Eftertankar

Eftertankar

Det är redan gjort!

Om livetPosted by Eftertankar Mon, April 16, 2012 15:28:47


Hur ofta händer det att du känner dig riktigt, riktigt lyckad? Hur ofta går du hem från jobbet och säger till dig själv att idag, idag var du bra? Det är förstås inte fel att känna så. Men jag tycker nog att det är svårt att känna så. För hur mycket jag än arbetar; hur jag än skärper mig och försöker göra mitt bästa, så är det ändå inte svårt att finna någon som önskar att jag skulle gjort det på annat sätt, gjort det bättre eller som hittar något som inte alls blev gjort. Och vad gör du då, när ditt bästa inte räcker?

Det sägs ibland att vi alla bär omkring på tre stora frågor: Vem är jag? Duger jag? Får jag vara med? Och att de svar vi finner på dessa frågor kommer att forma våra liv.

Jag tror att det finns mycket sanning i det. Jag samtalar ibland med dem som har svårt att besvara den första frågan: Vem är jag? Kampen med identiteten ger en jobbig konturlöshet åt livet, leder till svårigheter med gränssättningar och gör att snart vem som helst kan klampa rakt in och ta över.

Och jag samtalar ibland med dem som inte fick vara med, som kanske blev mobbade i skolan, och t.o.m. gick osedda genom kyrkan, och tänker då ibland på det där barnet i Tove Janssons berättelse om Mumindalen; på flickan som till slut blev osynligt, helt enkelt för att inget såg henne. Och frågan, ”duger jag”, jag den tror jag att de flesta av oss bär omkring på ibland.

Så undrar jag: vad händer då om vi släpar med oss denna fråga in i vår gudsrelation, utan att få den besvarad på ett sätt som gör att vår oro stillas? Vad händer om min ständiga fråga också inför Gud blir frågan: - Duger jag?

Och hur… Hur ska då vi som vet att Paulus har rätt när han skriver att ”alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”; hur ska då vi som vet att det nog fattas rätt mycket i våra liv och att vi ofta sviker både Gud, oss själva och varandra; hur ska då vi någonsin kunna känna att vi duger? Johannes skriver ju, 1 Joh 1:8: ”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss.”

Hörde du? Om vi förnekar vår synd kommer vi inte att kunna bedra Gud, och kanske inte heller de människor som känner… men oss själva. Att inte våga se och möta sanningen löser inget. Missbrukarens första steg möt det nya livet är att se sin situation. För att därefter kunna förändra den. Men självbedrägeri är aldrig en väg ut ur något problem. Så, tillbaka till frågan: Hur ska då vi som vet att vi har syndat någonsin kunna känna att vi duger inför en helig och felfri Gud?

Jag skulle vilja ta mig an denna fråga en stund idag. Om du är färdig med den kan du ju alltid tona ut mig och gå in i din inre bönekammare, och ägna dig åt stilla tacksägelse, över att du funnit din frid, alternativt be för alla oss andra. Men jag skulle vilja tala till dig en stund, som fortfarande står där med frågan, inte bara inför människor utan också inför Gud: - Duger jag? Kan jag våga mig fram? Vågar jag frimodigt lyfta min blick och möta Gud?

Med risk för att, till att börja med, göra det ännu värre för dig måste jag nog trots allt ta dig med till en plats dit vi sällan vågar oss, men dit vi alla ändå en gång kommer att komma. För så säger faktiskt Bibeln att det är; nämligen att det finns något som heter ”domens dag”; d.v.s. en dag då sanningen ska komma ifatt oss alla.

Först verkar detta kanske bara mörkt och hotande för oss. Fast vid närmare eftertanke tycker vi kanske inte så. Det fanns väl ändå ett skäl till att man anordnade Nurnbergsrättegångarna efter andra världskriget, satte upp en krigstribunal i Haag efter Balkankriget eller ville ha en sanningskommission i Sydafrika efter apartheittiden. Vi vill nog ändå att rätt ska vara rätt; att livet ska spela roll, att de starka inte obestraffat ska få kränka de svaga, eller de rika suga ut de fattiga. För utan rättvisa saknas något viktigt i grunden för våra relationer med varandra. Och någonstans djupt, djupt inom oss så vill vi inte att det skulle vara så enkelt för Hitler så att han bara kunde trycka på en avtryckare och därmed slippa stå för vad ont han gjort. Utan rättvisa härskar djungelns lag, och så vill vi inte ha det. En frisk människa äger rättpatos. Inte sant?

- Tror du på en Gud som dömer?, frågar någon. Och mitt svar blir alltid ja. - Men är det inte en motsättning mellan att tro på en dömande Gud och en kärleksfull Gud. Jo, det kan man kanske tycka först. Men knappast vid närmare eftertanke. För skulle då verkligen en kärleksfull Gud, som vet allt och ser allt, kunna vända bort sin blick för all ondska och låtsas som han inget ser? Nej, en sådan Gud vore inte kärleksfull, bara likgiltig. Och därför… därför ska kärlekens Gud hålla dom en dag.

Lyssna till några bibelverser. Först går ordet till Jesus, Matt 12:36: ”Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag.”

Jesus säger alltså att sanningen en dag ska komma ifatt, och att det då spelar roll hur vi levt våra liv, och dessutom vad vi sagt.

En dag, läser vi i Bibelns sista bok, ska dessa ord ljuda i himlen, Upp 14:7: "Frukta Gud och ge honom er hyllning, ty stunden för hans dom är inne. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden och havet och vattenkällorna."

Och Paulus lägger till, 2 Kor 5:10: ”Ty alla skall vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont.”

Oftast ökar vi läsetakten när vi kommer till liknande bibelverser. Men det kanske vi inte borde göra. Ibland ska man nämligen också ställa sitt liv inför de allvarliga texterna, för att pröva sig själv i deras skarpa ljus.

- Tack Micael, nu känner vi att vi duger. J

Kanske inte, men vi var helt enkelt tvungna att gå hit först, för att möta också denna sanning. Vi har alla syndat. Och vi vet det nog. Och när vi vet det börjar vi kanske försöka att söka egna lösningar. För här i denna insikt uppstår religioner. Man brukar säga att de flesta religioner bygger på lagen om sådd och skörd, d.v.s. det du sår det får du skörda. Eller rakare uttryckt: Du får vad du förtjänar.

Här tänker sig olika religioner ett möte med Gud eller kanske med många gudar som ger direktiv, metoder eller lagar. Gud träder fram, med lagar om hur vi borde leva. Och om du lever efter dem så kanske att du kommer att klara dig den dag det är din tur att stega fram på domens dag.

Vad är då det stora problemet med detta?

Det finns två stora problem: Det första problemet är vi själva. Det räcker inte med att veta vad som är rätt och riktigt om man inte också förmår leva efter det. Och det har vi nog gemensamt med varandra, hela det stora människosläktet, och oavsett vilken religion vi ansluter oss till. Vi är trotts allt bara människor och vi fortsätter att svika Gud, oss själva och varandra.

Det andra problemet är det att vi på detta sätt aldrig kan veta om vi duger. Hur mycket måste man lyckas med för att det ska vara nog? Hur ofta måste man be, hur mycket pengar måste man ge, hur långt måste man läsa, mycket av sig själv måste man förneka, och vad i all världen gör man när man misslyckats? Sanningen blir då att man bara kan hoppas på det bästa. Men aldrig någonsin kan man veta det säkert: Vem var jag? Duger jag? Får jag vara med när Gud öppnar sin Himmel?

Det är nu… Det är just precis här vi borde läsa De Tre Orden; de tre viktigaste ord som någonsin sagts på jordens ytan, någonsin, alla kategorier. Lyssna alltså till dagens predikotext. Vi går då tillbaka till Golgata, och till Jesu dödskamp på korset. I slutet av sitt lidande erbjuds Jesus lite surt vin, tänkt som en liten, liten lindring. Och Johannes berättar, Joh 19:30: ”När Jesus hade fått det sura vinet sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.”

Tre ord i vårt språk, ett enda i den grekiska ursprungstexten: - Det är fullbordat!

Tre ord som rymmer en evighet. Och som sammanfattar min Bibel. Tre ord som kommer till mig när jag bävande närmar mig den stora sanningstribunalen. Tre ord som förändrar allt. Tre ord som ger frid. Tro ord som rätar ryggar. Tre ord som ger visshet och frimodighet. Tre ord, som blir hela grunden för min frälsning.

Det grekiska ordet är tetélestai. Det kunde t.ex. användas när en författare satt sista punkten efter sista meningen i sin bok, eller när en konstnär dragit sista penseldraget på sin tavla. Så sätter Gud den sista punkten bakom vad som finns att säga i frågan om frälsningen; och så lägger Gud det sista penseldraget till Jesu liv i dessa ord: - Det är fullbordat. Tetélestai.

oOrdet kunde också användas när en tjänare hade fullgjort sitt uppdrag och avrapporterade det till sin uppdragsgivare, som när Jesus ber i Joh 17:4: ”Jag har förhärligat dig här på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra.” Tetélestai. Det är färdigt.

Intressant nog kunde uttrycket också användas när prästerna undersökt ett offerlamm. Då kunde det bekräftas att lammet var utan fel med just detta uttryck. Tetélestai. Slutligen kunde köpmänen säga sitt tetelestai för att bekräfta att nu var allt betalt.

Vad är det då Jesus menar? Han menar nog en massa saker med dessa ord. För det första knyter de förstås till den del av Bibeln vi kallar Gamla Testamentet. Jesus kom verkligen inte för att starta en ny religion. Han kom för att fullborda det Guds profeter talat om genom hela Gamla Testamentet. Över 300 profetior, kanske 330, någon sa 333 gick i uppfyllelse i och med Jesu liv. Förstår du djupet i dessa siffror? I årtusenden hade profeter mejslat fram en detaljerad gärningsmannaprofil av en kommande Frälsare. Här fanns detaljer som vad han skulle komma att säga, var han skulle födas o.s.v och de större dragen som vem han skulle vara, vad han skulle göra, hur han skulle dö och att han skulle uppstå, tre dagar efter sin avrättning. 29 av dessa profetord uppfylldes just den här dagen, d.v.s. långfreddagen; en som dag var märkvärdig kartlagd sedan århundraden tillbaka.

Utöver detta finns många, många antydningar om vem Jesus skulle vara och göra genom, t.ex. offersystemet i templet där ett djur kunde offras i en människas ställe. Men detta, skriver Hebreerbrevets författare, var bara ett provisorium som pekade fram mot Jesu död på korset, för världens synd. Det är allt detta Jesus nu sammanfattar i orden: - Det är fullbordat.

För det andra betyder det att han liv är ett fullbordat liv. Det är helt omöjligt för Jesu fiender när de skulle finna något att anklaga honom för. Till slut måste de ljuga och hitta. Bibeln säger nämligen, Hebr 4:15: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.” - Som vi… men utan synd.

Ingen av oss kan dö med hans ord. Ingen av oss lämnar fullkomliga och fullbordade liv bakom oss. Alla lämnar vi något ofullbordat. Men inte Jesus. Hans liv är fullbordat.

Sist av allt betyder hans ord att vår frälsning är fullbordad. Om det enda du hade att hoppas på är att du skulle följt Guds bud nog bra, helst till punkt och pricka, så vet du att ditt hopp är för svagt. Du vet att du inte är utan synd. Du vet, att om sanningen ska fram, har du svikit många, många gånger.

Vårt hopp ligger i ett kort ord, nämligen i ordet ”nåd”. Paulus beskriver det så här, och nu väljer jag för enkelhetens skull att citera Nya Levande Bibeln, Rom 3:21-27: ”Men nu har Gud visat oss en annan väg att bli skuldfria inför honom än genom att försöka lyda allt som står i Moses lag. Och denna väg har Gud hela tiden talat om genom Moses lag och profeterna. Vi kan bli skuldfria inför Gud genom att tro på Jesus Kristus. Och detta gäller alla, vilka vi än är. Alla har ju syndat och förlorat gemenskapen med Gud, han som kan rädda oss. Men nu har han gett oss en möjlighet som vi inte förtjänar. Han har visat oss nåd och låtit oss bli skuldfria inför honom genom att låta Jesus Kristus köpa oss fria från vårt slaveri under synden.

Gud lät Jesus offra sitt blod och ta straffet för våra synder, för att alla som tror ska få förlåtelse. Gud ville genom detta visa hur fullständigt god och rättvis han är. I sitt stora tålamod lät han straffet vänta för de synder som människor begick för länge sedan. Och nu i vår egen tid lät han Jesus dö och ta vårt straff. Ja, Gud visade sin godhet genom att låta oss bli skuldfria inför honom om vi tror på Jesus. Har vi då något att skryta med när det gäller vårt förhållande till Gud? Nej, absolut inget, för det är inte genom våra goda gärningar vi har försonats med Gud, utan genom vår tro.

Det är detta som ligger i Jesu ord från korset. Du och jag kunde inte leva helt rätt inför Gud, inte ens om vi visste hur vi borde leva. Vi syndar ändå. Därför kom Jesus och levde ett liv utan synd, och på något sätt lät Gud honom istället ta din synd och dö i ditt ställe. Nåd är nämligen att få byta med Jesus. Han tar din sopsäck full av gamla synder och misslyckanden, och du får det han förtjänat, d.v.s. gemenskap med Gud.

Lyssna nu: Det är därför en kristen kan ha frid med Gud. Och det är därför Johannes skriver att vi kan se fram mot domens dag med frimodighet, 1 Joh 4:17. Skulle den frimodigheten bygga på hur bra jag lyckats med mitt liv så vore det inte mycket till frimodighet i mitt fall. Men nu är det så här: Jesus har lyckats. Han har levt ett fullbordat liv. Han är utan synd. Och Gud har ordnat det så att man vid Jesu kors kan få byta med honom. Där tog han det jag förtjänat. Där fick jag det han förtjänat. Det är det som är kristen tro. Hans ord: - Det är fullbordat är hans gåva till dig som vill ta emot den.

Det berättas om Alexander Wooten, en något excentrisk evangelist på sin tid, hur han fick besök av en ung man utan sinnesfrid. – Vad ska jag göra för att bli frälst?, frågade han. – Det är försent, svarade Alexander Wooten, vände bort blicken och fortsatte arbeta. Då blev den unge mannen mycket upprörd: - Menar du att det är försent för mig att göra något för att bli frälst?, frågade han. Ja, svarade Wooten, det är för sent. Det är redan gjort. Och det enda du behöver göra är att tro det.

Vem är jag? Duger jag? Får jag vara med?

Dessa tre frågor besvaras vid korset.

Vem är du? Du är älskad av Gud. För ”Så älskade Gud världen att han gav den sin enfödde son…” Vilken oerhörd prislapp sätter inte dessa ord på ditt liv!

Duger jag? Ja, genom tron på Jesus får du hans liv dig tillgodoräknat. Han duger, och därför duger du.

Får du vara med? Menar du allvar? Ser du inte att Jesus dör för att du ska få vara med?

  • Comments(1)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post108

- Se Guds lamm, som tar bort världens synd!

Om livetPosted by Eftertankar Sun, April 01, 2012 17:10:18
Predikan, hållen i Korskyrkan Borås, den 1 april 2012:

Idag ska vi läsa en kort liten bibeltext för att därefter försöka förstå vad den betyder. Det är ett uttalande av Johannes döparen. Och det handlar om Jesus: - Se Guds lamm som tar bort världens synd. En liten vers… tycks det först. Men det är bara en synvilla. För versen är bara liten på utsidan, i den bemärkelsen att den bara består av åtta korta ord. Men på insidan rymmer den nästan hela Bibeln. Den knyter nämligen samman både Gamla och Nya testamentets budskap i en enda hänvisning till Jesus.

Den är inte så enkel att förstå för en sekulariserad hedning, så där 2000 år senare, vilket betyder att vi måste ägna oss åt lite detektivarbete för att riktigt drabbas av orden. Och det ska vi alltså strax ta oss an, men låt oss först säga någonting om det sammanhang de står i. Det ska man nämligen alltid göra när man närmar sig en bibeltext. Man ska läsa sammanhanget. Och så här lyder det: Detta är Johannes vittnesbörd, när judarna hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och förnekade inte sanningen. Han bekände: "Jag är inte Messias." De frågade honom: "Vad är du då? Är du Elia?" Han sade: "Nej, det är jag inte." "Är du Profeten?" Han svarade: "Nej." Då sade de till honom: "Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?" Han svarade med profeten Jesajas ord: "Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!" Några fariseer hade också sänts ut, och de frågade honom: "Varför döper du, om du inte är Messias och inte heller Elia eller Profeten?" Johannes svarade dem: "Jag döper i vatten. Men mitt ibland er står en som ni inte känner, han som kommer efter mig. Jag är inte värd att knyta upp remmen på hans sandaler." Detta hände i Betania på andra sidan Jordan, där Johannes döpte. Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: "Se Guds lamm, som tar bort världens synd. Det var om honom jag sade: Efter mig kommer en man som är före mig, ty han var före mig. Och jag kände honom inte. Men för att han skulle uppenbaras för Israel har jag kommit och döper i vatten." Johannes vittnade och sade: "Jag såg Anden komma ner som en duva från himlen och bli kvar över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa i vatten sade till mig: Den som du ser Anden komma ner och bli kvar över, han är den som döper i den helige Ande. Och jag har sett det och har vittnat att han är Guds Son." (Joh 1:19-34)

Först möter vi Johannes döparen, som denna dag får besök av utsända präster och leviter; utsända från judarna för att ta redan på vem Johannes är, eller åtminstone vem han tror att han är.

Tror han att han är Messias? Nej, det tror han inte.

Tror han att han är Elia? Nej, det tror han inte?

Tror han att han är Profeten? Nej, det tror han inte.

Det verkar som att Johannes inte tror att han är någonting. När de försökt med allt, och ändå inte fått svar, blir delegationen rent av lite desperat och säger: – Vi måste få svar. Vad säger du om dig själv?

Och svaret är: - Inte särskilt mycket. Jag kan bara inte låta bli att tänka på ett av mina absoluta favoritcitat från Emil Gustavsson: ”Den som har mycket att säga om sig själv, har ännu inte sett Gud.”

Nej, Johannes kräver inga erkännanden eller hederstitlar. Johannes är bara en röst. Jesus är ordet. Jesus är huvudsak och budskap. Johannes är bara en röst, vars livsuppgift är att bära fram ordet. Men om Jesus har han mycket att säga, Johannes:

- Jag är inte värd att knyta upp remmen på hans sandaler.

- Se Guds lamm, som tar bort världens synd.

- Han är den som döper i den helige Ande.

- Han är Guds Son.

Så lite av Johannes det blev. Och så mycket Jesus. För… ”den som har mycket att säga om sig själv, har ännu inte sett Gud.” Och har man nu sett Gud så varför stå där och tala om sig själv?

Och så oerhört befriande det är. Så tröttsamt med alla dessa ”jag mig och mitt”, över allt och hela tiden. Fast han som av Jesus erkänns som den störste av kvinna född har nästan inget att säga om sig själv. Johannes är transparent… som glas… och vägrar att skymma Gud…

Men han är viktig Johannes, fast han inte säger det själv. Hans uppgift är att bereda vägen för Jesus. Man kan säga att han på många sätt är bron mellan det vi lite missvisande kallar för Gamla och Nya Testamentet. Hans uppgift är att stå där, på sätt och vis som den siste profeten ur den gamla profettraditionen för att peka på Jesus som profetiornas uppfyllelse.

När Jesus talar till kvinnan vid Sykars brunn i Joh 4 säger han att frälsningen kommer från judarna. För att rädda världen utvalde Gud Abraham och hans folk.

Gud uppenbarar sin vilja för det folket genom att ge dem lagen med alla dess bud och bestämmelser, och genom att sända dem profeter. Och nu, när Johannes träder fram, så är det liksom för att visa att detta som sker med Jesus inte alls är en ny religion. Tvärtom visar Johannes att detta med Jesus är vad det handlat om hela tiden. För hela Gamla Testamentet pekar framåt. Hela Gamla Testamentet är en fantastisk och detaljerad profetia, som handlar om Jesus. Och Johannes uppgift var alltså att bereda väg för Jesus genom att visa hur Gud redan berett väg för Jesus i årtusenden. Och det är nu vi kommer fram till den mest laddade versen i vår text: - Se Guds lamm, som tar bort världens synd.

Det är helt enkelt ofattbart att så mycket kan rymmas i bara åtta ord! För att öppna upp dem för dig skulle jag vilja börja med att läsa meningen baklänges, nämligen med ordet synd.

Många ryggar tillbaka för ordet synd, och den predikant som ens vågar ta ordet i sin mun anklagas snart för att vara en slags domedagsprofet, eller åtminstone för att vara en dysterkvist. Därför, och kanske av andra skäl, predikas det allt mer sällan om synd från kyrkans talarstol.

Men Bibeln talar faktiskt om synd. Och då som ett slags samlingsnamn för att förklara hela mänsklighetens gemensamma problem. För synd är inte bara vissa enskilda handlingar. Synd är vårt grundproblem.

Evangelium betyder ”goda nyheter”. Men man kan faktiskt säga att Bibeln först börjar med ett antal riktigt dåliga nyheter. Och ska man nu förstå dessa ”goda nyheter” så måste man nog också ha lite förståelse för dessa dåliga nyheter. Vi blir nämligen inte av med våra problem genom att bara förneka dem. Först måste vi förstå dem, erkänna dem för att därefter kunna göra något åt dem.

Och Johannes vidgar ju begreppet när han inte bara säger att Jesus kommit för att hjälpa dig med DIN synd utan t.o.m. för att ta bort VÄRLDENS SYND. Då tänker jag att det väl måste vara tydligt för vem som helst att det inte riktigt är som det borde i världen, och att en vanlig kväll framför TV´s nyheter nog ger en ganska bra bild av vad synd är. För synd är våld, krig, egoism, några rikas profiterande på många fattigas bekostnad och där resultatet blir svält och stort lidande. Det är helt enkelt uppenbart att någonting är snett här. Paulus uttrycker det så här: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, (Rom 3:23).

Hörde du? Vi har alla förlorat något, nämligen ”härligheten från Gud”. D.v.s. någonting viktigt saknas i våra liv.

När jag sitter där framför nyheterna och tar del av dagens katastrofer så tycker jag också att det är det jag ser: Någonting saknas. Det saknas vett och sans. Det saknas kloka ledare. Det saknas mod och empati. Så är det. Men Bibeln gräver ännu djupare i problemet och lägger till: Det saknas… Gud. Vi har förlorat Guds härlighet. Och kvar finns ett väldigt tomrum. Vi har det t.o.m. i språket. Samma tyska ord som gett oss ordet synd gav oss också ordet sund. Sund är ett vatten som åtskiljer två landområden. Synd är någoting som skiljer oss från Gud.

Vi kan ha många åsikter om detta, men innerst inne tror jag tillslut att många av oss ändå vet att allt inte står helt rätt till med oss. Nej, skulle vi idag stå inför den Gud som vet allt så skulle det också vara uppenbart att det finns sådant i våra liv vi skäms över; att vi svikit andra, oss själva, våra ideal och ytterst sett Gud.

Och nu, med denna bakgrund… Nu när vi vet något om ”världens synd”, så lyssna då till vad det är Johannes säger oss. Han pekar på Jesus och säger: - Se Guds lamm som tar bort världens synd.

Nu uppstår ett problem: För en jude i Israel för 2000 år sedan var Johannes ord klartext. För oss är det en kodad text. Det är nämligen inte alls så lätt för de flesta av oss att koppla ihop orden om ett ”lamm” med lösningen på alla de problem vi såg på TV igår. Hur kan ett lamm ta bort världens synd? Låt oss därför ägna oss åt lite biblisk arkeologi en stund.

Jag tänker omedelbart på tre bibelverser. Den första är från 1 Mos 22 där det berättas om hur Abraham prövas av Gud. Är han beredd att förtrösta så mycket på Gud att han är villig att lägga sin sons liv i hans händer? Är han beredd att offra Isak? När Isak och Abraham då kommer till offerplatsen frågar Isak detta: "Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?" (1Mo 22:7)

Den andra versen är vår text, Joh 1:29: - Se Guds lamm, som tar bort världen synd. Och den sista är hämtad från Bibelns sista bok, och ur en lovsång som ljuder i Himlen: "Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen." (Upp 5:12)

Jag antar att en stadsbo i Sverige inte tänker på får eller lamm så särskilt ofta. Men det gjorde en jude på Jesu tid. För honom eller henne var lammet ett viktigt begrepp och en tydlig symbol. Enkelt uttryck handlade det om att det fanns ett slags system för syndernas förlåtelse i det gamla Israel. Den som syndat svårt kunde då köpa ett offerlamm och låta det lammet dö den död man själv gjort sig förtjänt av. Om detta kan du t.ex. läsa i 3 Mos 4.

Hebreerbrevet i Nya testamentet är en slags brevkurs i hur man nu ska se på det gamla offersystemet i ljuset av vem Jesus är och vad Jesus gjort. Där står bl.a. detta: ”Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synder. Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder.” (Hebr 10:3-4 SFB)

Enkelt uttryck säger alltså Hebreerbrevet att detta gamla offersystem i sig var en profetia. Så klart kan inte ordningen med att ett djur dör egentligen försona en människas liv. Hela denna ordning pekade framåt, mot någonting annat, som skulle komma. Aposteln Petrus uttrycker det klart och tydligt när han skriver: ”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte.” (1Pe 1:18-19)

Det är alltså detta en from jude hör när han lyssnar till Johannes den här dagen. Han tänker på syndoffret, och på påskalammet som offrades för folket i Egypten, d.v.s. på ett djur som dog för försoningens skull. Fast ett djur förstås aldrig egentligen kunde representera en människas liv. Nej, allt detta var ett nådessystem, ett sätt att be om förlåtelse på och ta emot förlåtelse igenom. Men redan de gamla judiska profeterna talade om att ett djur inte egentligen kunde ta vår plats, och därför profeterar profeten Jesaja, 700 år före Kristus om Jesus, och om korset, med dessa ord, Jes 53:7: ”Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.”

Kommer du ihåg mina tre bibelverser? Det går en fråga genom hela Gamla testamentet: - Var är lammet som ska offras? Den besvaras av Johannes som pekar på Jesus och säger: - Där är Guds lamm, som tar bort världens synd. Och den bekräftas i evigheten: "Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen."

Det är detta han säger Johannes, som inte hade så mycket att säga om sig själv; som att det var alltför ointressant att ta upp tiden med något så oviktigt. Han pekar istället på två ting där han står: Först på ”världens synd”. Världens synd är vår synd. För vi har alla syndat. Men den är mer än min synd. Och den är mer än Israels synd. För Jesus ska ta bort ”världens synd”.

I dessa ord ligger vårt framtidshopp, och Bibelns avslutningsackord lyder så här, Upp 21: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta… Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: "Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon… Och han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt."

2. För det andra pekar Johannes på Jesus och säger: - Han är Guds lamm… D.v.s.: Han dör i ditt ställe. Han är nåd från Gud. Så, sist av allt: - Vad gör vi av detta?

Jag föreslår två ting: Om du vet att du har synd i ditt liv: Bekänn den. Låt Jesus ta hand om den, och ta bort den, ut ur ditt liv, så att du kan gå frimodigt vidare som en upprättad och upprätad människa, med nytt ljus i blicken och med ny svikt i stegen.

För det andra: Gör som Johannes säger: - Se på Jesus. Släpp honom inte med blicken. Studera honom. Tro på honom. Håll dig nära honom. Håll dig fast vid honom. Tillbe honom. Följ honom. För kristen tro handlar om honom. Inte först om dig. Inte om mig. Men om honom.

Nattvardsövergång

Framför oss står ett dukat bord, ett nattvarsbord.

På vägen till bordet står en soptunna.(Jo, för någonstans i början av denna predikan bar mötesledarna utklädda till "sopgubbar" in ett antal soptunnor i kyrkgångarna.)

Kanske finns det något som tynger dig just nu. Något du vill lämna ifrån dig innan du är framme vid bordet. Kanske synd, misslyckanden och svek. Eller kanske synd någon annan gjort mot dig. Om man bär på något tungt brukar man nog veta det. Skriv då gärna ner det på en lapp med en bön om hjälp att kunna släppa taget. Är det en synd – be om förlåtelse. Är det en besvikelse – be om hjälp att förlåta. Och när du kommer fram till soptunnan, strax innan nattvardsbordet, så släng den där, som att du ger det till Guds lamm med en bön att han ska bära det ut ur ditt liv. Och när du sedan, tomhänt, kommer fram till nattvardsbordet, så tar du emot, bröd och vin, och Jesus själv, och med honom ny kraft och nytt hopp.

Syndabekännelse, Ps 51:3-4, 8, 11-12: ”Gud, var mig nådig enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet. Två mig ren från min missgärning, rena mig från min synd. Du vill ju ha sanning i mitt innersta, lär mig då vishet i mitt hjärtas djup. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, utplåna alla mina missgärningar. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.” Jag ber i Jesu namn, Amen!



  • Comments(1)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post107

Vad sa Jesus om lidandet, sorgen och livet efter döden?

Om livetPosted by Eftertankar Mon, March 26, 2012 20:24:20


Predikan hållen i samband med kampanjen "100 dagar för dig som vill veta", i Borås Kristna Center, dem 25 mars 1012.

Jag tycker att vi upplever en spännande höst tillsammans. För fast vi samlas i olika kyrkor är vi ju faktiskt flera församlingar som valt att läsa en och samma bok varje dag, och att möta samma bibeltexter och samma frågor varje söndag. Dagens fråga lyder: - Vad sa Jesus egentligen om lidandet om sorgen och om livet efter döden?

Dessa frågor hör förstås till några av de svåraste vi kan ställa och det är så klart alltför mycket att tro att man skulle kunna besvara dem allihop på bara några korta minuter. Men, å andra sidan, kan vi åtminstone säga något om detta så kan kanske också det lilla bli till stor hjälp. Så lyssna till en minst sagt dramatisk händelse ur Jesu liv, Joh 11:1-45: ”En man som hette Lasarus var sjuk. Han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde. Det var Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasarus som var sjuk. Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: "Herre, den som du har kär ligger sjuk." Jesus hörde det och sade: "Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den." Jesus älskade Marta och hennes syster och Lasarus. När Jesus nu hörde att Lasarus var sjuk, stannade han två dagar där han befann sig. Därefter sade han till sina lärjungar: "Låt oss gå tillbaka till Judeen." Lärjungarna sade till honom: "Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen." Jesus svarade: "Har inte dagen tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten snavar, därför att ljuset inte finns i honom." Sedan han sagt detta tillade han: "Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom." Då sade lärjungarna till honom: "Herre, sover han, så blir han frisk." Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn. Nu sade Jesus helt öppet till dem: "Lasarus är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom." Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: "Låt oss gå och dö med honom." När Jesus kom fram, fann han att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån. Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta fick höra att Jesus hade kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om." Jesus sade: "Din bror skall uppstå." Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Hon svarade: "Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen." Då hon hade sagt detta, gick hon och kallade på sin syster Maria och viskade till henne: "Mästaren är här och kallar på dig." Så snart hon hörde det, reste hon sig och gick ut till honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom. Judarna som var hemma hos Maria och tröstade henne, såg att hon hastigt reste sig och gick ut. De följde då efter henne i tron att hon skulle gå till graven för att gråta där. När Maria kom till den plats där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött." När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd och frågade: "Var har ni lagt honom?" De svarade: "Herre, kom och se." Och Jesus grät. Då sade judarna: "Se, hur han älskade honom!" Men några bland dem sade: "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hindrat att Lasarus dog?" Jesus blev åter häftigt upprörd och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sade: "Tag bort stenen!" Den dödes syster Marta sade till honom: "Herre, han luktar redan, det är fjärde dagen." Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?" De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Fader, jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för att folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön." När han hade sagt det ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut!" Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: "Befria honom och låt honom gå." Många judar, som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom.

Det här är en fantastisk berättelse. När jag satte mig ner med den i torsdags var det på dagen 3 år sedan vi förlorade Johan, vår son. Det var alltså på många sätt en svår dag. Samtidigt kunde jag inte tänka mig ett bättre sätt att använda den på än att gå i närkamp med just den här bibeltexten. Det uppstod nämligen ett slags samtal mellan min sorg, Marta och Marias sorg, och Jesu ord in i alltihop, och det var som att jag på något sätt bjöds in i berättelsen. Jag hoppas kunna förmedla något av det till dig som behöver tröst och uppmuntran idag. Så låt oss nu repetera vad vi läst, sakta och steg för steg. Först, de inledande orden, en gång till: ”En man som hette Lasarus var sjuk. Han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde. Det var Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasarus som var sjuk. Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: "Herre, den som du har kär ligger sjuk."

Det börjar med en kort summering av vad som hänt, och med en liten inblick i några människors relation till Jesus. Och då förstår vi något väldigt viktigt, nämligen att det inte alls börjar här. I själva verket börjar allt långt tidigare. Bibeln berättar nämligen om hur Jesus en gång besökte hemmet i Betania, och hur Marta då tjänade honom och hur Maria satte sig ner vid hans fötter för att lyssna till hans undervisning. Systrarna i Betania kände alltså redan Jesus. Och nu, när nöden drabbar hemmet, så vet de till vem de ska gå.

För så är det. Livet är svårt ibland. Och du är klok om du lever så, så att Jesus blir din vän också i den goda tiden. Jag tror att de flesta människor i vårt land sänder bud till Gud när nöden och döden slår till, för man kan förhålla sig till Gud som man förhåller sig till brandkåren eller ambulansen. De flesta dagar tänker vi inte på dem. Inte förrän det brinner eller förrän olyckan är framme ringer vi larmcentralen och kallar på hjälp. Men för Marta och Maria var Jesus så mycket mer än så. Visst var han en hjälpare i nöden, men också en god vän mitt i livet och glädjen. Så slog sjukdomen till, och tanken på att sända bud till den bästa vännen var självklar.

Och vad är det då de säger? Jo, detta är deras bud till Jesus: - Den du älskar är sjuk.

Jag tycker så mycket om detta. Först av allt skriver de inte: - Lasaros, som älskar dig, är sjuk. Utan: - Lasaros, som du älskar är sjuk. För om vår kärlek till Gud skulle vara grunden för vår relation till honom så skulle allt vila på sank mark. För vår kärlek är som en ljuslåga i vinden. Den blossar upp. Den slocknar nästan. Den flämtar och den vacklar hit och dit. Men Guds kärlek är inte sådan. Gud säger genom profeten Jeremia, Jer 31:3 - Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig.

- Lasaros, som du älskar är sjuk… Marta och Maria drar alltså inte slutsatsen att denna sjukdom betydde att Gud övergett dem eller att Jesus inte längre älskar dem. Att svårigheter drabbar våra liv hör till livets villkor. Paulus skriver i 1 Kor 10:13: ”Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.”

D.v.s. prövningar möter vi alla.

Den äldre översättningen talade om ”sådant som vanligen möter människor”. Det som vanligen möter människor, d.v.s. problem och t.o.m. stor sorg, möter också en kristen. Men det betyder inte att Guds kärlek överger oss. Det förstår de Marta och Maria när de skriver: - Lasaros, som du älskar är sjuk.

Vi läser sakta lite till: ”Jesus hörde det och sade: "Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den."

Jo, vi som redan läst slutet av berättelsen vet ju att Jesus uppväckte Lasaros från döden. Så denna sjukdom slutade alltså inte med döden. Fast jag är övertygad om att texten går ännu djupare, för faktum är ju att Lasaros också en gång, till slut, dog. Jesus uppväckte några människor under sin tid ibland oss. Men ingen av dem lever förstås idag. Så hur ska vi förstå detta? Slutade det ändå med döden?

Så här tänker jag. Jag tycker om att gå och handla på fredagseftermiddagar, för då är ”vår” butik full av smakprov. Man blir inte mätt på dem, men man får en föreställning om hur bra man kan få det där hemma på fredagskvällen, om man bara köper hela paketet. Och så tänker jag att det är. Jesu under kallas faktiskt för ”tecken”. Ett tecken är ett under med et budskap. Det är et tecken på något, det pekar mot något ännu större. Eller, om du vill, det är ett slags smakprov. När Jesus gör ett under i tiden är det ett ”smakprov” av det stora under Jesus en dag ska göra i evigheten. Han gör under här och nu, men han tar oss inte bort från tidens nedbrytande krafter - än. Sjukdomar drabbar oss. Vi får möta sorg. Vi kommer att uppleva prövningar. Men en dag ska han hela allt. En dag ska inte bara Lasaros, utan alla på Jesus Kristus troende uppstå till en helad värld, utan sjukdom, nöd, död eller sorg. De under vi upplever här är bara smakprov. En dag ska Gud bjuda oss till ett väldukat bord i en upprättad värld.

Det är detta Jesus antyder med sina ord: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Det är som om Jesus omdefinierar själva döden med dessa ord. – Leva om man än dör. - Aldrig någonsin dö… Som att döden inget annat är för en troende människa än en övergång, från liv till… till ett mer levande liv.

Vi kan ju undra omkring detta att Jesus nu inte sätter på blåljuset och drar med väldig fart genom landskapet, utan tvärtom stannar två dagar till där han är, så att Lasaros hinner dö. Och allt jag förstår av det är att Gud har sin egen tidsplanering. Jag vill att det mesta ska ske direkt; att problemen skulle lösas sig nu, och att den jag ber för ska bli frisk på en sekund. Ibland gör Gud det så. Andra gånger dröjer han. Men aldrig kommer han försent. Inte ens när vi tror det. För nu när Jesus väl kommer säger Marta och Maria båda två samma sak, som om de först sagt det till varandra, kanske tusen gånger dessa dagar: - Om du hade varit här hade vår bror inte behövt dö. (Är det en anklagelse eller en bekännelse... eller kanske både ock?)

- Om du hade varit här hade inte vår bror behövt dö. Två saker i en och samma mening. Först tron på att Gud kan göra allt. Sedan insikten att han ibland tycks avstå. Och ur detta föds den ofrånkomliga frågan ”varför”.

Så går Jesus med systrarna till graven. Och där, vid graven, finns bibelns allra kortaste vers, Joh 11:35: ”Och Jesus grät.” Märkliga ord... Fast hade vi verkligen stått ut med en Gud som lite urskuldande försökt ge svar på varför det värsta har drabbat oss?

Jag älskar orden om att Jesus grät. Hans tårar är på riktigt. Han delar mitt liv. Han t.o.m. känner vad jag känner. Och aldrig har jag gråtit ensam.

- Varför gråter han?

Kanske gråter han över att den här världen gör oss så illa.

Kanske gråter han också över vår oförmåga att se vad han ser och tro på det han säger.

Säkert gråter han för att han inte är oförmögen att känna med oss.

Men ibland… Ibland har jag undrat om han inte också gråter lite för Lasaros skull. Över att han nu måste kalla ut Lasaros ur den bästa av alla världar; ut ur festen och glädjen; ut ur Guds omedelbara närhet och in i denna trasiga värld igen. Kanske.

Så kallar då Jesus Lasaros tillbaka. Fast det luktar förruttnelse och hopplöshet över hela scenen gör han det omöjliga, som ändå bara är en försmak av en annan dag i fjärran, nämligen vår uppståndelses dag. Så avslutas vår text med orden: ”Många judar, som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom.”

Om det nu finns ett svar på frågan varför detta måste ske måste det nog sökas i den här meningen. För om Jesus bara hade gjort det Marta och Maria önskat, på deras sätt och i deras tid så hade kanske inte dessa människor kommit till tro. Guds sätt att göra det han gör var för en tid helt obegripligt för Marta och Maria, men till slut när allt blev tydligt ledde det till någonting mycket större än ett helande, nämligen till många människors räddning.

Jag tror inte att allt som händer har en mening i den bemärkelsen att Gud iscensätter det och vill det. Men jag tror att Gud kan vända och t.o.m. använda det svåra vi möter. När Marta kommer till Maria efter sitt möte med Jesus säger hon nämligen: - Mästaren är här och kallar på dig. Och så tror jag att det är. Det finns någonting när vi möter sorg och prövning som liksom kallar oss närmre Gud. C S Lewis sa en gång att Gud viskar till oss i glädjen, talar till oss i våra samveten och ropar till oss i våra lidanden. Och så verkar det ju vara. Det är i samband med katastrofer och sorg som våra kyrkor fylls.

Jag vill avsluta med att citera ett stycke av Niklas Piensoho från boken ”100 dagar med Jesus”: "Kristen tro är ingen garanti mot sorg och lidande. Men den är en kraft mitt i lidandet och den är ett löfte om att lidandet har en gräns. Guds sista ord i lidandets fråga är ännu inte uttalat, men vi vet vad han kommer att säga. Lidandet kommer att ta slut och glädjen och festen ska bryta ut. Det är egentligen inga ord som behövs i sorgen. Det är inte information vi längtar efter. Det är en känsla eller upplevelse som är lika stark som sorgen men som har ett annat budskap. Lidandet bedövar oss och överskuggar allt annat. Bara det som är lika kraftfull som sorgen och lidandet kan tränga igenom. Sådan är Jesu närvaro."

- Mästaren är här och kallar på dig. Inför dessa ord kan vi nu gå till bön. Finns du här som är ledsen, som är trött, som sörjer utan att förstå vad Gud håller på med, eller ens var han håller hus? Så här är det: Ju tuffare livet blir desto mer av Jesu närhet behöver vi. Kanske får vi inga svar, men han bryter vår ensamhet. Han gråter med oss en stund. Han bär oss en vägsträcka. Och han viskar in i vårt inre: - Var lugn. Jag vet vad jag gör och jag överger dig aldrig.



  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post106

Var, hur och när... är Gud?

PoesiPosted by Eftertankar Thu, October 20, 2011 10:58:59


Då skall Herren svara när du kallar,

när du ropar säger han: "Här är jag." (Jes 58:9)


Gud smyger sig sakta in i mitt sinne,

en ljummen sommarkväll vid Bäviks brygga,

hemma i vidunderligt vackra Fryksdalen.

Just när solen doppar penseln i vattenytan,

för att måla hela världen i azurblått

och i flammande rosso corsa rött,

sker det.

Och utan att jag ens tänker på det är han där.


Gud lägger sig på lur vid ett backkrön,

alldeles intill vägens kant,

likt en stråtrövare på jakt efter byte.

I ett gudomligt bakhåll

slår han en man till marken.

En man på viktigt uppdrag,

på väg mot Damaskus,

med hat i sitt hjärta.


Gud gömmer sig i en buske,

och väntar in precis rätt ögonblick,

innan han oväntat tänder sitt fyrverkeri.

Så får han busken att brinna,

och mannen att stanna.

Skräckslagen, fascinerad, drabbad,

och öppen som aldrig förr,

står han där

med Gud vid sin sida

viskande i den brännande ökenvinden,

förunderliga ord,

om framtid och hopp.


Gud går på maskerad,

i ett stall;

klär sig i människokläder,

och ropar på mänskligheten

genom ett spädbarns gråt i natten:

- Adam, var är du?


Och Gud är en ”hacker”.

En hacker och en ”cracker”.

Med kepsen bak och fram,

låter han den ena handen,

vant dansa fram längst tangentbordets tangenter,

allt under det att han håller colaburken i den andra…

... eller om det nu var ”hela världen” han höll.

Målmedvetet arbetar han sig förbi systemets alla säkerhetsspärrar,

och tränger sig in i de nervbanor som löper upp mot hjärnan,

där ord blir till,

och där tankar föds,

utan att någon ens av oss registrerat ett intrång.


Gud är en avundsjuk älskare.


Gud är en älskande pappa.


Gud är en klok gammal morfar,

som smeker din kind,

och stryker bort dina tårar,

i den varma, ljumma sommarvinden.


Gud är en hand i den döende mannens hand;

ett leende mitt i vardagsstressen;

initiativtagare till, och samordnare av din fanclub,

och den stränga tonen i den förmanande rösten

när du nyss var på väg att springa alldeles för fort över vägen,

trots långtradaren som närmade sig.


”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till.”


(Micael Nilsson den 20 okt 2011)





  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post105

Vem bryr sig då om Ragnarök?

PoesiPosted by Eftertankar Wed, June 29, 2011 08:07:29

Dessa tankar föddes efter en morgon framför TV-skärmen. Om vartannat handlade sändningarna om svältande barn i Afrika, klimatkrisen, ekonomiska rapporter, upplopp i Grekland.. Och om och om igen avbröts allt av olika reklaminslag.

Priset stiger på olja och el.

Värdet rasar på sunt förnuft.

- Köp dig ur tomheten!

- Shoppa dig hel!

Förnöjsamheten väger som luft.


Barnen svälter i Afrikas slum.

Afrika ligger långt bort från oss.

- Alla har rätt till ett

vackert kök.

Begäret sprakar likt tomtebloss.


Expertens röst på en tv-kanal,

förkunnar att världen är trött och sjuk

Men ”alla har rätt till ett

vackert kök.”

Vem bryr sig då om Ragnarök?



(Micael Nilsson den 29 juni 2011)


  • Comments(2)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post104

Skatten i åkern

Om livetPosted by Eftertankar Sun, June 19, 2011 21:36:28
"Är lite fascinerad över att den där killen i liknelsen sålde allt för att köpa åkern. Varför inte bara ta skatten och dra? Så inser jag plötsligt att detta är min egen tids fråga. Varför ta ansvar för åker, kyrka eller arbete? Fokus på egen tillfredsställelse. Privat religiositet. Andligt navelskåderi. Så är det alltså inte med himmelriket."

HIMMELRIKET ÄR SOM EN SKATT

Predikan hållen i Korskyrkan Borås söndagen den 19 juni 2011

Micael Nilsson

För en tid sedan rapporterade tidningarna om Terry Herbert och hans fynd i centrala England. Den arbetslöse Terry Herbert gav sig en dag ut på en god väns åker med en metalldetektor och råkade då komma en stor silver och guldskatt från 600-talet, som troligen tillhört en gammal saxisk kung. Minst 1350 föremål grävde Terry fram under fem dagar. En del av föremålen var rikt utsmyckade smidesarbeten med ädelstenar. Bland annat fanns inskriptioner av texter som var hämtade från den bibelöversättning som saxarna använde. Bara guldet vägde 5 kilo, och skatten i sin helhet visade sig vara värd nästan 3,3 miljoner pund, d.v.s. någonstans i närheten av 34 miljoner SEK, varav upphittaren enligt engelsk lag får behålla hälften. Den andra hälften tillfaller markägaren.

Intressant läsning för den som är intresserad av arkeologi och historia. Och ännu intressantare för den som dessutom är intresserad av Bibeln. För händelsen för ju rätt lätt tanken tillbaka till en liknelse av Jesus. Lyssna, Matt 13:44: ”Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.”

ALLT SKA BORT

Jag satt en dag med min förberedelse inför en gudstjänst. Ibland går det enkelt. Det liksom dyker upp en text som bara kräver att få komma till tals... Andra gånger sitter man där och tänker och ber och vänder ut och in på sig själv, och kommer ingen vart. Detta var en sådan dag. Framåt kvällningen gick jag ut i köket för att ta en kopp kaffe. Där föll blicken på en annons i dagstidningen: ALLT SKA BORT! Total konkursutförsäljning. 50 % rabatt. Det var någonting i den där annonsen som äntligen satte fart på mitt tankeliv. ALLT SKA BORT!…

Det slog mig nämligen att just så hanterar vi ibland också det kristna budskapet. I en slags ambition att göra det enklare för människor att tro väljer en och annan helt enkelt att försöka ta bort allt som är anstötligt för förståndet, som berättelsen om Jesu jungfrufödsel, eller hur Jesus gick på vatten eller stillade stormen. Eller så försöker vi kanske istället ta bort det som är anstötligt för stoltheten. D.v.s. istället för att säga det nödvändiga, med både Johannes och Jesus: - Omvänd dig och tro, så säger vi kanske istället: - Lev som du vill. Gud älskar dig hur som helst. Inga tråkiga krav på efterföljelse, ingenting om vikten av att leva i lydnad för Gud, inget om offer, knappt ens ett kollekttal vågar vi oss på. Med andra ord: Istället för att visa människor hur mycket livet med Gud är värt försöker vi sänka kostnaden i någon slags förhoppning att folk ska vilja komma till tro om vi rear ut alltihop.

Total konkursutförsäljning. Kristendom till extrapris. Billig nåd. Efterföljelse utan kostnad.

Fast det har jag lagt märke till de kristna som är mest tillfreds i sin tro inte alls är de som kommit billigast undan, utan de som förstått vad tron är värd. Varför? Jesus har svaret. För att himmelriket är som en skatt. Låt oss ta det här lite långsamt nu:

HIMMELRIKET ÄR SOM EN SKATT

Jesus menar alltså att det finns en skatt att upptäcka! Det finns någonting att upptäcka som berikar en människas liv som ingenting annat på jorden.

Liknelsen handlar om en man som upptäcker ett nytt värde i livet. Ett värde han inte hade en aning om existerade. Som en skatt som man finner i en åker.

Jag använder ibland en liten bild för att illustrera det här. Det finns ett TV program som heter Antikrundan. Eftersom det rullat på i inte mindre än 22 år nu har du kanske också sett ett program någon gång.

Det är i korthet ett TV program som handlar om människor som står i en lång kö för att få sina gamla saker värderade. En efter en förs fram till TV kameran. Vi får en liten berättelse och vi får veta ett värde. De uppgår till över en miljon tittare, de som sitter där timme efter timme, bänkade framför Tv:n för att få se på gamla maskätna möbler, tavlor och persiska mattor o.s.v.

Höjdpunkten, det man är ute efter i alla avsnitt, är en alldeles speciell dramatik. Jag brukar kalla det för damen och skåpet.

Man för nämligen fram en liten grånad dam med ett ofantligt stort gammalt skåp. Det ser ut som om skåpet har släpats dit av vilda hästar, för det är kantstött och nästan ingen färg finns kvar. Nu möter hon Experten. Experten tittar argt på damen och frågor om hon har försökt förbättra eller förändra skåpet. Damen lovar och bedyrar då, vid sin själs salighet, med svag och brusten röst att hon minsann aldrig rört vid skåpet. Experten nickar belåtet. Detta borde nämligen enligt honom läggas som ett elfte bud till Mose tio första: - Du skall aldrig någonsin måla om ett gammalt allmogeskåp, för att det må gå dig väl och du länge må leva i ditt land.

Experten öppnar dörrarna och pratar på. Så zoomar kameran in damens bleknade ansikte. Experten frågar: - Du kanske är intresserad av hur mycket skåpet är värt? Då rodnar damen så att vi alla ser det, för… nej, det är hon egentligen inte alls intresserad av. Värdet har nämligen ingen betydelse. Men om nu experten nödvändigtvis vill berätta det så betyder det ändå inget för henne. Hon tycker om skåpet, och det är huvudsaken.

Så får hon veta att skåpet är värt 400 000 kr. Varpå damen ser ut att behöver bäras hem i skåpet.

Någon gång har TV teamet gjort ett efterreportage för att vi ska få se vad som hänt med dessa gamla dyrbarheter när de väl kommit hem igen. Ofta har då en gammal åsidosatt möbel som ingen brytt sig mycket om nu ställts fram i hemmets mitt. Det som förut inte var så mycket att ha är nu hemmets stolthet. Och det är ju egentligen mycket märkligt, för det enda som ju faktiskt har hänt är att familjen fått veta föremålets rätta värde.

Lyssna: Det slår mig hur jag ibland har sett det samma ske i kristna människors liv. Man har haft en tro. Så har det alltid varit. Den har stått där i ett hörn i hemmet som en gammal släktklenod. Mamma och pappa var troende, liksom farmor och farfar. Och tron är bra att ha. Visst är den det. En god tröst och en tillflykt när livet blir svårt. Och ändå har den på något sätt med tidens gång ändå hamnat i hörnet.

Men så har något hänt. Det kan ha skett på tusen olika sätt. Ibland med dramatik, ibland utan. Ibland är det sorgen, andra gånger är det glädjen som lett fram till ett nytt uppvaknande. Den helige Ande, den store värderingsmannen, Experten, har tagit fram tron och förklarat dess rätta värde.

Han säger: - Tron på Jesus som skjutits in i ett hörn av ditt liv, har ett värde du inte riktigt förstått.

När allt annat du strävar efter och jobbar för ska tas ifrån dig ska tron på Jesus vara det enda du har kvar. Tron på honom är det viktigaste du äger. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men inte äger den? När din kropp en dag bryts ner i mullen är det den tron, ja han själv, som ska resa dig upp till nytt liv i riket utan sorg eller död. Med den tron är du den rikaste människan i världen. Utan den tron saknar du det viktigaste, vad annat du har.

Och så har tron äntligen lyfts in i centrum av en människas liv. Det har inte skett att den kristna tron blivit mer värdefull, egentligen. Jesus har inte dött och uppstått igen, för det är gjort en gång för alla.

Allt som har skett, och det är stort nog, är att en människa förstått att vad tron på Kristus är värd. Som när Paulus en gång skrev, 1 Kor 2:2: ”Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.”

OK… det finns en skatt värd allt. Men vet du vad jag har upptäckt? Det finns människor som funnit åkern, men som aldrig funnit skatten. Det finns människor som har funnit religionen men som aldrig har funnit relationen. Det finns människor som har hittat in i kyrkan, som deltar i möten, och körer och verksamhet… men som inte har fått hjälp att ta emot livet i Gud.

Jag samtalade en gång med en ung kvinna. Hon sa ungefär så här: - Jag har vuxit upp i en kyrka, och varit med på all möjlig verksamhet, men ingen berättade för mig hur jag skulle finna Jesus.

Då drog jag mig till minns några ord jag en gång läst av evangelisten och gudsmannen Frank Mangs.

Frank Mangs, den gamle profeten författar tre brev till nordens kristenhet i slutet av sitt liv. I ett av dem skriver han: ”… vi har fuskat, vi som är kallade som förkunnare av Livet. Fast vi är kallade att vara levande organ för Livet från Gud. Vi har blivit religiösa pratmakare istället för att vara fungerande organ för livet. Vi har garanterat människor deras salighet därför att de en gång blivit döpta till Kristus. Vi har garanterat att sökande själar blivit födda av Anden, fast de bara blivit födda av mänsklig påverkan. Vi har sagt att de är Guds barn bara för att de är ”snälla”. Vi har blivit religiösa kvacksalvare, som i förtid intalat andliga sökare att de är födda av Gud. Fast de bara är väckta. Och vi har ibland genom just detta avbrutit den andliga födelseprocessen.

Jag hörde Frank Mangs uttrycka sin djupa oro då han befarade att många människor som tillhörde våra församlingar aldrig upplevt den nya födelsen.

Förstår du då vad jag säger när jag säger att det finns människor som funnit åkern, men inte skatten?

Som deltar i arbetet och trampar omkring i leran, men som ännu söker efter livet i Gud.

Jesus säger: Det finns en skatt i åkern. Det finns ett Liv i Gud. Det finns en upptäckta att göra för dig och mig som kan förvandla våra liv.

Det finns människor som funnit åkern, och som blivit en del av arbetet på åkern men som aldrig fått hjälp att upptäcka skatten. Men jag har dessutom upptäckt att det finns människor som en gång upptäckte skatten, och som i sin glädje sålde ut allt och köpte åkern, men som tycks ha grävt ner den igen. Ja, jag tror faktiskt vid närmare eftertanke att detta är en verklig kamp för oss alla.

Jag kom till tro i under min tonårstid. Jag upptäckte att det fanns en skatt i livet värd att sälja ut allt för. Den skatten var Guds kärlek, ja Gud själv. Och glädjen över den upptäckten ledde till en omorientering. Jag slutade min gymnasieutbildning och sökte arbete som ungdomsledare i en kyrka… Och man sa att jag skickades ut på fältet. Man skulle alltså kunna säga att jag hittade skatten först och först därefter åkern.

Så blev den enkla glädjen med tiden en anställning i en kyrka, och hundratals arbetstimmar. Jag mötte människor, och åsikter, önskemål och krav, och märkte att jag inte räckte till för dem alla. Och inte blev det heller lättare över upptäckten att min tid som jordbrukare blev en tid då vårt land drabbades av andlig torktid, och av missväxt. Jag blev trött, och med tiden sjuk.

Och så händer det då så lätt att mansakta glömmer bort skatten för allt arbete på åkern. Och en gång, när en församling drabbats av just detta, så talade Jesus till den församlingen med dessa ord från Upp 2:2-4: ”Jag känner dina gärningar, din möda och din uthållighet och vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. Du är uthållig, du har tålt mycket för mitt namns skull, och du har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.” Med andra ord: - Du har varit trogen när det gäller arbetet på fältet, men du har glömt skatten, d.v.s. den första kärleken.

Tycker du att detta är hårda ord? Det tycker inte jag. Jag tycker det är hoppfulla ord, för i dessa ord förstår jag att Gud inte bara vill ha min arbetsinsats. När det sker att jag glömt skatten tar sig Gud tid att kalla mig tillbaka till kärleken. Och så vill jag också att det ska vara.

SKATTEN ÄR DOLD

Låt oss lyssna lite till. Jesus säger att skatten ligger gömd. Kanske hundratals människor gick förbi åkern varje dag, utan att se någon skatt.

Guds rike är dolt. Jag tror att om alla kunde förstå vad Guds rike är så skulle säkert varje kyrka i landet vara fullsatt idag. Jag är övertygad om att om människor verkligen förstod vem Jesus Kristus är och vad han ger så skulle nog ingen längre vilja satsa sitt liv på något så litet och begränsat som sig själv och sitt eget.

Om skatten inte längre var dold, om alla kunde se Guds rike, tror jag att TV kanaler som lever högt på våld och otukt skulle få lägga ner för ingen skulle vilja se detta. Fängelser skulle tömmas, som när väckelsen gick fram i Wales för 100 år sedan. Det skulle utmana bekvämligheten och röra om i fusk och oärlighet och ge hopp åt miljoner, om alla kunde se vad Guds rike är.

Men nu är skatten dold för de flesta.

Ja, kanske är den dold för oss alla ibland, i en värld som lider och där ondska och lidande skymmer det vackra, sköna och sköra.

Men liknelsen handlar ändå om att skatten är möjlig att upptäcka, för den som inte nöjer sig med ytan; för den som är beredd att gräva djupare. Så mitt råd måste bli: Nöj dig inte med ytlig religion. Gräv i din Bibel, gräv dig in i bönen. Gräv efter skatten. För om du vill lära känna Jesus på riktigt kommer det kräva lite beslutsamhet av dig. Allt är inte så ytligt tillgängligt i den kristna tron. Men det finns enorma djup för den som vill söka vidare.

UPPTÄCKARGLÄDJE

Låt oss avsluta med upptäckarglädjen. Vi läser om skatten: En man hittar den… och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern.

Om Jesus är ditt livs skatt så märks det i din glädje och på vad tron får kosta dig. Det märks i den tid vi tillbringar med honom, i den summa pengar vi offrar för att hans rik ska ha framgång, i det personliga engagemang vi lägger ner i att andra ska kunna upptäcka vad vi har upptäckt.

Jesus säger: ”… där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matt 6:21)

När David Livingstone dött begravdes hans kropp i England, hans födelseland. Men hans hjärta begravdes i Afrika. För Afrika ägde hans hjärta.

Vem, eller vad äger ditt hjärta? Där din skatt är där är ditt hjärta. Där är din glädje. Där investerar du ditt liv.

När vårt fokus går från vad det kostar till upptäckten av vad det är värt, vad det är värt att ha frid med Gud, vad det är värt att få se Guds människors liv förvandlas, vad det är värt att få se Guds rike komma, vill vi ge våra liv åt det, med glädje.

Jim Eliot, som dog som martyr bland Auca indianerna sa: - Den är ingen dåre som ger bort det han inte kan behålla för det han aldrig kan förlora.



  • Comments(2)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post103

Kristi vadåförnåt?

Om livetPosted by Eftertankar Sun, June 05, 2011 22:00:59
Denna predikan hölls söndagen efter Kristi himmelsfärd 2011, i Korskyrkan, Borås.




”Kristi himmelsfärd.” Jag tror att den vanligaste reaktion jag får på de orden lyder ungefär så här: - Hurra, en ledig dag. En ledig dag mitt i veckan med en bok i hängmattan, för ogräset i rabatten eller tillsammans med släkten på middag, allt efter vilka preferenser man har här i livet.

Som teologiskt begrepp har nog ”Kristi himmelsfärd” levt ett tynande liv de sista decennierna, är jag rädd. För den sekulariserade svensken som ibland t.o.m. har svårt att redogöra för varför vi firar påsk, för att inte tala om pingst, ter det sig nog ett begrepp som ”Kristi himmelsfärd” i det närmaste obegripligt.

Men ärligt talat, vad betyder det för dig som är en kristen? Eller hur uppfattar du det som sökare? Vilka konsekvenser får ”Kristi himmelsfärd” för den kristna tron?

Jag undrar ibland hur många gamla kristna människor som besökt kyrkor och gudstjänster ”hur länge som helst” som faktiskt skulle kunna besvara den frågan, rakt ställd på det här sättet: Vad betyder Kristi himmelsfärd för dig?

Låt oss se om i kan hjälpa varandra en bit på väg. Och vad vore då mer lämpligt än att börja med än att läsa bibeltexten från Apg 1:1-11: ”I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, "det som ni har hört mig tala om", sade han. "Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar."

De som hade samlats frågade honom: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?" Han svarade: "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." När han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. "Galileer", sade de, "varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen."

Jag tror faktiskt ärligt talat inte att Jesu himmelsfärd är en händelse som upptar särskilt mycket av vår tankeverksamhet. Den kommer lätt i skuggan av påskens dramatik, eller pingstens explosion av liv och rörelse.

En cyniker rycker lätt på axlarna och småler åt det märkliga i historien, och en kritiker slår kanske bort den inför det omöjliga i detta att någon plötsligt skulle lätta från marken. Och ändå vågar jag säga att berättelsen om Kristi himmelsfärd är en väldigt viktig berättelse för varje kristen människa, och väl värd att ta tid med.


Låt oss börja med dokumentationen

Författaren är Lukas, akademikern och historikern i det evangeliska författarsällskapet. I Lukasevangeliet redogör han för sin forskningsmetodik. Han har uppsökt ögonvittnen, och sammanställt deras berättelser i tidsordning. Lukas är också mycket noga, för att inte säga pedantisk när det gäller detaljer. ”En sagoberättelse” säger Bibelns kritiker. Men Lukas berättar inga sagor. Hans språk är stramt och lite torrt. Han berättar inte heller om något som hände ”någon gång i ett land långt, långt bort”. Lukas talar om när, och var saker och ting hände, liksom vi får veta vilka som var där. Och även om de nu är döda för länge sedan, var de flesta livs levande när Lukas en gång publicerade sin bok, så att var och en som själv ville kunde ägna sig åt källkritik och kritisk forskning genom att samtala med samma människor som Lukas gjort.


- Ja, men det verkar ju så otroligt allt ihop. Inte kan väl människor lyfta från marken hur som helst?

Nej, tack och lov. Sådant händer inte hur som helst. Men om det ändå händer har Bibeln ett ord för sådana händelser. Sådana händelser kallas för ”under”. Ett under är ett gudsingripande av en Gud som ibland gör det omöjliga. Eller, för att uttrycka sig korrekt, som gör det som för oss såg omöjligt ut. För hos Gud gäller andra, eller åtminstone fler lagar än hos oss.

Låt mig använda en bild. Tänk på en jumbojet. En Boing 747-400 är byggd av bl.a. 66 150 kg aluminium. Bara vingarna väger 43090 kg. Faktum är att endast färgen på flygmaskinen kommer upp i 270 kg. Lasta dessutom in lite folk och den maximala vikten kan bli 412769 kg.

Kan 400 ton skrot lyfta från marken? Nej, knappas. Men med farten och formen kommer nu en annan lag än tyngdlagen in i bilden, nämligen aerodynamikens lag, som ändå får denna oerhörda tyngd att lyfta. Omöjligt förstås om den enda lag som gällde vore tyngdlagen, men alltså möjligt p.g.a. en annan lag, nämligen aerodynamikens.

Vi människor lever under naturlagar, tyngdlagar och en del andra lagar. Människor lyfter inte från marken, inte heller går de på vatten, åtminstone inte sommartid, döda uppstår inte, obotligt sjuka blir inte friska hur som helst o.s.v. Men hos Gud finns även en annan lag: livets Andes lag. Gud gör vad han vill, när han vill.

Det är förresten inte enda gången Bibeln berättar om en himmelsfärd. Första gången det händer är i 1 Mos, då Henok tas hem till Gud. Hur gick det då till? Det vet vi inte så noga, men ett söndagsskolebarn berättade det så här: - En dag var Henok och Gud ute och gick, sa hon. Så började det bli kväll, och det blev mörkt. Då sa Gud, till Henok: - Nu är vi närmare mitt hus än ditt, så det är väl lika bra att vi går hem till mig… Och just så kanske det var. Vem vet? Det är åtminstone en av de bästa teorier jag har hört.

Men låt oss nu lämna dokumentationen för att fundera över innebörden av denna händelse. Och låt oss då först bara slå fast att påsk, Kristi himmelsfärd och pingst hör ihop. Under påsken uppstår Jesus från döden, vid sin himmelsfärd bekräftar han att allt är fullbordat och under pingsten får människor del av Jesu uppståndelsekraft i sina egna liv. Allt hör ihop. Så klart.

När vi konstaterat det kan vi fundera vidare över tidsaspekterna. Det gick 40 dagar mellan påsken och himmelsfärden. Det tog ytterligare 10 dagar innan Guds Andes kraft drabbade lärjungarna. Varför?

Först kan vi konstatera att siffran 40 återkommer många gånger i Bibeln vid liknande tillfällen. Det finns en djup symbolik med det. Noa väntade 40 dagar efter att det slutat regna innan han öppnade fönstret i arken. Moses var tillsammans med Gud på Sinai berg i 40 dagar. I 40 år vandrade Israel genom öknen mot det utlovade landet. Jesus fastar och ber 40 dagar i öknen innan han går in i sin offentliga tjänst. Och nu är han tillsammans med lärjungarna i 40 dagar mellan påsk och himmelsfärd. Siffran 40 tycks alltså ha med förberedelse och med förändring att göra. 40 tycks signalera en ny tid. Det symboliseras vackert av detta att Noa efter 40 dagar öppnade upp sitt fönster mot en ny värld och en ny tid.


Men framförallt var Jesus förstås tillsammans med lärjungarna i 40 dagar för att de behövde det. Vi får veta i Apg 1 att Jesus ville tala med dem om fyra saker. Först ville han få dem att förstå att han levde, ja han t.o.m. gav dem bevis på det.

Fast det vet vi väl? Och det visste väl lärjungarna också vid det här laget? Finns det något mer grundläggande i den kristna tron än tron på att Jesus lever? Jo visst vet vi det, men lever vi då också efter det? Får den insikten genomsyra både tanke och känsloliv, tro och hopp?

Eller behöver kanske också vi särskild hjälp med att förstå vad en levande Jesus betyder för oss i våra egna livs levande liv? Sedan ville Jesus undervisa om vad Guds rike är. Dessutom ville han tala med dem om deras behov av den helige Ande. Och sist behövde de förstå sitt hopp och detta att Jesus en dag ska komma tillbaka.

Dessa ämnen stod på schemat under denna 40 dagar långa bibelskolekurs, som måste varit fantastisk.


Det hela är inte särskilt märkligt. Lärjungarna hade en oerhört stark upplevelse av både sorg och glädje bakom sig. Men det räcker inte med upplevelser. Inte ens starka gudsupplevelser. Vi behöver också hjälp att förstå dem, och att förstå vilka konsekvenser dessa upplevelser nu borde få i våra liv. Detta var 40 dagar av utvärdering och reflektioner och av hjälp att förstå uppgiften inför framtiden, med allt den skulle komma att innebära. Dessutom gick det ytterligare 10 dagar innan löftet om den helige Ande uppfylldes efter himmelsfärden. Och om detta ville jag säga: Förakta inte väntetiden i ditt liv. Gud kommer att stå för sina löften tids nog, men när du får vänta så är det för att du behöver förberedas.


Evangelisten Markus hjälper oss att förstå mer av budskapet i berättelsen med slutorden i Mark 16:19: ”När herren Jesus hade talat till dem, blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida.”

Där står nu lärjungarna och stirrar upp mot himlen. Jesus försvinner sakta ut ur deras åsyn. Vad tänkte de? Vad kände de? Vad skulle du ha tänkt om någon du talade med plötsligt lyftes upp över molnen och försvann?

Men, lyssna nu… Samtidigt som Jesus försvinner ur deras blickfång närmar han sig på något sätt istället en annan grupp. Andra ögon, änglaögon, ser honom istället komma allt närmre.


En hjältes hemkomst

När de gamla romerska generalerna vände hemåt efter fullbordad seger togs de emot i procession vid hemkomsten i Rom. När VM-laget vänder hem efter att ha tagit VM guld blir det fest i huvudstaden. Men inget av detta är någonting alls i jämförelse med vad som hände den här dagen. För Bibeln säger att Jesus avklädde sig sin jämlikhet med Gud, föddes som människa och gick in under våra livsvillkor. Avklädd levde han ödmjukt ibland oss. Djupast sett är himmelsfärden en tronbestigningshögtid. Kungen kommer hem igen. Man brukar ibland säga att Ps 24 beskriver just detta. Så när Jesus försvinner ur lärjungarnas blickfång, ljuder kanske just dessa ord i Himlen, Ps 24:7-10:

”Portar, öppna er vida!

Höj er, uråldriga dörrar!

Låt ärans konung draga in!

Vem är då ärans konung?

Det är Herren, den väldige hjälten,

Herren, väldig i strid.

Portar, öppna er vida!

Höj er, uråldriga dörrar!

Låt ärans konung draga in!

Vem är han, ärans konung?

Det är Herren Sebaot,

han är ärans konung.”

För detta är det stora budskapet vid Kristi Himmelsfärd. Jesus har åter intagit sin plats på tronen.


Dessutom säger änglarna att han ska komma tillbaka

Märkligt det här. Jag ska inte säga att det blir som när man kör filmen baklänges, men bilden kommer ändå för mig. Enligt den 12 versen hade Jesus och lärjungarna varit på oljeberget. Och den gamle profeten, Sakarja, profeterade om Jesu återkomst i Sak 14:4: ”Och han skall den dagen stå med sina fötter på Oljeberget, mitt emot Jerusalem…”

I varje modernt krig är det högprioriterat att man först av allt bombar landningsbanorna. Inte så konstigt då att striden står så stark omkring just denna plats på jorden. Men hur som helst, inget kommer att hindra honom den dagen.

- Varför ser ni upp mot himlen, frågar änglarna. Jag tycker att det är en rolig fråga. Kanske är det svårt att förstå för änglar med vingar på ryggen varför människor tycker detta var så märkvärdigt… :-)

Den djupare meningen är väl den att kyrkan inte får fastna i den positionen. Kyrkan finns här för att förändra världen, inte för att skåda upp mot stjärnorna. Fast det betyder inte att vi inte ska tänka på himlen. Tvärtom skriver ju Paulus i Kol 3:2: ”Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. ” Och kanske skulle änglarna, som en gång behövde fråga den första generationens kristna: – Varför ser ni upp mot himlen?, istället idag vilja fråga den sista generationens kristna: - Varför ser ni aldrig upp mot himlen?


Det finns slutligen ett budskap till i den här händelsen att ta till sitt hjärta

Tänk om Jesus bara hade stannat kvar på jorden!, kunde vi tänka. Hade det inte löst en massa problem? Men själv säger han, Joh 16:7: ”Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går, skall jag sända honom till er.”

Om Jesus stannat kvar på jorden hade det varit svårare för dig att få träffa honom än att få en lunch med president Obama. Kanske hade han kunnat boka in en tid för dig, fem minuter i Jerusalem år 2030. Men det är inte den relation han vill ha till dig. Han vill vara dig nära varje sekund av ditt liv. Och då fanns det ingen annan lösning än den här. Lyssna:

Jesus lyfts från jorden och in i Himlen.

Jesus lyfts ut ur tiden och in i evigheten.

Jesus lyfts ut ur EN tid för att kunna vara i ALLA tider.

Jesus lyfts från EN plats för att kunna vara på ALLA platser.

Jesus lyfts från Jerusalem för att kunna vara i Tokyo, London, Addis-Abeba och Borås, samtidigt.

Jesus lyftes alltså bort från lärjungarna just för att kunna vara tillsammans med dem, varje dag och på varje plats, d.v.s. alltid. Och därför är han vid din sida nu, genom den helige Ande. Och därför är detta budskap så oerhört viktigt för det kristna livet.


Vi sammanfattar

Jesu himmelsfärd är en tronbestigning. Han som lämnade Himlen för din skulle är nu återinsatt i härlighet och makt. Men en dag, kanske snart, ska han resa sig från sin tron igen för att komma tillbaka till en värld som behöver honom mer än någonsin. Och under tiden som vi väntar på hans ankomst kommer han till oss om och om igen, genom sin Ande, här och nu.



  • Comments(0)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post102

- Följ mig!

Om livetPosted by Eftertankar Sun, May 15, 2011 18:05:02



Jesus säger: - Följ mig!

När han säger det menar han: - Följ mig, varje dag, och hela livet.

Vägen vi kommer att gå tillsammans kommer att ta dig till fantastiska höjder med vackra vyer över underbara landskap.

Tillsammans kommer vi att gå längst stränder som vätter mot havet och oändligheten.

Jag kommer att ta dig till städer och byar, slätter och fält.

Men vi kommer också att behöva ta oss genom trånga passager och farliga bergspass.

Tillsammans kommer vi att gå genom dödskuggans dal och genom sorgens dimhöljda raviner.

Vi ska tillsammans gå genom din ungdomstid.

Jag ska följa dig som din bestman uppför altargången den dag du gifter dig.

Jag ska vara med dig när du håller dina nyfödda barn i din famn.

Jag ska gå med dig uppför medelålderns sluttningar och nedför ålderdomens smala stig.

Jag ska sitta vid din sida när du drar dina sista andetag.

Jag ska hålla din hand den dag du dör.

Jag ska följa dig till den sista vilan när du sänks ner i djupet och jorden täcker dig,

och när dina nära sagt sitt sista farväl och inte kan följa dig längre

ska jag fatta din hand igen och leda dig ut i solljuset

och in i Riket utan sorg och död.

Jag ska aldrig lämna dig!

Om du följer mig.



  • Comments(4)//eftertankar.micaelnilsson.com/#post101
Next »