Om livetSkapad av Eftertankar fre, augusti 20, 2010 05:36:21Klockan visar 04.03. Och jag har legat vaken i en dryg timme. Du vet kanske hur det är. Man vaknar till mitt i natten och tror att det snart är morgon, klarvaken, för att konstatera att man bara sovit några timmar. Man vrider och vänder på sig och hoppas att bli trött igen… förgäves. Så kommer stressen. För man borde ju sova, hämta kraft för morgondagen. - Är det inte väldigt varmt och kvavt i rummet?, tänker man och öppnar fönstret lite till. Efter ytterligare några varv är man snart invirad i täcket som en fjäril i sin kokong.
Alltså har jag bestämt mig för att ge upp… eller åtminstone för att gå upp. Lika bra att börja dagens arbetsuppgifter lite tidigare, och kanske satsa på en eftermiddagslur istället. Och vem vet, kanske lyckas jag hitta på en tillräckligt sövande predikan för att jag skulle kunna slumra till efter en liten stund.
Med andra ord är semestern nu mera avklarad och lagd till handlingarna. Den blev väl… sådär. Maria och jag var helt enkelt för trötta under våren för att orka planera sommaren. - Vi tar den som den kommer, sa vi. Vår första gemensamma vecka skulle tillbringas uppe i Värmland där svärmor behövde hjälp, där vår lilla sommarstuga var i behov av en del underhåll, och där släkten skulle besökas. Det blev en bra, men kanske väl intensiv vecka.
Hemma i Borås igen hade solen gått i moln. Dagarna lämpade sig bättre för trädgårdsarbete och en och annan dagsutflykt till Göteborg än för lata dagar på stranden. Efter ytterligare några arbetsorienterade semesterdagar med ommålning och upprustning av tvättstugan, och ett påbörjat oändlighetsprojekt med att försöka åstadkomma lite ordning i förrådet, återstod till slut bara sista helgen. Då kände vi att det här går inte an. Vi behöver några dagar av vila innan höstens arbete tar vid. Ingen tid för någon längre resa, förstås, men bor man vackert, och det gör man ju om man bor i Borås, så behöver man ju inte åka så långt. Alltså beställde vi ett rum på ett vandrarhem i närheten. Det fick räcka med en resa till Hjälmaredsgården i Alingsås. Och så fick en lite glåmig och småtråkig semester trots allt ett väldigt fint slut. För Alingsås är en väldigt vacker liten plats, har jag nu upptäckt. Där finns tydligen inte mindre än 26 olika caféer. Bara en sådan sak. Dessutom finns det ju ingen jag hellre går till ett café med än min fru. Och här fanns alltså 26 olika att välja mellan. Vilket eldorado!
Alltså begav vi oss ut på upptäcktsfärd i stadens många trånga gränder och hittade snart både det ena och det andra. Framför allt hittade vi ett alldeles fantastiskt glasscafé där vi åt den godaste glass jag smakat någonstans i världen. Utan tvekan. (Kanske är det ett lite sorgligt ålderstecken när man åker för att ha en romantisk helg tillsammans, och höjdpunkten visar sig vara en glass… Men ändå.)
Några snapshots från Alingsås:
...
På en av Alingsås 26 caféer
...
Hjälmaredsgården i skymningsljus
...
Vid Gräfsnäs slottsruin... Men ärligt talat: Vem bryr sig om ruiner när det går att äta desertbuffé på den närliggande slottsrestaurangen?
...
Nu tackar vi Gud för sommarens vila. En sommar som varit rätt tung, som jag ju tidigare skrivit om, eftersom jag i början av sommaren tog beslutet att avsluta min behandling med antidepressiv medicin. Det har varit tufft av två skäl. För det första reagerade kroppen på det uteblivna serotonintillskottet med att göra mig väldigt, väldigt låg och tung till sinnet. För det andra har jag fått möta sorgen efter Johan på nytt, och på ett nytt sätt, utan smärtlindring. Många som har läst detta tidigare blogginlägg har hört av sig och undrat hur det gått för mig, och, jo, visst har det vänt. Absolut. Sorgen är kanske mer naken och brutal med mig nu än förut, så är det nog, men visst har det vänt. Jag ser ljuset i tunneln, livsglädjen återvänder sakta och… det är helt enkelt tid att ta sig an arbetet igen.
Igår mötte jag mina vänner och pastorskollegor från ett antal andra församlingar på Luterska Missionskyrkans vackra sommargård Ekhagen. Jag ser alltid fram mot dessa korta små möten och samtal. De är på riktigt, ärliga och förvånansvärt ”oreligiösa”. (Precis som Jesus.) Pastor Egbert bjöd på etiopisk pepparsås, stark som ett vulkanutbrott, och samtalet runt bordet hade lika nära till skratt som till bön. Klart man längtar efter sådant.
Allt som allt hann jag med fyra sammanträden på en dag. Kanske inte så märkligt då att hjärnan går på högvarv i natt. Först fyra lata veckor, och så rakt in i full fart igen.
Sist av allt fick Peter, en av kyrkans alla trofasta och uthålliga tjänare, upp terminens fasadbanderoll på kyrkans vägg, så att varje förbipasserande bil eller fotgängare nu kan läsa: ”För dig som undrar… blir hösten i Korskyrkan en upptäcktsfärd i kristen tro.” Med hjälp av olika frågor - frågor som vi säkert alla delar - ska vi försöka närma oss Bibelns budskap. Det ser jag fram mot. Och jag hoppas verkligen att orden på fasaden med tiden ska bli en verklighet, beskriva en slags riktning och process, för Paulus bön är också min, Fil 3:10: ”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse…”
Nu ska jag väcka min fru med frukost på sängen. Du ser ju själv hur glad hon blir när hon får något att äta. :-)
PoesiSkapad av Eftertankar lör, juli 17, 2010 11:56:12
...
Salighetens pris
En kakafoni av röster från dalen,
där saligheten såldes ut
- enligt gammal fin boråsisk tradition -
till lågpris:
...
"Saliga är de vars väg är lätt,
ty de har en lång väg kvar att gå.
...
Saliga är klättrarna,
ty de skall komma högt upp,
på en stege.
...
Saliga är de som roffar åt sig,
ty de skall ha mycket pengar på banken,
när de dör.
...
Saliga är de som klarar sig själva.
Hur skulle de annars kunna
stå ut med sin ensamhet?
...
Saliga är de modemedvetna,
ty de kan imponera
på varandra.
...
Saliga är de unga och vackra,
ty de vet ännu ingenting,
om äldreomsorgen.
...
Saliga är de friska,
ty de är högt hållna,
av Försäkringskassan.
...
Saliga är ateisterna,
ty de tror,
på sig själva.
...
Märkliga är agnostikerna,
som vet,
att vi inget kan veta.
...
Farliga är de troende,
ty de tror inte,
på oss.
...
Saliga är de som aldrig hungrar och törstar,
efter rättfärdighet,
ty de skall aldrig förstå,
vad de går miste om!"
...
...
Och Han som såg det annorlunda
...
Eller, som Den Andre såg, och sa, det, Matt 5:1-12:
”När han såg folkskarorna gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem och sade:
...
Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
...
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.
...
Saliga de ödmjuka,
de skall ärva landet.
...
Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
...
Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
...
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
...
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
...
Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
...
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull.
Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen.”
...
...
By the way... Jag tycker att katten Nora är en fantastisk pianist: http://www.youtube.com/watch?v=zeoT66v4EHg.
Om livetSkapad av Eftertankar tis, juli 06, 2010 13:39:13Jag borde uppgradera oftare, får jag höra då och då, med anledning av min blogg. Det är uppmuntrande. – Du borde uppgradera mer sällan, vore nämligen inte lika kul. Problemet är dock… min hjärna. Den går sakta nu. (Som att det vore någonting ovanligt.) Nästan på tomgång. Kanske är det stämningsläget. Kanske är det semesterbehovet. Jag har en vecka kvar att arbeta. Sedan tänkte jag ta mig an att måla garaget. Det är det som kallas semester.
En annan orsak till att jag inte uppgraderar mer ofta är kanske att jag är lat. Fast det vill jag inte erkänna. Det vill ingen. Alltså har jag ett mer fromt och för självkänslan mer passande argument till mitt försvar: Jag vill ha något att säga innan jag skriver. Och ändå blir det som det blir.
- Vad hjärtat är fullt av det talar munnen, säger Jesus. - Vad hjärtat är fullt av det skriver också handen, tillägger skribenten. Men om hjärtat är tomt… vad händer då. Då blir nog orden också tomma, eller så uteblir de helt. Fast det kanske inte är så illa det heller. Åkern behöver sin träda, och vi behöver säkert också vår. Jag minns att jag skrev, för mer än ett år sedan, då tystnaden lägrade sig över våra liv, under sorgetid och saknad att: ”Orden är en sådd. Tystnaden en åker.”
För första gången i mitt liv har jag känt av vad en verkligt djup depression är. Efter att ha ätit antidepressiv medicin under ett år, för att få nödvändig hjälp i sorgen, har jag nu försökt sluta med den. Jag är inne på min tredje vecka. Det har varit svåra dagar. Hade jag vetat att det skulle bli så mörkt omkring mig hade jag kanske inte ens vågat försöka. Men nu ville jag ”ta tjuren vid hornen”.
Jag känner helt enkelt inte igen mig själv. Jag är osäker, lättirriterad och säkert inte så kul att leva med. Fast jag nog har världens mest tålmodiga hustru. Jag sover tungt och länge och vaknar sakta som en gammal kastrerad hankatt. (Jag har nämligen en sådan som sover bredvid mig varje natt, och som vaknar lika sakta och ogärna som jag när klockradion ringer.) Tanken är trög och jag är lättrörd och gråtmild… Men jag tror att det börjar vända. Sakta som när en stor oljetanker svänger går det. Men det går. Och när det inte går bär Gud i alla fall.
Jag får fortfarande små mail ibland från Johans vänner. Läste ett idag, från en fantastisk ung tjej, som skriver ibland och hjälper oss att minnas. Det slog mig då hur ofta hon lyckas få iväg sina små hälsningar just när jag behöver dem som mest. Kanske vet hon det inte ens, men använd av All Trösts Fader, det är hon. Absolut. Och det hjälper.
Jag har ägnat en hel del tid den senaste veckan åt att ta tag i inte mindre än tre gamla projekt, som liksom kommit av sig och bara blivit liggande, nämligen tre opublicerade böcker. Ja, en av dem är tidigare publicerad, men utgången ur handeln för länge sedan. Då och då har jag fått frågan om jag inte kan ge ut den igen. Med en enkel liten touch, några små justeringar och med ny sättning är det nu gjort. Bok nummer ett är en diktsamling. Den andra är skriven för den som är ny i tron, och för den som söker en tro. Den tredje tycker jag själv är något av det viktigaste jag skrivit. Den handlar om vår självbild. Eller rättare sagt om vad man kan göra åt den. Eller ännu rättare sagt om vad Gud vill, och kan, göra åt en kass självbild. (Är du intresserad så finns dessa böcker nu publicerade i samarbete med Vulkan.se, vilket är en ny och fin möjlighet för den som på ett enkelt sätt vill publicera sina texter. Böckerna hittar du här: www.micaelnilsson.com/bok.html.)
...
...
Jag fönstershoppar ibland på Tradera. Det är kul. Oväntat kul ibland. Vissa säljartexter vore värda att samlas i en egen liten bok någon gång. Och av någon anledning blir det ofta alldeles särskilt roligt under avdelningen för ”Ikoner”. Det är förmodligen kombinationen religion och djup, pengar och ytlighet som ställer till det. En klassiker i sammanhanget är väl det här försöket från en försäljare med stora förhoppningar på sitt väl kitschiga krucifix: ”Krucifix i pärlemor med Kristus i nysilver.” Huu. Kan inte heller låta bli att förundras över en text jag hittade här om dagen. Den kanske t.o.m. blir en hel predikan en dag: ”Vackert krucifix i mässing… Höger hand på Jesus sitter ej fäst vid korsarmen… inget som stör.”
”Inget som stör…” Något mer olämpligt kan förmodligen inte sägas om korset. Fil 3:18: ”Många - jag har ofta sagt det och säger det nu med tårar - är fiender till Kristi kors…” Gal 6:14: ”Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen.” 1 Kor 1:18: ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.”
Jo då, det stör. Korset stör. Den lidande Frälsaren som inte genast slår tillbaka, åtminstone på vårt sätt, han stör. ”Om-det-finns-en-Gud-som-är-god-och-allsmäktig-varför-gör-han-då-ingenting-åt-ondskan-nu-genast-med-en-gång?” Denna klassiska frågeställning, som ibland är en brottningskamp med Gud, och ibland bara ett försök att bli av med Gud, liknar en av frågorna omkring korset när Jesus dör, Mark 15:32: ”Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom.”
För det stör visst. Guds sätt att älska, och att göra upp med ondskan, stör. Och det stör oss att han vill så djupt in i oss, att han utmanar oss så helt och att han älskar så passionerat. Och vi som i vår otålighet önskar en Gud som kliver ner från korset och gör någonting åt ondskan, nu direkt, och – inte minst - på vårt sätt, vi störs av att Gud verkar ha sina egna planer. Så därför naglades Jesus - helt - vid korset. Och de brutala romerska bödlarna missade minsann inte högerhanden heller.
Dessutom stör det oss att vi behöver korset. Att vi är så hjälplösa utan Gud att vi måste ha hans hjälp. Att vi är förlorade utan hans nåd. ”Vad blir då kvar av vår stolthet?”, frågar aposteln Paulus i Rom 3:27, och besvarar sin fråga med ett enda kärnfullt ord: ”Ingenting.” Och det tar sin tid, och det kräver sin mognad, innan vi faktiskt förstår vilket fantastiskt uppmuntrande svar detta är.
...
Råd till den trendkänslige
Du måste förstå det:
du kan inte vara cool
inför korset.
Golgata är ingen innekrog,
dit de trendkänsliga går.
Den smutsiga bakgård,
där den förkastade dog,
är ingen bra plats
för den som är rädd
om sin image.
Dra därifrån!
Dra till Café Opera!
Umgås med de vackra,
och med de lyckade!
Det är bra för ditt rykte,
och har du riktigt tur,
kan du hamna på en bild
i ett tidningsreportage,
och då vet du att du finns,
för då ser du att du syns,
och får höra att du hörs...
Men du måste förstå det:
du kan inte vara cool
inför korset.
Dit går du bara
när du är beredd
att tappa din mask,
för att vinna din själ.
...
Tja, det här var tydligen vad mitt hjärta var fullt av idag. Någon som vill hjälpa mig med analys och förslag på lämplig behandling?
Hur mår du själv?
Om livetSkapad av Eftertankar mån, juni 28, 2010 22:45:09Den senaste veckan har varit tung… tung… tung. Fast jag har varit beredd på det. Ja, jag har t.o.m. planerat det så. På sätt och vis.
För fem år sedan konstaterades det att jag hade hjärtsvikt. Mitt hjärta höll på att ge upp. Orsaken var alltför högt blodtryck i alltför många år p.g.a. alltför mycket arbete för en alltför liten människa. Läkaren på vårdcentralen lyssnade länge och noga i stetoskopet. Sedan ringde han en kollega på hjärtintensiven och pratade läkarlatin en lång stund. Men så mycket förstod jag som att det nog inte såg så helt bra ut. Jag skulle direkt in på undersökningar och intensivvård, kom de överens om, läkaren och hans kollega i andra luren. Faktum är att jag inte ens fick köra bilen till sjukhuset själv.
Hjärtsvikt… Det var en diagnos. Ett namn. Ett namn som fick mig att känna mig sjuk, trött och svag. En dag tog jag mod till mig och frågade en vänlig sköterska vad det där ordet egentligen betydde. - Vet du inte det?, svarade hon. Då ska du få se på en CD-rom. Alltså tog hon mig med till en dator och satte där på ett litet program där jag själv skulle kunna få klicka mig fram genom frågor och svar. - Tack, sa jag. - Varsågod, sa hon, och gick.
Informationsfilmen var en skräckfilm. Det lät som att jag kunde dö när som helst. En länk tog mig till en informationssida där det demonstrerades hur jag kunde sitta upp i sängen om jag fick svårt att andas när jag skulle sova. Då ville jag inte veta mer, slog av datorn och gick ut.
Med mig hem från sjukhuset fick jag en hel näve mediciner att ta varje dag. Följande prover gav goda besked. Mitt hjärta såg starkare ut. Medicinerna hjälpte. Och ändå blev kampen med ordet ”hjärtsvikt” och känslan av att livet snart kunde vara slut med tiden allt för tung. Jag gick ner i en djup depression, och sjukskrevs en tid för att få vila ifatt och hitta tillbaka in i livet igen. Efter några veckor ringde Försäkringskassan och talade om för mig att detta att en läkare sjukskrivit mig nu inte alls behövde innebära att jag också skulle få ekonomisk hjälp. Jag tackade för beskedet och vände mig till vårdcentralen, bara för att få veta att den läkare som sjukskrivit mig och som lovat att hjälpa mig med relationen till kassans handläggare hade slutat sin tjänst med omedelbar verkan. Istället fick jag nu under min sjukskrivningstid istället möta inte mindre än åtta olika stafettläkare, och varje gång började våra samtal med samma fråga: - Jahaochhurkanjaghjälpadigdå? Fast det ju nu var just det jag hade hoppats få hjälp med. Och när man måste dra hela sin sjukdomshistoria för åttonde gången i rad för ännu en ny bekantskap har man förstås redan gett upp för länge sedan.
Någon förskrev en ny medicin. Den var mot depression. Och det var bra, för den hjälpte mig att känna mig så pass bra att jag nu själv orkade börja ta tag i min situation. Detta var för tre år sedan.
Jag hade just avslutat medicineringen, lagt bort min medicin mot depressionen och kände mig rätt bra och stark när Johan dog. På min nya läkares rekommendationer tog jag än en gång hjälp av en liknande medicin, Sertralin, för att få hjälp i min sorgebearbetning. Detta har varit en välsignelse. Medicinen har hjälpt till med serotoninbalansen i hjärnan. Man känner egentligen inte av den alls. Något ”lyckopiller” är det inte, man får bara lite bättre flytkraft och sjunker inte så ofta och så lätt.
Nu har det gått mer än ett år och jag har bestämt mig för att försöka avsluta behandlingen. Eftersom jag vet, av min tidigare erfarenhet, att detta inte är så lätt, har jag alltså planerat min nertrappning och mitt avslutande till sommaren, då kyrkans verksamhet inte är så intensiv som under vår- och höstterminen, och då jag har en annalkande semester att se fram mot.
Och, som sagt, den sista veckan har varit väldigt tung. En kamp med mörka tankar och hopplöshet, med trötthet, förvirring och kreativ förlamning. En av dessa dagar tillbringade jag på Torpkonferensen uppe i Närke. En sommarkonferens med tusentals besökare, varav jag nog känner ett antal hundra mer eller mindre bra. Det var minst sagt en utmaning att bara orka vara på plats i nuvarande känsloläge. Jobbigt var det också att möta dem som inte orkade möta oss och därför helt enkelt inte såg oss. Fast jag förstår dem också. För inte är det väl så lätt att mitt i midsommarfesten och sommargrönskan plötsligt, bara för att man möter någon som bär på sorg, behöva tänka på och prata om döden. Och fast man verkligen inte alls måste tala med oss om det känner nog ändå många att man på något sätt borde det. Och… ja, jag förstår den som inte orkar. Och ändå gör så klart ont.
Avslutandet av min medicinering har utlöst en del abstinenssymptom som gör att jag inte riktigt känner igen mig själv eller mitt sätt att reagera. Jag blir skygg, lättirriterad och snarstucken, vilket inte är en särskilt smickrande eller bekväm insikt. Framförallt innebär detta ett nytt sätt att möta sorgen på, utan bedövning eller smärtstillande hjälp.
Det jobbigaste av allt är att jag inte orkar tänka på Johan så mycket just nu. Det gör helt enkelt för ont. Jag flyr bort från alla minnen för att de sticker mig som knivhugg i hjärtat. Fast det behövs inte mer än att jag möter hans blick på det lilla fotografiet på pianot, eller hittar någon liten sak som är hans, för att sorgen ska komma ifatt igen.
Ikväll, på väg hem från arbetet, åkte Maria och jag ändå upp till graven. Det var hemskt. Hemskt vackert var det, i svensk midsommartid, varmt, blommande och grönt. Så mycket liv överallt. Och hemskt smärtsamt, för då ska väl inte min så livsglada son ligga där, död. Det är så fruktansvärt fel alltihop.
Jag läste några bibelverser tidigare idag. Först en bön, och så ett bönesvar: Ps 30:8, 10-11: ”Till dig, Herre, ropade jag, Herren bad jag om förskoning… Lyssna, Herre, skona mig, Herre, bli min hjälpare! Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje.”
Jag har undrat över detta bönesvar: ”Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje.” Är detta möjligt? Jag sörjer inte längre min förlorade hälsa särskilt mycket. Det går nämligen - till slut - att förlika sig med, ja t.o.m. försonas med, sin egen förgänglighet. Men att sörja ett barn, det är någonting annat. Hur ska Gud kunna ta av oss vår sorgedräkt när det är vårt barn vi sörjer? Föräldrar ska vi ta avsked av. Det hör till livet. De hjälpte oss in i livet, och vi hjälper dem ut ur livet. Det är naturligt. Till och med man och hustru lovar varandra trohet ”tills dess döden skiljer oss åt”. T.o.m. i livets största fest, mitt i bröllopsfesten, finns denna realism: Vi kommer att åtskiljas en dag. Men barn ska inte dö före sina föräldrar. Hur försonas man med det? Om Gud ska klä av mig min sorgedräkt, vad innebär då det? Ska jag glömma Johan? Hur ska jag annars kunna tänka på honom utan att sörja över att jag aldrig får ha honom hos mig igen?
I små korta stunder har jag ändå känt det. Små korta stunder har ljuset från evigheten brutit igenom, och då jag sett det och trott det. Johan är hos Gud och det är också dit jag är på väg. Och i några sekunder har jag verkligen upplevt en ström av djup och väldigt glädje. Dessutom är detta det hopp jag bär, och som bär mig: en dag ska Gud ta av mig sorgens dräkt och klä mig i glädje, i en värld långt, långt bortom skuggorna.
Men kanske kan Gud också här och nu hjälpa sörjande föräldrar att byta sorgedräkten mot glädje. För Gud är ju allt möjligt. Och jag skulle gärna vilja tala med någon, som visste något om detta, genom egen erfarenhet. För kanske kan Gud, utan att sudda ut våra minnen och vår längtan, låta saknaden finnas kvar samtidigt som hoppet klär oss i glädje. Fast jag måste erkänna att jag fortfarande är kvar i bönen ”Herre, skona mig, Herre bli min hjälpare”, utan att helt vare sig sett, känt eller förstått bönesvaret.
Och ändå är Gud Gud.
Jag stavar på några ord av Bruce Springsteen: ”You can´t start a fire without a spark.” - Du kan inte starta en eld utan gnista. Det tror jag är sant. Och idag gnager dessa ord i själen. Kan man verkligen arbeta i något som heter ”församling”, när man måste kämpa för att alls orka möta människor? Vad gör man när själavårdaren behöver själavård, eller när förkunnaren måste kämpa med sina egna tvivel? Fast å andra sidan, pastorer som låtsas sväva över tillvaron, omärkta av egen kamp är väl knappast heller ett hoppets tecken. Är de inte bara tragiska?
Just nu är jag svag. Då behöver jag dra mig till minnes Paulus ord från 2 Kor 12:9-10: ”i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark.”
Vad säger aposteln? Han säger att vi kan vara de vi är, för att Gud är den han är. Vår svaghet är verkligen inget hot mot Gud. Tvärtom lär den oss att vi behöver Gud, och på det sättet blir vi en förkunnelse och ett tecken på att en verklig Gud rör sig i verkliga människors verkliga liv, och att Gud dessutom använder dessa verkliga människor, trots deras svaghet.
Dessutom måste man lära sig att suga hopp och livsmod ur livets glädjeämnen som biet suger nektar ur blomman. För de finns där, trots allt, bevisen på och påminnelserna om Guds existens och omsorg; i en väns tröstande ord, i en förebejares enkla bön, i en blommas skönhet eller i ett gott skratt. Därför bestämde vi oss för att göra en utflykt igår och åkte till djurparken. Det blev några bilder, minnesbilder, bilder som minner om Guds skaparkraft och skaparglädje. Och visst var det till någon hjälp. Dessutom har det vänt. Idag var bättre än igår. Imorgon blir säkert bättre än idag. Och ikväll, inför nattens vila, har jag ju också en bra bön att be: ”Herre, skona mig, Herre bli min hjälpare”. Amen
...
Mor
...
Dotter
...
En mor till
...
En kul bild. Den här geopardhonan har fött åtta (!) ungar i vår. Vi såg bara en (nedanför hennes fötter) och undrade var de andra fanns. Vi såg inga förrän vi kom hem och laddade upp bilderna i datorn. Och se... där var det ju, i skuggan i buskaget bakom mamma ligger de andra sju, som en enda stor mjuk och ullig hög.
...
Liten apa
...
Mjuk! Ettårsunge i sitt nya fina björnhäng(n)...
Den här gjorde Gud grymt bra tycker jag
...
Stor matglädje
...
Fotografens sista bild!
Om livetSkapad av Eftertankar tis, juni 22, 2010 16:18:12
...
I lördags hölls bröllopsfest i vårt land. Vackert var det. Och vackrast var förstås bruden. Så är det ju alltid.
Vi slog på TV redan vid sjutiden på morgonen när de första sändningarna redan inletts. Därefter stod den på fram till det vi släckte ner den först framåt natten mot söndag. Då hade redan Viktoria och Daniel varit man och hustru i snart nio timmar. Och inte bara blev han äkta man Daniel. Hans ”ja” framme vid altaret gjorde dessutom en prins av en så kallad ”vanlig man”. Och till det blev han även ”riddare av serafimerorden”, vilket lär vara en slags bekräftelse på att den äkta maken nu också är del av det svenska kungahuset. Jag kan inte minnas att min svärfar gjorde mig till riddare av någonting när jag sa mitt ja. Fast å andra sidan var jag rätt nöjd bara jag fick ta med hans dotter hem.
Lite delad kände jag mig nog ändå där jag satt. Det var nog det där med: ”Eders Majestäter, Eders Kejserliga Höghet, Eders kungliga Högheter, Excellenser, mina damer och herrar”, som inte riktigt landade med fötterna nedåt, för min del. Detta sätt att göra skillnad på människor, att räkna ner skaran från de viktiga till de vanliga, kändes både otidsenligt och olustigt.
Men visst dras man med i festyran. För man vill ju inte sitta där som en annan Lars Ohly och sura. Alltså hade vi bjudit hem familjen för att äta en egen festmåltid framför TV:n. Varför inte passa på att ställa till en alldeles egen liten fest mitt i allt?
Liksom alla (nästan) andra gladdes jag över Daniel och Viktorias värme och kärlek till varandra. För glimten i brudparets ögon fick såväl den fick den nyputsade Storkyrkan och högadelns juvelblänk som den festdekorerade slupen Vasaorden att förblekna.
Dessutom tyckte jag att dagen blev en fin påminnelse om äktenskapets betydelse. Och för det är jag särskilt tacksam.
Äktenskap, varför då?
- Du är känd bland våra ungdomar som ”han som säger att man inte ska bo sambo, så att man ändå tycker det är bra”, sa en pastor till mig. Jag har smålett åt det många gånger. För det är sannerligen ingen enkel sak att få människor att tycka att sådana åsikter låter bra längre. Naturligtvis bör dessa ord korrigeras en del. Hur du ska bo och vem du ska bo med bestämmer du själv. Aposteln Paulus skrev att ”De utomstående är det väl inte min sak att döma?”, 1 Kor 5:12. Det betyder att det inte är kyrkans sak att försöka kränga sin moral över den som inte vill vara en kristen, som vore den en tvångströja. Alltså är jag för ett samhälle där var och en själv väljer väg och levnadssätt. Men om nu någon skulle fråga mig hur man följer Jesus, måste jag naturligtvis svara på vad jag tror om det. Och då är det faktiskt min rätt otidsenliga övertygelse att en kristen inte bör bara vara samboende med sin partner. Och för en sådan övertygelse får man sällan några applåder i vår tid. Men ge mig åtminstone några minuter till.
Min tro är att äktenskapet inte borde uppfattas som ett krav utan som en lösning. De bibliska texterna omkring äktenskapet är mycket gamla. De går tillbaka till Bibelns andra kapitel. Först skapar Gud himmel och jord, och säger att allt är gott. Men så plötsligt säger Gud, för första gången i min Bibel, att någonting inte är gott. Nämligen när Gud ser att mannen är ensam. Och ensamheten är inte god. Inte ens om man lever i paradiset. Och därför instiftar och välsignar Gud äktenskapet, för människans ensamhets skull.
Jo, jag vet att det finns ensamma äktenskap också. Liksom jag vet att det finns äktenskap som verkligen inte förtjänar att kallas för välsignelse. Men det goda äktenskapet är verkligen både en ensamhetskrossare och en välsignande kraft.
En snabb historisk analys
Aristoteles menade att vänskapen mellan man och kvinna verkar finnas där av naturen. Efter upplysningstiden växte en skola fram som istället menade att människans naturliga tillstånd var att leva promiskuöst i flockar eller stammar, d.v.s. ha många olika sexuella relationer inom den egna gruppen. Detta var nu mer ett uttryck för en politiskt ståndpunkt, eller kanske för ett önsketänkande, än en slutsats av ett historiskt studium. Jo, vissa kulturer har varit polygama, d.v.s. förespråkat månggifte, vilket nästan alltid har betydd att de varit polygyna, d.v.s. att en man haft flera hustrur, som ett uttryck för framgång och makt. Men historiskt sett har monogamin, d.v.s. äktenskap mellan en man och en kvinna, varit normen i nästan alla kulturer.
I det gamla jordbrukssamhället var äktenskapet ofta ett säkrande av den ekonomiska tryggheten. Men i takt med att människor i industrisamhället fick det bättre ställt och mer tid att disponera för relationer blev också kraven på relationerna och kraven på romantik allt större. (Jag sa inte att det var dåligt.) Därmed blev också kraven på att äktenskapet skulle tillfredsställa känslomässiga och sexuella, såväl som intellektuella behov större.
Kvinnans intåg i arbetslivet, med egen lön och egna förmåner lade in nästa växel i utvecklingen. (Jag sa verkligen inte heller att detta var dåligt.) Ekonomiskt starkare kvinnor kunde nu börja fundera på äktenskapet som ett val på ett helt nytt sätt. På detta följde den nya feminismens äktenskapskritik. Tanken på att en kvinna bara kunde förverkligas genom barnafödande och hemarbete avfärdades.( Längst gick kanske Andrea Dworkin som liknade äktenskapet med prostitution.) Och någon föreslog att äktenskapet borde ersättas med ett rullande femårskontrakt där olika ansvarspunkter gällande hemmet kunde regleras i ett juridiskt gällande dokument. Den stora allmänheten ville dock inte ta till sig detta att relationer skulle regleras genom juridiska dokument om vem som skulle sköta disken och vem som skulle ta hand om tvätten.
I takt med att förväntningarna på äktenskapet växte, växte också antalet skilsmässor. Men var detta ett utslag av att man inte längre trodde på äktenskapet eller var det ett utslag av att man trodde alldeles för mycket om det? Blev kraven på tillfredsställelse och perfektion och lycka till slut så stora att ingen människa klarade av att leva upp till dem?
Länge var skilsmässan de rikas privilegium, då detta steg förr ofta utmanade hela den ekonomiska grunden, särskilt för den mest utsatta av de två parterna, vilket i klartext oftast var kvinnan. I den nya ekonomin blev så småningom separationen fleras möjlighet. Och den nya självklara trosbekännelsen löd: Om kärleken dör, dör också äktenskapet. Alltså blir jakten på lycka och tillfredsställelse då ofta vägen ut ur den gamla stagnerade relationen och in i en ny.
En stabiliserande faktor
Så är då samboskap och diverse korttidsrelationer ett tecken på att äktenskapet är dött i vårt land? Nej, visar det sig. Tvärtom. Allt fler gifter sig igen. De senaste årens statistik visar att trenden har vänt. Fast det ser förstås ofta annorlunda ut nu, i jämförelse med hur det var förr. Förr var en vigsel en slags start på en ny relation där två människor började leva tillsamman. Idag är vigseln oftare en akt som befäster och förstärker en redan etablerad relation, inte så sällan med barnen som brudnäbbar. Och statistiken visar att detta konsoliderande av en relation faktiskt fungerar. För samboende par skiljer sig dubbelt så ofta som gifta par. Äktenskapet är med andra ord en stabiliserande faktor i familjens liv.
Och en välsignelse
Jag tror att den är mer än så. Jag tror att statistiken skvallrar om en välsignelse. Jag tror att det är en välsignelse när två människor ger sig till varandra och bekräftar detta inför Gud och samhälle. Äktenskapet skyddas av löften. Löften som vi naturligtvis kan svika. Men också det tar emot. För när vi sviker kan vi ju faktiskt uppleva det just som ett svek. Någonting som inte är sant om vi inget lovat. Att offentligt tydliggöra, och för sig själv och sin älskade klargöra, vad det är att leva i ett livslångt äktenskap, inför Gud och inför goda vänner, är en god grund för ett gemensamt liv.
Dessutom är äktenskapet en välsignelse för barnen. Undersökningar visar att barn mår bra av äktenskap. Även om det så klart också beror på hur äktenskapet fungerar eller inte. Men få saker skadar ett barn så mycket som att inte ha tillgång till sin pappa (eller mamma). – Som feminist ville jag inte tro det, skriver Maria Kefalas, en sociolog som studerat äktenskaps- och familjefrågor och som är medförfattare till boken ”Promises I can keep: Why poor mother put motherhood before marrige”. – Mödrar säger ofta till mig, fortsätter hon, att de kan vara både pappor och mammor till sina barn. Men det är inte sant. Deras mammor kanske klarar sig utan den mannen i sina liv, men det gör inte deras barn.
Men måste då mannen verkligen vara gift med kvinnan för att ge sina barn detta stöd? Nej, inte om han ändå beter sig som en gift man, svarar Robert Rector, som arbetar med social- och familjefrågor på tankesmedjan ”Heritage foundation”. - Inte om han fortfarande är beredd att satsa den största delen av sin inkomst på sina barn. Inte om han fortfarande är beredd att 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan ge sig helt åt sina barns hälsa och välbefinnande. Inte om han fortfarande är beredd att hjälpa sina barn genom att skapa ett tryggt hem med föräldrar närvaro och stöd. Men tyvärr händer det sällan, menar Robert Rector. När ett barn föds in i en relation utan äktenskapets löften och överlåtelse utsätts den relationen för ett helt nytt tryck. Den nyblivna mamman börjar snart också att ställa ”hustruliknande krav” på sin man, och utan äktenskapets överenskommelser är han alltför ofta snart ute ur huset.
Nej, lätt är det inte att leva i relationer, och särskilt inte i en livslång kärleksrelation, som ska hålla för både nöd och lust. Snart övergår den första passionen i mycket konkreta frågor som: - Vem ska byta blöja nu? Eller: - Vem ska tömma kattlådan? Och alla äktenskap är inte välsignelser. Vid något tillfälle har jag som själavårdare t.o.m. varit tvungen att säga till en misshandlad part i en sådan relation att: - Du måste bryta upp. Men i grund och botten är ett äktenskap inte ett måste, utan en gåva. Det har jag inte bara läst i en bok. Det har jag upplevt. Jag växte en gång som barn upp i ett äktenskap som havererade. Jag vet något om vad det är att vara ett skilsmässobarn. Men jag har också själv varit gift i mer än 27 år nu. Och jag älskar min fru, inte bara lika mycket som för 27 år sedan, utan också mycket djupare. Jag var 19 år gammal den gång jag lovade att vara trogen i nöd och lust. Men vad visste då jag om så stora ord? Nu vet jag mer. Och jag är så glad för att jag fått utforska dem tillsammans med Maria. Jag önskar Daniel och Viktoria detsamma.
Om livetSkapad av Eftertankar ons, juni 09, 2010 14:28:42
...
Jag tycker mycket om Tomas Sjödins bok ”Eftervärme”. Inte minst tycker jag om titeln. Den får mig att minnas en liten episod i vår familj. Den utspelade sig under vår tid i Huskvarna för många år sedan. En dag tog vi med barnen till ”Dumme mosse”, ett fantastiskt strövområde söder om Jönköping som till största delen består av kala högmossar. Växt- och fågellivet är rikt och fascinerande och för barnen var det alltid lika spännande att få springa omkring på gångplankorna på den långa spångade leden över mossmarkerna. Men våren var tidig och regnig, och kylan åt sig alltmer inåt. Snart frös lilla Johanna om händerna. Efter fikat vid grillplatsen, med många kilometer kvar att gå var det alltså inte alls roligt längre. Vad gör man då? En snabb idé, och jag tog en lagom stor sten och lade den i elden en stund tills den var genomvärmd. Därefter tog vi den ut ur elden och lät den svalna. När den var lagom varm lade jag den i Johannas händer, som bar på sin sten och blev varm (och glad) av eldens eftervärme i stenen.
Eftervärme kan också vara ett minne av någon som lämnat oss. Jag har inte sörjt min svärfar särskilt mycket, men jag saknar honom ofta. Ingemar var gammal och beredd att avsluta sitt liv. Han längtande till Himlen. Nu är han där. Det går att förlika sig med det. Men saknaden efter en så varm människa blir naturligtvis både självklar och påtaglig. När jag tänker på honom blir jag varm inombords, för alla fina minnen är så fulla av eftervärme.
Eftervärme. Jag går omkring i huset. Vi har just avslutat vår präst-och-pastors-frukost-samling. Den här morgonen hade jag förmånen att få vara värd. Nu känner jag värmen i huset. Det är varmt efter de tända ljusen och efter kroppsvärmen av så många i ett rum. Men framför allt känner jag mig varm i själen, för goda vänner är verkligen en Guds gåva, och dessa, mina kollegor har med tiden blivit så mycket mer än bara kollegor. De har blivit mina vänner. Vi har delat mycket tillsammans. Och eftervärmen efter deras besök och vårt fina samtal dröjer sig kvar, länge.
Samtalet har rört sig hit och dit. – Vinden blåser vart den vill, sa Jesus en gång, och lade därtill att så är det också med dem som drivs av Anden. Och så är det nästan alltid med våra samtal. Nästan aldrig har vi ett ämne för dagen, och aldrig någon dagordning, men alltid mycket att prata om. Det är som om kreativiteten trivs bäst i det informella och livsnära, och som om den ofta kvävs i alltför strama tyglar. Idag har det handlat om nöden i samhället, om behov av själavård och sociala insatser. Tyvärr märker den som försöker göra något snart också att ingen kan göra allt. Vi delar även den frustrationen med varandra. Någon berättar om kyrkans läger för dem som inte har möjlighet att få någon annan semester under sommaren, och glädjen i att få göra detta, men också smärtan i att vara tvungen att säga nej när alla rum är fyllda. Och vi känner alla igen det, på ett eller annat sätt. Kyrkan ska engagera sig i människors nöd, men ingen kan göra allt. Så vad gör man då?
Det påminner mig om den bibeltext jag arbetar med inför söndagens gudstjänst, och jag delar dessa tankar med mina vänner. Det är tankar som fötts i mötet med berättelsen om ”brödundret”. Fem fiskar och två bröd inför 5000 mäns hunger. Vad förslår det? Det var också lärjungarnas fråga när de lägger allt i Jesu händer. Han välsignar det de har och befaller dem att dela med sig. Och när alla ätit sig mätta räcker resterna till för att fylla tolv korgar.
Hur ofta står vi inte där? Det vi har verkar så lite. Det som behövs verkar oändligt. Men också lite kan vara mycket när det är allt vi har. I Guds händer kan våra resurser förmeras och räcka längre än vad vi vågade tro.
Den tanken vill jag bära med mig - och bäras av - idag: Också lite kan vara mycket när det är allt vi har. Också lite kan mätta många när det först lagt i Guds välsignande händer.
Om livetSkapad av Eftertankar ons, maj 26, 2010 09:54:00I mer än ett halvår har jag planerat och sett fram mot en liten predikoserie om tre predikningar. Tre predikningar om Himlen. Det har förstås varit ett projekt med djupa personliga undertoner. Från första början har det handlat om vårt eget sökande efter hopp och tröst och kraft att leva vidare efter Johans död.
Man kan först tycka att tre veckor verkar vara rätt mycket tid, men att ”tränga in” en evighet i tre korta veckor visade sig vara en mäktig pedagogisk utmaning. Vill du så här i efterhand ta del av resultatet finns alla tre föredragen upplagda i textformat eller på ljudfiler på vår kyrkas hemsida: korskyrkan.org.
Så infinner sig ett särskilt fenomen som varje pastor eller församlingsarbetare med tiden lär känna. Jag antar att det är en erfarenhet jag även delar med andra yrkesgrupper, som konstnärer, projektledare, konsertarrangörer o.s.v. Nämligen detta att leva helt i och för ett projekt under en kort begränsad tid. Och så plötsligt… är det över.
Ibland är det som att gå rakt in i ett vakuum. Man har levt helt med tankar, känslor och engagemang i någonting som plötsligt är gjort. Alltså behöver man tid för återhämtning, en slags kreativ träda. Sådana stunder infinner sig lätt en stor och gapande känsla av tomhet där man får kämpa med frågor som: Vad tjänade det till? Vad blev det av alltsammans?
Faktum är att detta hör till min tjänst som en självklar del av alltihop. Nästan varje vecka lever jag med söndagsgudstjänsten framför mig och i kampen med att ”ha något att säga”. När jag väl får upp vittringen blir jag som en gammal jakthund som bara vill dra åt ett håll. Jag lever helt intensivt i mina texter och i Bibelns; läser böcker, samtalar med andra, skriver, river, skriver nytt. När söndagen kommer vaknar jag tidigt. Hela dagen är upplagd mot framförandet. Jag kommer till kyrkan och möter alla andra som ska medverka i samlingen. Vi samlar oss, talar oss samman och ber för varandra och alla andra. Mötet med församlingen på söndag förmiddag är veckans givna höjdpunkt. Och plötsligt… är det över.
Fast häromdagen fick jag ett fint litet brev från Linda. (Om du bara visste vad det har betytt för mig Linda!) Jag var Lindas pastor en gång. Idag läser hon för att själv utbilda sig till församlingsarbetare. Vi möttes en gång för länge sedan när hon var en tonårstjej, som kom med sin familj till vår kyrka i Östergötland. En intensiv och härlig liten tjej, full av liv och idéer. Med sitt brev ville hon nu tacka mig för vad mina predikningar betydde för henne då. Då… för snart 20 år sedan. Sådant händer. Jag brukar kalla det för ”skatteåterbäring”. Små brev, mail och hälsningar, som påminner oss om att det inte alls bara tar slut. Att ord som bär en hälsning från livets Gud till en medvandrare har en alldeles egen livskraft. Eller som Bibeln själv säger det, Jes 55:10-11: ”Liksom regn och snö faller från himlen och inte vänder tillbaka dit utan vattnar jorden, får den att grönska och bära frukt, och ger säd att så och bröd att äta, så är det med ordet som kommer från min mun: det vänder inte fruktlöst tillbaka utan gör det jag vill och utför mitt uppdrag.”
Och en sak är säker: Himlen är inte över och evigheten tar inte slut bara för att jag har avslutat min predikoserie. Jag älskar ett litet citat från den gamle metodistpastorn John Wesley: ”Det bästa återstår!”
Detta kommer heller inte vara sista gången jag predikade om Himlen. Faktum är att jag kommer att fortsätta att påminna dig om detta så ofta jag bara får tillfälle. För vi är nog trots allt inte alltför många som talar om Himlen, i en tid där det mesta tycks handla om ”här och nu”.
I mina förberedelser för min serie om Himlen stötte jag på ett härligt uttryck. Jag tror att det var den amerikanske pastorn Max Lucado som vid ett tillfälle talade om en soluppgång som ett ”postcard from Heaven”, d.v.s. som ett ”vykort från Himlen”. Förra veckan hade jag en ledig vecka. En semestervecka, som en liten oas mitt i allt arbete, att viga för eftersatta uppgifter i hemmet. Förra veckan lade jag alltså min tid åt att ordna med vår altan. Vilket sannerligen var på tiden. Från Himlen och ner i jorden med andra ord. Vilket visade sig vara en inte alltför lång väg. Här kommer några bilder från resultatet. Eller några små vykort från Himlen.
...
...
”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett, vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?” (Ps 8:3-4)
...
...
”Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er… Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.” (Matt 6:28-30, 33)
...
...
"Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker." (Jak 1:17)
Om livetSkapad av Eftertankar ons, maj 12, 2010 11:37:04Det är onsdag förmiddag, en grå dag som lovar regn. Och snart är det dags för en härlig, rykande, varm kopp kaffe. Varför älskar man detta? Kanske för att den lilla koppen bjuder på en efterlängtad paus, och en enkel belöning när någonting gått bra, eller kanske en välbehövlig tröst när någonting gått mindre bra. Och att ”komma in på en kopp” är en invit till ett otvunget samtal, mitt i steget och mitt i vardagen.
Med min kopp i handen ska jag sedan sätta mig i min ”tänkarstol”, inköpt på Myrorna för ett antal år sedan för en summa av 225 kr, lägga upp fötterna på fotpallen och börja förberedelserna för min sista predikan i en serie om tre över ”Himlen”, d.v.s. över det kristna framtidshoppet.
...
...
De två första samlingarna har varit väldigt spännande. Många reaktioner har det blivit, och många fina samtal omkring ett ämne som tydligen berör oss med oväntad kraft. Varför gör det det? Jag kan inte låta bli att tänka på John Elderedges märkliga liknelse i boken ”The Journey of Desire”. Den handlar om ett sjölejon som bor i en öken. Detta sjölejon har på något sätt kommit bort från havet och lever nu i torra och dammiga ökentrakter. Men fast det inte längre kan minnas vare sig havet eller det gamla livet finns det någonting i dess inre som säger att någonting är fel, och en längtan tillbaka till dess gamla omgivning som inte kan dövas: - Hur sjölejonet en gång kommit till detta karga land var det ingen som längre kunde minnas. Allt hade hänt för så länge sedan. För så länge sedan att det faktiskt tycktes som att det alltid funnits där. Inte för att han hörde hemma på en så torr plats. Hur skulle han kunna göra det? Han var ju trots allt ett sjölejon. Men som du vet: när du väl har levt riktigt länge på en och samma plats, hur udda och märklig den än ter sig, så börjar du med tiden att tänka på den som om den vore ditt hem.
Så är det nog. Sekulär filosofi säger att det här är allt. Och kanske har vi levt på den här jorden, åtskilda från Gud, så länge att vi verkligen börjat tro på det. Men Bibeln säger att Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan. Som sjölejonet i öknen har vi kanske bott här så länge att vi börjat tänka på detta livet som om det vore allt, och på den här jorden som om den vore vårt enda hem. Fast vår längtan tycks veta något mer: Det finns ett hav. Det finns en evighet. Det finns en Gud. Och när vi påminns om detta berör det oss så djupt.
...
...
Igår kom jag ihåg en liten händelse. Det var under vår avslutande bönestund efter ett långt sammanträde i församlingsledningen. Vi bad för några vänner som behövde vår omtanke. Någon använde orden i sin bön: - Gud, vi lyfter dem upp inför dig… Jag drogs in i dessa ord om att få lyfta upp människor en stund. Lyfta dem upp ur sorg, svårighet och bekymmer och in i Guds ljus och kärlek. Och plötsligt mindes jag en liten händelse för ganska många år sedan. Vi hade just flyttat till Huskvarna. Johan var kanske 7 år gammal och Mikaela 5, när stadens hockeylag bestämde sig för att göra en satsning på barnfamiljerna och dumpade biljettpriserna rejält. Jag tvekade. Ville ju inte att mina barn skulle börja hålla på fel lag. Alltså höll jag först ett litet föredrag hemma i köket om att vi i vår familj hållit på Färjestad sedan Ulf Sterner gått i kortbyxor, och att det nog så måste förbli. Därefter åkte vi till arenan för att mina barn skulle få se sitt livs första ishockeymatch. Vi fick några av de allra sista biljetterna… och kom därmed längst bak på ståplatsläktaren… d.v.s. bakom HV klacken. Vilket betydde att det enda Johan och Mikaela såg, från sin position nere på golvet, var (benen på) arga unga män som skrek och slog på trummor. Och där skulle vi alltså stå i två timmar. Behöver jag skriva att de snart ville hem?
För att de åtminstone skulle få något mer intryck av denna händelse än fötter och ben försökte jag lyfta upp dem så långt och länge jag orkade. Alltså tog jag min lilla femåriga tjej, lyfte henne rakt upp, och ropade: - Ser du någonting? Och plötsligt skiner hon upp som en sol och ropar rakt ut med hög röst och stor triumf: - Jaaa, jag tror att jag ser pucken!
Sen gick vi hem.
Jag tror att detta också har varit min uppgift dessa samlingar, liksom det återigen kommer att vara det nästa söndag. Det har varit min uppgift att försöka lyfta mina åhörare en stund, upp över grus och damm, upp över vardag och slit, upp över sorg och saknad, för att ropa ut min fråga: - Ser du någonting?
Och så här svarar aposteln Johannes i en av de bibeltexter jag strax ska sätta mig ner med för att djupläsa och be inför, Upp 21:1-5: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: "Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta." Och han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt."
...
...
Imorgon är det Kristi Himmelsfärd. Det påminner mig om kyrkan som brukade anordna sina bussresor för församlingens äldre medlemmar varje år, just vid Kristi Himmelsfärd. Det här året skulle det bli lite speciellt. Det här året skulle nämligen församlingens pastor delta i utfärden, varför man i kyrkans annonsering kunde läsa följande: - Glöm inte Kristi Himmelsfärd. Pastorn följer med i år.
Jag vet inte om det blir i år för min del. Men en dag följer jag med Jesus hem. Och ju mer jag läser om och försöker förstå vad det är för plats han kallar hem, desto mer ser jag fram mot den dagen.
