Eftertankar

Eftertankar

Hemma hos Gud

Om livetPosted by Eftertankar Thu, March 17, 2011 14:10:24

FÖRST: OM JAPAN


Mitt i all dramatik, med ett världsläge som skakar och skälver på mer än ett sätt, fortsätter livet på, i sin gilla lunk, trots allt.
Den senaste veckan har vi följt nyhetsrapporterna från Japan timme för timme. Förra fredagen var för min del vigd åt att skriva en predikan samt åt att förbereda en ledardag som skulle hållas i vår kyrka dagen efter. Min vana trogen slog jag på morgonnyheterna på TV:n där reportern just då meddelade att en stor jordbävning nyss inträffat i Japan och att vi skulle få veta mer om det om en stund. Jag lämnade genast lite morgontrötta SVT och slog över till CNN där jag möttes av chockerande bilder av städer som sköljdes bort framför mina ögon... i direktsändning.

Värst drabbat var staden Sendai i norra Japan fick jag veta. Och frös till is.
För Sendai är en rätt välbekant plats för oss. Förutom att jag själv en gång badat vid den strand jag nu såg förstöras har min svåger och svägerska, Evert och Ann-Christine Kullberg, sin sommarstuga bara några meter från havet. Var familjen där nu var detta förstås en väldigt farlig plats att befinna sig på.

Min predikoförberedelse övergick med andra ord snabbt istället i försök att på något sätt få kontakt med dem. Att koncentrera sig på någonting annat än vad som hände med våra vänner, och med Japans befolkning för övrigt, var förstås näst intill omöjligt.

Men inget livstecken hördes. Inte ens dottern här hemma i Sverige visste något. Bilder av en slags multikatastrof med skakningar, tsunamivågor och läckande kärnkraftsverk sköljde över oss och oron blev allt större för varje tyst timme från Japan. Först framåt kvällen fick vi via facebook kontakt med Tommy, sonen i familjen, som då kunde meddela att de alla var vid liv. Tystnaden berodde på att hela området norr om Tokyo där de befann sig var strömlöst och utslaget för all kommunikation.

De senaste rapporterna har handlat om att familjen, som bara bor några mil från de läckande kärnreaktorerna, evakuerats till en plats söder om Tokyo, vilket vi känner oss rätt lättade över. Men som pastor tror jag också att jag kan förstå något om den svåra kampen med att ta detta beslut, och att därmed också vara tvungna att behöva lämna arbetet och vännerna i kyrkan i Takanezawa, där allt just nu är så osäkert. Ja, det var nästan inte ens möjligt. Till slut fick samfundet i det närmaste beordra dem att åka iväg.

Vi gör just nu vad vi kan för dem. Vi ber.

Tidningen Dagen citerar (den 15 mars) ett stycke ur ett av Evert och Ann-Christines informationsbrev hem till understödjare i Sverige där de delger oss några viktiga böneämnen. Kanske vill du också ta en stund för att be för detta:

Bed för alla som mist anhöriga i jordbävningen och i Tsunamin.

Bed för alla chockade människor, inte minst barnen.

Bed för alla från andra länder som bor och arbetar i Japan, de har särskilt svårt att förstå nyheter.

Bed för återuppbyggnaden och sophanteringen.

Bed att de kristna församlingarna får bli till välsignelse.

Bed att sekterna inte får framgångar efter det som hänt.

Bed att ekonomiskt stöd från olika håll blir till stor välsignelse.

Detta är skrivet för några dagar sedan. Idag vet vi också att det är mycket viktigt att vi ber för krisen med kärnkraftsverken i Fukushima, där tidningarna i skrivande stund rapporterar om att strålningen ökar allt mer minut för minut, och där myndigheterna står rådlösa och maktlösa. Så bed gärna också för det.


EBBA FRANSÈN

Och så, mitt i allt dramatiskt fick vi besked i morse att en mycket viktig person i våra liv, Ebba Fransén, stilla fått avslutat sitt liv. Ebba, min svärfars syster, var en mycket, mycket viktig person för min fru och hennes systrar, och för många andra. Vi kommer att sakna henne. Så är det.

Förr tänkte jag ofta, när någon trogen bedjare hade slutat sitt liv, att jag med detta också hade förlorat en förebedjare. Och Ebba bad nog för oss varje dag. En sådan förlust är förstås oerhörd. Numera tänker jag annorlunda. Bibeln säger nämligen att vi efter vår död kommer att vara hos Jesus. Dessutom säger Bibeln att Jesus ber för oss. Och om nu Ebba är hos Jesus, och om Jesus ber för oss, då tror jag också att Ebba ber, friare och mer klarsynt än någonsin. Det är i alla fall vad jag tror och dessutom tycker mig kunna utläsa ur min Bibel.

Nu är Ebbas kamp med sjukdom och svaghet slut. 93 år gammal har hon gått hem till Gud. Så fick hon alltså på det sättet sluta sitt liv lika stilla som hon levt det. Och vi unnar henne att äntligen få komma hem.

För några år sedan skrev jag ett litet kåseri om Ebba och hennes hem, Norrby i Grebo, Östargötland i vår församlingstidning. Jag väljer att publicera det här, för att hedra en av de finaste gamla damer jag någonsin träffat. (Vilket verkligen inte vill säga lite.)


VAD MAN SÅG FRÅN EBBAS FÖNSTER

Från Ebbas fönster såg man Guds rike.

Så var det.

Vårt Norrby var ett annat Norrby. Vårt Norrby var en liten gård, vid vägs ände, i utkanten av lilla Grebo på den östgötska landsbygden, någonstans mitt emellan Linköping och Åtvidaberg och i närheten av Ingenting.

På vårt Norrby bodde Ebba och Ragnar, ett gammalt syskonpar som vuxit upp på gården och hållit den vid liv – alla dessa år. Syskonen var min hustrus faster och farbror. Så kände vi varandra.

Norrby var en ficka i tiden. En fristad. En slags oas mitt i livets villervalla. På gården Norrby gick tiden sakta. Där regerade enkelheten och anspråkslösheten. Och i det lilla köket fanns Ebba. Alltid. Där fanns också den gamla vedspisen och Ebbas kaffepetter. Så var det på Norrby. Kaffepetter – ja. Viktigpetter – nej.

Ebba hade inte mycket. Tvättmaskin hade installerats, men av någon orsak hade den dött en tidig död. Typiskt nymodigheter. Men det gick bra ändå. TV, diskmaskin, videoapparater och datorer var och förblev okända eller ovälkomna på Norrby.

Men Ebba hade någonting de flesta av oss påstår att vi saknar. Ebba hade tid. Alltid. All tid. Och plats. Tyckte att hemmet var väl enkelt förstås, men visst fanns det plats för en nattgäst. Och sov man över hos Ebba och Ragnar fick man ”kura skymning”. D.v.s. man satt i köket och pratade till dess det var så mörkt att man fick gå och lägga sig.

Utanför Ebbas köksfönster stod en gammal stenmur. Den stod där och påminde om det gamla jordbrukarsamhällets slip och släp. Vem skulle få för sig att bygga en stenmur idag? Men den stod där den stod, i ur och i skur, i krigstid och i fredstid, följde det böljande landskapet genom ungdom och ålderdom och blev till slut bara vackrare och vackrare med åren.

På stenmuren satt som oftast en katt i solskenet. En av dessa katter som hade en trogen välgörare i Ebba. För Ebba älskade sina katter. Hon var den enda människa på jorden som fick komma dem nära. Med tiden hade hon lärt sig att tala deras språk. – Mio, mio, mio… lät Ebba och snart var gårdsplanen full av hungriga katter.

På fönsterbrädet vid Ebbas fönster låg en bok. En fågelbok. För Ebba tyckte om att se på fåglarna. Hon visste vad de hette. Och visste hon det inte letade hon upp dem i sin bok.

Utanför köksfönstret på Norrby växte vilda växter och allsköns grönska. Somligt gick att äta. Bakom den röda ladugården stod korna. Såg man dem inte hörde man dem. Det var deras mjölk vi drack till kaffet och som blivit ost på smörgåsen vi åt till kaffet som kokats i kaffepetter på vedspis.

Ebba tillhörde, och tillhör, de förnöjsamma. De nöjda. De tacksamma.

Om dem talar Jesus.

Han varnar oss för att jaga omkring efter allt möjligt ”som hedningarna”. Han råder oss att se på fåglarna, som Ebba. Och på blommorna, som Ebba. Han ber oss att tänka efter om inte den Gud som skapat allt detta också har makt att ta hand om våra liv. Han råder oss att söka honom – inte allt detta andra – först av allt.

Och detta är den enkla men också starka tron. Den jordnära, kaffedoftande, ost och potatisproducerande, varma och vänliga tro, som alltid var så självklart närvarande på den gamla gården Norrby i Östergötland.

Det var vackert på Norrby. För enkelheten och anspråkslösheten är skön. Jag har mött många som haft mer pengar än Ebba. Men ingen som varit rikare. För den förnöjsamme är rikast i världen.

Reser man världen runt får man se mycket. Men varför fara och flänga? Från Ebbas fönster såg man Guds rike.

”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.” (Jesus)



_____________________________ Ebba Fransén _____________________________


  • Comments(2)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post93

Sorgens riktning

Om livetPosted by Eftertankar Tue, February 22, 2011 13:08:20


Det är tisdag förmiddag.
Katten sitter i fönstret och lapar sol.
Själv sitter jag framför datorn och ordnar med kyrkans hemsida.
Annars har jag en ledig vecka, så här mitt i terminen och helt utan planering. Men den behövs. Året har börjat intensivt och jag behöver tid för bön och eftertanke. Utöver det tänker jag försöka sova en hel del, ta några promenader och kanske göra som katten, d.v.s. inte sitta i fönstret, men kanske lapa lite vårsol.

Sorgen går i vågor, och just nu känner jag det som om jag befinner mig mitt i en vågdal. Det har snart gått två år sedan Johan dog, men det händer fortfarande att jag kan tänka att det nog ändå inte har hänt; att jag sover och drömmer och snart ska vakna.
Min överlevnadsstrategi har blivit att fly. D.v.s. när jag har för mycket att göra och måste fokusera för att orka slår jag bort alla minnen av Johan. Fast det förstås inte alls är bra i längden, och t.o.m. fyller mig med en massa skuldkänslor. För mina minnen och mitt hopp om Himlen är ju det enda jag har att tillgå för att komma nära min son igen.

Kanske är det också därför det känns så tungt just nu. För att jag har lite extra tid att tänka. Och då går gärna tanken till Johan.
Jag saknar honom så att det gör ont.
Men även om varje minne just nu blir som en sylvass pil i bröstet måste jag ändå våga stå kvar en stund. För vem blir man tillslut annars?

Jag hittade en liten dikt i går, om sorg. En av Harry Martinsons dikter. Jag tyckte om den. Jag brukar säga till sörjande människor att sorgen är ett slags kvitto. Ett kvitto på att det liv man delat har varit viktigt, värt att sakna och sörja. Därför kan sorgen också, mitt i all smärta, ha stränder mot tacksamheten.

Harry Martinssons dikt handlar om något liknande. Den handlar om sorgens riktning. Jag tycker särskilt mycket om orden: "Låt inte sorgen glömma sitt ärende."
För så tror jag att det är. Jag tror att min sorg efter Johan har ett ärende.
Och därför får man inte alltid fly undan. Ibland bara måste man orka - och våga - stanna kvar i sorgen för att lyssna in dess ärende. För den säger ju faktiskt att jag älskar min son, och att jag längtar efter den dag då jag ska få krama om honom igen.

Här är Harry Martinsons dikt:

"Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få."

  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post92

Profeten Daniel på kaffe

Om livetPosted by Eftertankar Sat, February 12, 2011 14:36:23


Det är lördag eftermiddag.
Mina förberedelser inför söndagens gudstjänst börjar gå mot sitt slut. D.v.s. åtminstone för idag. För söndag morgon tillhör förstås en av en pastors mer intensiva arbetstider. Imorgon ringer klockan tidigt, och än en gång ska jag upp memorera texter och vad annat som hör timmarna före en gudstjänst till.

Det blir nog en rätt spännande samling tror jag. Vårterminens predikotema lyder nämligen: "Möt människor jag gärna skulle vilja ställa några frågor till, över en god kopp kaffe." Det där med kaffet har förstås ganska liten teologisk tyngd. Det är bara... Det är liksom bara viktigt ändå.

Rent konkret går det till så att jag "stämmer möte" med någon person från Bibeln, vars liv intresserar mig, för att ställa en fråga till honom eller henne angående hans eller hennes liv. Därefter slår jag upp min Bibel och studerar berättelsen för att se om jag där kan hitta ett svar på frågan. Det blir faktiskt väldigt närgånget på det sättet. Dessutom är det ju Bibelns eget sätt att presentera tron på. Den berättar helt enkelt en massa små berättelser om människor, om deras liv, segrar och misslyckanden och inte minst om deras erfarenhet av Gud, mitt i allt.

Den här veckan har jag stämt möte med profeten Daniel. Och det blev minsann betydligt mycket mer än en kaffekopp av det samtalet. Faktum är att det pågått hela veckan. Han är bara sådan Daniel. Han gör intryck. Han dröjer sig kvar.

Eller vad sägs bara om den här enda versen:

”När Daniel fick veta att en sådan förordning hade utfärdats gick han hem. Fönstren på övervåningen vette mot Jerusalem, och där föll han tre gånger om dagen på knä och bad och tackade sin Gud, som han alltid hade gjort.” (Dan 6:10)

Tänk att så få ord kan säga så mycket om en människa. Förordningen som utfärdats var ett diktat från den persiske kungen Darejaves, och bestod av ett förbud för någon av hans undersåtar att be till någon annan gud än till Darejaves själv. Straffet för olydnad var en lejongrop. Och vad gjorde då Daniel? Han gick hem, öppnade fönstret mot Jerusalem och bad till ”sin Gud”, ”som han alltid hade gjort.”

Daniels raka rygg och Daniels böjda knän, Daniels frimodighet inför människor och Daniels ödmjukhet inför Gud, är så kännetecknande för hans liv. Det räddade inte Daniel undan prövningen, men det räddade honom ut ur den. Daniel kastades i lejongropen, men där fanns också Gud.

Morgondagens gudstjänst ska bli ett möte med Daniel över frågan: - Vad gör man när man ber och ber, men ändå inte tycker att man får något svar? För Daniel visste någonting om det. I tre veckor bad han för sitt folk, som var förda till exil i det mäktiga Babel, utan att se några som helst svar på sina böner. Så plötsligt dras liksom den slöja som skiljer vår värld och den andliga världen åt sidan, och vi får i Danielsbokens 10:e kapitel se in i den andliga världen. Och det är minst sagt en omtumlande syn.
Men det spar jag alltså några timmar än.

För att konkretisera utmaningen till oss att börja be likt Daniel har jag i veckan arbetat fram en böneguide som sträcker sig över 21 dagar. För den intresserade finns den här.

Och du... om du nu av ett eller annat skäl inte kan komma på gudstjänsten i Korskyrkan imorgon, eller om du kanske läser det här senare, men ändå är intresserad av vad Daniel fick för svar på sina frågor om obesvarade böner så varför inte ta ner din Bibel ur bokhyllan och slå upp Dan 10 och läsa berättelsen själv. Jag lovar, det är värt ansträngningen.


  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post91

Enhet... är det något att bråka om?

Om livetPosted by Eftertankar Mon, January 24, 2011 17:25:05

Det är måndag eftermiddag, och jag ligger nedbäddad i min säng. Huvudet värker, termometern visar en bit över 38 grader och tröttheten ligger tung som en dimma över livet.

Men det är rätt okay ändå. Måndag må det vara hänt. Måndag det är min lediga dag, men resten av veckan går det bara inte an att vara sjuk. Framför ligger en kursstart på terminens ALPHA-kurs imorgon kväll, ett antal viktiga samtal under veckan, en begravningsgudstjänst på fredag, församlingens årsmöte på lördag och en gudstjänst på söndag. Alltså ligger jag här och samlar så mycket kraft jag bara kan idag, och ber Gud om hjälp med hälsan imorgon.

Det blir lite tid och plats över för eftertanken också. Förra veckan inbjöd kyrkorna i vår stad till en ekumenisk bönevecka för kristen enhet. Jag hann med tre bönekvällar och en halv föreläsningsdag i relation till detta. Tisdagens samling i Pingstkyrkan var välfylld och varm. Onsdagens samling i Borås Kristna Center var något mindre, men ändå med en mycket god atmosfär. Vid fredagens samling i Brämhults kyrka var vi bara några få som mött upp till en kväll som trots allt kändes meningsfull.

Söndagskvällen vecka 2 var jag inbjuden att hålla ett bibelstudium vid en annan ekumenisk bönevecka, denna gång uppe i Skövde. Det var rätt länge sedan jag gjorde ett liknande gästspel på annan ort. Tidigare har det ofta ingått i de tjänster jag haft att också resa omkring i vårt land på typ 10-20 %. Då hörde dessa små besök till mitt arbete och till min vardag. Det gör det inte längre. Ovanan innebar att jag fick kämpa med mig själv och min vånda den här gången. Hur som helst var det uppmuntrande att möta de olika församlingarna på platsen. Jag tog med min fru. Det blev en fin liten utflykt och vi mötte faktiskt mycket av tacksamhet. Dock ville en man gärna förmana mig vid kaffet efteråt för att jag också innefattat den katolska kyrkan i min längtan efter enhet, genom att citerat påvens predikant Cantalamessa som sagt att ”det som förenar oss är mycket större än det som åtskiljer oss.”

Denna samling, liksom den gångna veckan här i Borås har med andra ord gett orsak till ytterligare reflektion och dessutom till ett antal nya frågor, som: Vad är egentligen kristen enhet? Hur viktig är den? Och hur ska den någonsin bli möjlig?

Jesus bad om kyrkans enhet, Joh 17:21: ”Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.”

En man sa: - Ni tror alla på samma Gud. Ni ber alla ”Fader vår”. Och ändå slåss ni. Jag förstår inte vad det är ni bråkar om, men eftersom ni bråkar är jag inte heller intresserad.” Mot bakgrund av dessa ord förstår vi bättre vad Jesus menar när han ber om kyrkans enhet för att världen ska kunna tro.

Dessutom är vår splittring ren kapitalförstöring och resursslöseri. Jag brukar tänka då jag möter mina kolleger här i staden: - Tänk om detta var ett arbetsmöte en helt vanlig vecka på expeditionen. Nu går vi alla hem till vårt för att ofta göra ett och samma arbete. Tänk om vi istället arbetade i samma kyrka. Så mycket mer vi skulle få gjort, och så mycket längre vi kunde nå.

Men samtidigt ska det sägas att kristen enhet inte är vad som helst. Jag anser att en av de allvarligaste splittringsfaktorerna för den kristna kyrkan är bibelkritiken och den liberala teologin. Enheten behöver ett samlande centrum. Judas, Jesu bror, skrev, Judas 1:3: ”Mina kära, i min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning känner jag mig tvungen att sända er en maning att kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga.”

Judas skriver om tro i bestämd form, d.v.s. om en tro med ett bestämt innehåll, och om något som ”en gång för alla” getts till kyrkan.

Denna tro är vår möteplats. Splittrar gör den som bryter upp grunden. Utan denna grund är vi utlämnade åt människors tyckande och tänkande. Därför slår den enkla bibeltron vakt om såväl kyrkans tro som hennes enhet.

Till Bibeln får vi komma med ödmjukhet, medvetna om att vi som läser inte förstår allt. Alla våra tolkningar blir bristfälliga. Vår insikt är ett styckeverk. Utifrån en sådan förståelse får vi mötas som syskon inför Gud för att tillsammans söka väg framåt, Ef 3:17-19: ”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.”

Den kristna kyrkan i vårt land är splittrad i sin syn på Bibeln och därav kommer diverse olikheter gällande ställningstaganden i etiska debatter, omkring synen på äktenskap och samlevnad o.s.v. också till uttryck. Utifrån detta vill jag fortsätta att be, med Jesus själv, om den enade och förenade kyrkan. Men ska enheten bli verklighet och inte bara en vacker utopi behöver vi förstås också våga gå till grunden med vad det egentligen är som splittrar Guds kyrka. Kristen enhet är nämligen inte vad som helst. Kristen enhet är enhet omkring Kristus, och bibelordet är garanten för att det verkligen är omkring honom vi samlas och förblir.

Jag drömmer om en enad kyrka i Borås, och i och vårt land, där kristna människor förenas omkring sitt möte med, och omkring sin kärlek till, Jesus Kristus.

Jag drömmer om en ödmjuk kyrka som söker gemensam väg inför en öppen Bibel.

Jag drömmer om en kyrka som blir till hjälp för sökarna och ett hem för längtarna, öppen för Gud och människor, och där evangeliet blir förkunnat i både ord och i handling.

Jag drömmer om en kyrka om vilken människor än en gång skulle vilja säga: ”Hos er finns verkligen Gud.” (1 Kor 14:25)



  • Comments(1)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post90

Ett fyrfaldigt leve för min fru

Om livetPosted by Eftertankar Thu, January 13, 2011 11:54:44

Idag fyller min fru 49 år.

Och i dagarna firade vi vår 28:e bröllopsdag.

Jag uppvaktade med 30 tulpaner. En för varje år och två till för att… ja, för att tulpanerna såldes i förpackningar om tio i varje, och för att det helt enkelt kändes dumt att kasta bort två stycken. Hur som helst ger dessa dagar tillfälle att tänka till lite extra omkring detta att ha någon att dela livet med. Något som man efter 28 år kanske lätt bara tar för givet. Men så självklart är det förstås inte alls.

- Tager du denna… att älska i nöd och lust?, frågade min svärfar med myndig stämma. Fast inte i rollen som svärfar, utan som vår vigselförrättare, en vacker januaridag 1983. Och jag svarade frejdigt ja, nitton år gammal, och kanske ännu inte så helt införstådd i det där med ”nöd”.

Idag vet jag mer om både nöd och lust. För 28 är en lång tid. Under denna tid har vi hunnit möta glädje, vänskap och mycket annat vackert. Inte minst har vi fått ta emot tre fantastiska barn och se familjen växa. Men vi har också mött sorgen, besvikelser och förtvivlan.

Under så många år och i så många faser av ett liv upplever man så klart både toppar och dalgångar i en relation. I allt detta har vår tro och vår gemenskap med Gud varit en obegripligt stor tillgång. Eller som predikaren skriver i Gamla Testamentet, Pred 4:12: en ”tredubbel tråd brister inte så snart”. För omkring våra tunna livstrådar har en tredje spunnits, betydligt starkare än våra: Guds egen närvaro, som blivit den stora röda tråden genom hela vårt gemensamma liv.

Hos Gud har vi hämtat kraft.

Av Gud har vi lärt oss försonas.

Till Gud har vi burit våra barn och bekymmer,

och så själva blivit burna.

Jag beundrar min fru. Hon är nog den mest fantastiska människa jag känner, och dessutom min allra bästa vän. Att vara pastor är en rätt knepig uppgift. Den livsväg jag har valt är inte alltid lätt att gå. Att då vara den som går vid min sida måste minst sagt vara en svår utmaning ibland. Hur ofta själavårdarens livskamrat får bli själavårdarens själavårdare och förebedjarens förebedjare vet jag inte, men jag vet att tusentals och tusentals människor som stått vid en andlig ledares sida genom historien fått bära ett oerhört stort lass för kyrkans liv och väl. Och Maria har i ordens alla meningar alltid varit en av dem. En av dem som burit så många och så mycket, så ofta och så troget, nästan alltid i det fördolda.

Och det ska man tänka på ibland, eller hur?

Och tacka Gud för.

Så... ett fyrfaldigt leve för min fru!



"Hälsa Maria, som har arbetat mycket för er."
(Paulus, om ännu en Maria i församlingen i Rom, Rom 16:6)







  • Comments(1)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post89

Framme hos Gud

Om livetPosted by Eftertankar Sat, January 08, 2011 13:07:58


En av mina gamla vänner dog igår. Han var en tystlåten man som ändå fick mycket sagt genom det liv han levde. När jag tänker på honom kommer ett gammalt citat från gudsmannen Franciskus upp i mitt minne: ”Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord.” För ett trovärdigt liv är starkare än ord. 84 år gammal och efter en lång tids sjukdom fick han igår, som Bibeln uttrycker det "bryta upp" från sitt jordeliv för att alltid vara hos Gud.

Jag besökte honom på sjukhus i mitten av december för att ge honom en julblomma från vännerna i kyrkan. Men tyvärr fick han inte behålla blomman p.g.a. blomförbud på avdelningen. Alltså skickades blomman med hem igen, och här har den stått, som en påminnelse om min vän och som en uppmaning till förbön. Igår morse, vid min morgonandakt, föll ögonen på blomman igen. Den har varit vacker, men de senaste dagarna har bladen fallit och den har blivit allt glesare. Märkligt tyckte jag att det var att blomman liksom fått sorgkanter. Jag vet aldrig att jag har sett några sådana förr. Så dröjde min tanke kvar vid min vän rätt länge. Och tanken blev till bön. Till bön om att min vän inte skulle behöva lida; om hopp och om frid och om styrka och tröst för hans anhöriga.

Några timmar senare fick han alltså... komma hem.
Det känns tomt och lite vemodigt. Det gör det. Men ändå rätt på något sätt. En varm, äkta och fin gammal man, och en trogen förebedjare har fullbordat sitt lopp. Må Gud ge oss hjälp så att det samma en dag kunde sägas om oss alla.

"Hans herre sade: 'Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.'" (Matt 25:23)





  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post88

Lite allvar... och mycket hopp

Om livetPosted by Eftertankar Sat, January 01, 2011 15:29:49

I går, nyårsafton, festades det nya året in i vår kyrka. Vi var väl omkring 75 personer, i alla åldrar, som kort sagt mådde väldigt bra tillsammans, med god mat och med många goda skratt. Till årets sista dag hör förstås också att få bli stämd till eftertanke. Lite allvar hör väl till. Lite allvar... och mycket hopp.
Det blev därför också min uppgift att avsluta dagen med en kort andakt. Eftersom någon bett om att få ta del av texten i efterhand publicerar jag den nu här, med en önskan om Guds välsignelse över dig och över ditt nya år:


NYÅRSANDAKT
- hållen i Korskyrkan, Borås, fredagen den 31 dec 2010

Här följer ett antal beslut. Detta är de beslut Jonathan Edwards (1703-1758, teolog och predikant som spelat en mycket viktig roll för den amerikanska evangelikala kyrkan) grundade sitt liv och sin tjänst på. Han skrev ner dem och läste dem om och om igen för att påminna sig och pröva sig själv inför dem, varje vecka. Han börjar dock med att förklara att han inte kommer att lyckas leva upp till allt detta om inte Gud först ger sin nåd och sin hjälp därtill.

Jag har beslutat mig för att leva på det sätt som leder till att Gud får störst ära, och som leder till mitt eget bästa, ger bästa resultat och störst glädje, så länge jag finns till, utan att bry mig om ifall jag får se resultatet av detta omedelbart eller i evigheten.

Jag har beslutat mig för att göra vadhelst jag uppfattar som mitt ansvar, det som är bäst och blir till störst hjälp för mina medmänniskor.

Jag har beslutat mig för att inte förslösa min tid. Jag vill växa och utvecklas så mycket jag kan.

Jag har beslutat mig för att leva av all min kraft så länge jag lever.

Jag har beslutat mig för att inte göra någonting som jag skulle avstå från att göra om det vore den sista timmen jag hade i livet.

Jag har beslutat mig för att aldrig handla utifrån hämndbegär.

Jag har beslutat mig för att aldrig tala om någon så att det skulle leda till att han blir vanärad. Det enda jag vill ha att stå till svars för inför någon är det goda jag gjort.

Jag har beslutat mig för att studera de heliga Skrifterna, ofta och målmedvetet, så att jag också växer i kunskap och insikt.

Jag har beslutat mig för att inte be en bön, inte ens kalla det bön, om den inte också är motiverad och formulerad så att jag också kan förvänta mig att Gud skulle vilja besvara den. Inte vill jag heller ge en bekännelse som jag inte tror att Gud skulle vilja ta emot.

Jag har beslutat mig för att fråga mig själv i slutet av varje dag, vecka, månad och år i vilken mån och på vilket sätt jag hade kunna handlat annorlunda och bättre.

Jag har beslutat mig för att inte ge upp, inte heller att slappna i min iver att bearbeta mina svagheter, hur lite framgång jag än tycks ha.

Jag har beslutat mig för att när olyckor drabbar mig fråga mig varför de kommer, vad jag kan lära mig av det som inträffat och hur jag kan bli bättre skickad att möta dem nästa gång.

Jag har beslutat mig för att alltid leva så som jag önskar att jag gjort när jag ser andra göra det. Jag vill att det ska finnas välvilja i allt jag säger.


- Jag får ångest av nyårslöften, säger komikern och skådespelaren Robert Gustavsson i en tidningsintervju. Säkert är han inte ensam om att känna så. Kanske säger det någonting om en tid där människor baxnar under alla krav. Kanske säger det också någonting om vårt problem med längre överlåtelse. Vår kultur kallas ibland för ”narcissistisk”, d.v.s. den är självbespeglande och kortsiktig. Vad vi känner och upplever för stunden blir ofta det vägledande, och när snabba klipp och eget välmående blir norm får vi förstås också svårt med löften. Vi vill inte "lova bort oss". Som att vi sakta håller på att tappa långsiktigheten ur våra liv.

Men kung David kände det tydligen annorlunda:"Jag har gett mina löften till dig, o Gud, jag skall infria dem med tackoffer" (Ps 56:12)

Man kan inte säga att det är bibliskt med nyårslöften. Men det är bibliskt att stanna upp och reflektera över sitt liv. Det är bibliskt att vilja någonting, och att staka ut sin väg i den riktningen. Och det är faktiskt bibliskt att ge löften åt Gud.

David förknippar inte sina löften med ångest, utan med tacksamhet. För David blev dessa löften nämligen till hjälp. De strukturerade och skärpte livet och gav konturer åt hans överlåtelse. Davids löften handlade på många sätt om att ställa sig vid rodret i det egna livet, för att inte bara driva omkring vind för våg, eller kastas hit och dit av känslostormar.

Låt oss fundera en stund över Jonathan Edwards. Han dog för 250 år sedan, och ändå kunde vi nyss läsa om vilka löften och beslut han ville bygga sitt liv på. Jag tycker att det stämmer till eftertanke.

Jonathan Edwards är en man som är värd att studera. Han blev inte så gammal, bara 55 år, men hann faktiskt med väldigt mycket under sitt liv, och kom att sätta djupare fotspår i historien än de flesta andra. Vad är förklaringen? Förklaringen är den här: Jonathan Edwards bestämde sig för att leva för Gud, stämde av sina beslut varje vecka och såg till att något hände. Och när man lever så dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år, kommer man också till slut att påverka sin tid och sin omgivning. Ja kanske t.o.m. andra tider och efterkommande generationer.

Men Jonathan Edwards visste någonting mer. Han visste också att utan Gud var detta inte möjligt. Han visste att han först måste få både nåd och kraft för att lyckas leva upp till sina beslut. För att ställa sig under kraven utan kraften leder bara till förtvivlan. Krav utan kraft blir snart bara kramp.

Alltså behöver vi kraft. Men var ska vi hämta den kraften? Jo, den kraften hämtar vi, som en växt hämtar sin växtkraft ur jorden, ur Guds löften till oss. Därför är det där vi måste börja, för evangeliet handlar inte i första hand om vad vi borde utan om vad Jesus gjorde, och om vad detta nu kan göra i våra liv. Låt mig därför påminna dig om några sådana löften från Gud. Tre löften inför ännu ett nytt år:


"Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny - stor är din trofasthet." (Klag 3:22-23)

Löfte nummer 1: Ny nåd varje dag.

Det är inte bara den 1 januari vi börjar på nytt. Varje ny dag är en ny möjlighet. Ny nåd varje dag, lovar Bibeln. Ny förlåtelse – varje dag. Ny kraft – varje dag. Ny start – varje dag.

Vi talar ibland i kyrkan om att Gud ger oss en andra chans. Det kanske trots allt inte är så svårt att ta till sig. En andra chans verkar väl… rimligt. Det är betydligt svårare att tro på den 102:a chansen, eller varför inte den 1002:a chansen. Men kärleken räknar inte. ”Ny nåd varje dag.”

Om det är sant att Gud ger oss ny nåd varje dag, då kanske vi, likt växten som hämtar sin kraft ur jorden, också skulle kunna hämta kraft ur detta löfte för att själva våga formulera ett löfte: Om Gud ger mig ny nåd varje ny dag, då vill jag också ge mina medmänniskor ny nåd varje dag. Då vill jag bli en människa präglad av denna nya nåd. För ny nåd är nog trots allt en förutsättning för varje fungerande gemenskap.


Det andra löftet handlar om bön - och bönesvar.

- Be så skall ni få, säger Jesus.

- Ni har ingenting för att ni inte ber, skriver Jakob, Jesu bror, i sitt brev. Kanske en skarp analys också för vårt lands väckelsefattiga kristendom: - Ni har ingenting för att ni inte ber.

- Be så skall ni få. Kanske inte alltid det du ber om, men inte desto mindre skall du få. Du har inte hela perspektivet, därför får du inte alltid just det du ber om på just ditt sätt. Men du får, för bön är alltid en givande sysselsättning. Och till slut är det alltid sant att bedjaren är rikare än andra.

Tänk om vi inför detta löfte skulle våga formulera ett gensvar. Om Gud har lovat att både lyssna på, och besvara min bön… Då vill jag att mitt liv skulle få präglas lite mer av bön.


Det sista löftet är det största: Det sista löftet handlar nämligen om handlar om Jesu närvaro: "… jag är med er alla dagar till tidens slut." (Matt 28:20).

Jag vet inte vad detta nya år ska innebära för mig, men jag har ett löfte om Guds närvaro, alla de okända dagar som ligger framför.

Och om detta är Guds löfte kanske vi ur detta löfte om närvaro också skulle kunna hämta kraft till ännu ett eget löfte: Om Gud har lovat sin närvaro, då skulle också jag vilja lova att vara mer närvarande. Jag vill inte ständigt på väg någon annanstans. Jag vill lära mig att stanna upp, leva närmare marken och mer på riktigt. Stressen gör oss till slut allestädes frånvarande, men genom att besinna Guds närvaro kunde vi kanske också få hjälp att själva stanna upp och bli mer närvarande.

Tre löften, som alltså hämtar sin kraft ur Guds ännu större löften:

1) Om Gud ger mig ny nåd varje dag så önskar jag bli en människa som också ger mina medmänniskor ny nåd.

2) Om Gud lovar att lyssna till, och besvara min böner, så önskar jag att mitt liv skulle få präglas ännu mer av bön.

3) Om Gud har lovat vara närvarande i mitt liv så vill också jag bli en mer närvarande människa.

Undrar vad dessa löften, eller önskningar, skulle kunna få för konsekvenser i våra liv. Vad skulle hända om vi faktiskt blev människor som var fyllda av nåd, präglade av bön och närvarande, för Gud, för våra medmänniskor och kanske t.o.m. för oss själva?

Men - som Jonathan Edwards påminner oss - inget av detta är möjligt utan Guds nåd och kraft. Därför vill jag avsluta detta år och inleda ett nytt med att stämma nytt möte med Kristus. Med honom som står över tid och rum, Hebr 13:8: ”Jesus Kristus är densamme igår idag och i evighet.”

  • Comments(1)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post87

"Det är inte klokt så fort allt går."

Om livetPosted by Eftertankar Thu, December 30, 2010 15:20:05


”Det är inte klokt så fort allt går. Jag kan inte förstå att det snart är jul.”

Ungefär så har många av oss sagt till varandra när vi sprungit på, eller kanske förbi, varandra i något storköp mitt i decemberstressen.

Och så kom julen.

Och snabbt gick den.

Och nu… ja nu är det snart slut på året och ett nytt ska firas in.

Det är ändå rätt märkligt det där med upplevd tid. Som vuxen upplever jag att december rasar fram… och förbi. Svisch! Men som barn tyckte jag istället att dagarna kröp väldigt sakta fram innan det äntligen blev dags att få ta sig an julklapparna under granen.

Och ändå lär det fortfarande vara 24 timmar på ett dygn.

Precis som på det gamla glada 70-talet.

Fast julen gick fort. Det gjorde den. Och intensiv blev den, med släkt och vänner, och skinka och sill… Svisch!

Maria och jag har inte varit vana med att ha särskilt mycket släkt i närheten. Våra jular har vi alltså oftast firat enkelt med barnen och med kyrkans julgudstjänster. Numera har vi dock rätt mycket släkt inom några mils räckvidd, vilket är en ny och rätt trevlig erfarenhet. Fast, som sagt, intensiv. Under juldagarna hade vi både min pappa och Marias mamma inneboende, samt stort släktkalas för femton personer på annandagen. (Och ändå måste jag äta rester hela veckan innan kylskåpet är tömt.) Kul, men… intensivt alltså. Och mäktigt... som julmaten.

Helgens höjdpunkt var utan tvekan julnattsgudstjänsten i Korskyrkan. Det är väl ändå rätt fantastiskt. Mitt i natten öppnar vi dörren till kyrkan, och den fylls till nästan sista plats, år efter år. Jag tyckte att årets gudstjänst blev stark. Julkören sjöng som vanligt bra, atmosfären var både varm och laddad, och budskapet tog liksom tag.

Nu är det ”mellandagar”. Det innebär bland annat rea här i Borås. (I likhet med de flesta andra dagar på året, eller?) Men den håller jag mig helst borta från. Jag har svårt att tänka mig att någonting skulle vara så billigt att det vore värt att kasta sig in bland alla människor i alla fulla varuhus på Knalleland.

”Mellandagar” är ett konstigt ord. Som om dagarna inte riktigt klarar av att stå på egna ben utan måste stötas upp på var sida av jul och nyår. Eller kanske som om de kommit i kläm på något sätt.

En del är lediga under dessa ”mellandagar”. De flesta arbetar dock. Själv försöker jag jobba i kapp sådant jag kommit efter med, och konstaterar då att jag absolut skulle behöva fler sådana där ”mellandagar” under året. En och annan "mellandag" att bara göra det som behövs av kunde alltså med fördel läggas in lite här och där när det nya året nu ska planeras, för jag tycker nog att "mellandagen" är en underskattad dag.

När nu julen gått så fort behöver jag dessutom ägna några minuter åt eftertankar. Julen är svår för den som sörjer. Ingenting var lättare den här julen än förra årets jul. Det var nog nästan tvärtom istället. När syskon och kusiner samlades omkring borden där hemma blev Johans frånvaro så väldigt påtaglig. Det har varit en tung helg på det sättet. Och så har det kanske varit rätt länge. Min dysterhet har fått djupa rötter och jag är rädd att jag är på väg att fastna i den. Därför har jag efter noggrant övervägande bestämt mig för att ta hjälp av min antidepressiva medicin igen, efter ett halvårs uppehåll. Men det bara är så just nu. Jag behöver den lyfthjälp jag kan få för att få energi nog att orka ta tag i saker och ting. Och då får man kanske ändå får tacka Gud för att det finns medicinsk hjälp att få, när man behöver den. Även om jag hoppas att jag inte ska behövas den så länge den här gången.

Imorgon firar vi in det nya året. Jag tycker att det ändå stämmer till eftertanke. ”Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda”, skriver aposteln Paulus och fortsätter, och ”… låt er uppfyllas av ande.” (Ef 5:16-18) Andfådd eller andefylld alltså. Det är frågan. Snabbt springande genom livet, med andan i halsen och elden i baken, eller tacksamt vandrande i nuet, med Anden i sinnet och elden i hjärtat? Jag önskar verkligen att det senare skulle bli det som fick beskriva mitt 2011. Jag önskar förstås det samma för dig, och skickar med några ord på vägen:


Jag märker att jag tänker

på evigheten som…

… som vore den min framtid.

ett stort ”en annan gång”.


I evigheten ska jag

få se Dig som Du är,

och tröstas i mitt möte,

med dem jag miste här.


I evigheten går jag

på gator utav guld.

I evigheten blir jag

ett helgon utan skuld.


I evigheten ska jag,

bli allt jag inte är,

så visst har jag väl önskat

att jag redan var där.


Fast det slog mig här om dagen,

att jag nog missat nå´t,

något levande och viktigt,

och kanske tänkt för smått.


För om evighet är något

utan början, utan slut,

kan den väl knappast vara

bara ”sedan” och ”förut”.


Och jag anade den Evige…

… som om Gud i Himlen log,

när ett barn av denna tid,

mycket sakta förstod,


att evigheten också,

kan vara ”här” och ”nu”.

Ja, sakta Gud förstod jag:

min evighet är Du!


Så slutade jag tänka,

på allt som blir och var.

En stund kom Du helt nära,

och bara vi fanns kvar.


Du viskade så stilla,

vart ord har trängt djupt in,

att evighet är alltid

om all tid får bli Din.


(Micael Nilsson, december 2010)

  • Comments(3)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post86
« PreviousNext »