörde, och tillhör, de förnöjsamma. De nöjda. De tacksamma.

Om dem talar Jesus.

Han varnar oss för att jaga omkring efter allt möjligt ”som hedningarna”. Han råder oss att se på fåglarna, som Ebba. Och på blommorna, som Ebba. Han ber oss att tänka efter om inte den Gud som skapat allt detta också har makt att ta hand om våra liv. Han råder oss att söka honom – inte allt detta andra – först av allt.

Och detta är den enkla men också starka tron. Den jordnära, kaffedoftande, ost och potatisproducerande, varma och vänliga tro, som alltid var så självklart närvarande på den gamla gården Norrby i Östergötland.

Det var vackert på Norrby. För enkelheten och anspråkslösheten är skön. Jag har mött många som haft mer pengar än Ebba. Men ingen som varit rikare. För den förnöjsamme är rikast i världen.

Reser man världen runt får man se mycket. Men varför fara och flänga? Från Ebbas fönster såg man Guds rike.

”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.” (Jesus)



_____________________________ Ebba Fransén _____________________________


  • Comments(2)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post93
« PreviousNext »